.....

Jag vill säga en sak om mitt förra inlägg, ok.
Ni kanske tycker att det är cp att gå upp i varv över en fisk.

...ja. Det var nog bara det jag ville säga.

jag VILL HA

Här om dagen så fick killen min se på ytterligare en sida av min obefintliga impulskontroll. Vi var på djuraffären och skulle köpa små leksaksmöss till katten. Det var djuraffären i kista och den var oerhört liten och det lilla som fanns var på väg att ta slut eller bara gammalt och äcklig. Och då har jag inte ens börjat berätta om djuren. Nu är det ju så att djuraffärer i allmänhet håller oerhört låg standard, men den här tog priset. Jag vågade inte ens titta närmre på det lilla "pälsdjursrummet" bakom glas där de hade klämt in allt på minsta yta som möjligt. Jag gick bara förbi, men man var tvungen att stå bredvid akvarierna när man stod i kö till kassan. Och precis som man kan vänta sig så var det små ledsna fiskar i små små små akvarium, nu snackar vi alltså 30x30x30. Helt ofattbart i djurrättsperspektiv men ändå förväntat när det kommer till sättet som djuraffärer brukar behandla djur.
Det är kanske på gränsen för några få guppys som de hade i ett, och för trångt för några andra trötta svärdbärare de hade klämt ner i ett annat. Som tur var stod de flesta tomma, men det fick mig ändå att känna mig lite illa till mods eftersom jag hade en stark känsla av att det berodde på att deras förra invånare helt enkelt hade gett upp.

Ok.
Nu har ni fått bilden. De flesta av er som ser det här kanske bara suckar och går vidare med era liv. Ni kanske berättar om det för någon kompis som tycker om djur, eller ens det. Ni kanske bara noterar att det var ju kanske inte så kul för de där djuren och sedan tänker ni på vad ni ska äta för mat. Fisk kanske? Jag skulle kunna ha släppt det där, kanske klagat för min kille senare på kvällen.
MEEEN.
Sista 30x30 akvariet närmast kassan. Där, i ett hörn, är en stor guldfisk. Inte en sånndär sönderavlad slöjstjärt. En RIKTIG guldfisk. En sådan som man har i dammar, en sådan som blir ca 40 cm lång. Den ser ut som en abborre fast i guld och den här är stor, den är ca 10 cm, och det är det sorgligaste jag sett i en djuraffär faktiskt. De hade lika gärna kunna haft den i en skål.
Jag får stora ögon och pekar på den. M, kolla! Asså...KOLLA! Titta vad de har gjort! Titta på den stackars fisken!
Fisken får panik när mitt stora ansikte kikar in i det lilla akvariet, den vill gömma sig men har bara grus och en liten växt. Den försöker frenetiskt att simma in i ett hörn av akvariet och slår i glaset flera gånger. Jag måste be M att plocka upp min haka från golvet. Sedan säger jag bestämt:
Jag VILL HA den.
M skrattar lite och säger att ööh jahaa...vart ska du ha den? Och jag svarar att jag har ju faktiskt ett akvarium, och han kontrar med att där skulle jag ju ha mina afrikanska jättesniglar, och jag svarar att de får fortsätta bo i petboxen som de bor i nu för den här fisken måste räddas.
M tror nog inte att jag menar allvar. Jag frågar honom vad han skulle göra om jag köpte den och han verkar fortfarande inte riktigt tro på att jag menar allvar.
När det är vår tur vid kassan så betalar vi för leksaksmusen vi hittade och jag pekar på fisken och frågar - hur stor omsättning har ni på de där? Jag tänkte att om de går åt väldigt fort så skulle jag kunna leva med att den fick bo i det där lilla lilla akvariet bara en kort tid av sitt liv. Men jag kände att det ändå var ganska naivt och inte särskilt troligt.
Nää, vadå, vi har haft den där sedan i somras! Svarar snorkiga kassörskan.

WAAAH! *snap* - Okej, jag tar den.
M får skrattattack.
Jag betalar 200 spänn för vanskött fisk i påse.
Jag och M går hem för att slänga ut julgranen så att vi får plats med akvariumet.

Mer om gråsoner

Men tänk om man vill bli kidnappad mot sin vilja?
Ja, det där är ju en annan sak.
Nu när jag läser andras historier på #prataomdet så märker jag att det finns ett mörkt hål här som man SKULLE kunna gräva i.
Ett hål med mycket barndom och varför.

Men en sak som jag vet är att gråsonen som man pratar om här, det som kan vara rätt och som kan vara fel, inte är så lätt. Om man vill bli tagen mot sin vilja. Det måste finnas ett slags consent. Om man gillar det här med att bli tvingad.
Jag har i hela mitt liv gått in för att inte vara offer. Jag kan vara allt utom offer. Jag kan tillochmed vara frivilligt offer. Jag kan spela offer. Men jag skulle aldrig vara offer för att jag inte kan något annat. Och jag känner igen det här som så många nämner, man får inte klaga för då gör man motparten till the badguy.
Och jag har velat skylla mig själv väldigt mycket. För allt är ju mitt fel. Jag gick med på det genom att bara låta det hända.
Så har jag tänkt.
Så har uppenbarligen väldigt många andra tänkt.
Det var något nytt för mig.

Jag vill ändå skilja på grå saker. Grå saker som jag har förtjänat och grå saker som jag gillar.
De förstnämnda håller på att ändra skepnad, lite långsamt, ju mer jag läser av vad andra har varit med om så märker jag att jag kanske inte förtjänade dem. Det kanske inte var mitt fel. Det kanske är grå saker som gick över gränsen. Vissa kan jag nog se ganska tydligt, andra finns i det där hålet jag nämnde innan. Någon gång ska de väl grävas upp och släppas ut.

På ett annat plan finns de grå sakerna som jag vill ha. Grå ögon. Kontraster. Mjukt och hårt. Ont och skönt. Allt och inget.

#Prata om det

Jag har inte skrivit något på länge. Nu ska vi se. Jag har hittat en bra sida som man kan läsa på, tipset kommer från tv4's nyhetsmorgon.
Man ska alltså prata om det.
Och jag har kommit fram till att jag tror att de flesta har någon slags upplevelse som inte riktigt varit okej.
Här  skriver Lisa Magnusson om vart man sätter gränser, och hon berättar om saker hon har varit med om som jag tror är jättevanliga och som man ofta ser förbi för man tänker att "jag får ju skylla mig själv" eller "men han/hon ville ju, jag vet det" eller kanske "det var ingen big deal". Jag gillar ju inte henne så värst mycket, men här skriver hon som att det hade kunnat vara du eller jag. Det är inga stora händelser, inte som en våldtäkt, men de är tillräckligt stora för att gå över gränsen. Och det är inte något man ska vifta undan.

Jag har egna sådana.

Jag minns hur han säger nej. Han ler blygt och är lite nyfiken, men han säger nej. Jag lyssnar inte. Jag tänker att jag vill, och jag är ju tjej, jag får göra såhär för det gills inte när man är tjej, killar vill alltid. Och jag ser ju att han vill och jag känner ju att han vill. Och han säger att han inte vill. Och sedan ger han upp och jag tänker att jag hade rätt, han ville ju. Och efteråt så ser han på mig och han säger att han gillade det. Men han sa nej.

Jag minns tjatet. Och man säger att man inte vill, hur man sedan ger upp för att man tänker att jag är ju skyldig honom det. För jag vill ju inte och nu har jag ju nekat honom så länge. Istället för att fundera på varför jag inte har lust alls så går jag med på det och hatar det. Helt utan entusiasm, och efteråt har jag funderat över varför han fortfarande gillade det. Han brydde sig inte och jag ville bara få det överstökat.

Eller hur jag talar om att jag inte gillar när han gör sådär, jag vill att han ska sluta med det. Jag tycker inte om det över huvud taget och han har provat det nu och nu vill jag inte mer. Men du gillar det ju säger han och jag säger nej. Och nästa gång så gör han det igen. Och efteråt så säger jag att men du skulle ju sluta och han säger att jag gillar det. Jag säger att jag hatar det. Och han smyger med det, som om jag inte skulle märka, och tar sig friheten varje gång. Efteråt blir jag arg. Men nästa gång gör han det igen. Och igen.

Jag minns hur jag stannar kvar fast jag vet att han inte vill, lägger mig bredvid fast han inte vill, försöker dra ut kärlek som inte finns och när jag inte lyckas så låtsas jag och när jag inte kan låtsas längre så blir jag arg och försöker skrämma honom till det. Men då ligger jag inte bredvid längre utan det finns bara ord mellan oss, och jag skräms bara med ord. Och det får honom att försvinna bort helt.

fort, stilla

Och så undrar jag var de där riktigt hårda kommer ifrån? Och nästa gång kommer jag att slåss. Jag undrar om jag kommer att gilla det.

Men min alien, den liksom pirrar. Det är bra, då är den nöjd. Eller, rättare sagt, den är aldrig nöjd men ibland är den okej med att vänta. Och då vrider den sig inte i mitt bröst utan ligger stilla och skakar. Det är det som är pirret.

Och saker som får mig att glömma monstret, min alien, som bor i mig är julen. Glitter och små ljusglimtar, hans mun och små grå skäggstrån bland alla andra på hans haka.

Allt är svart och vitt. Svart. Vitt. Vitsvart. Svartvitt. Svart eller vitt.
Ont eller skönt.

fel _ _ _ _ _ _ _

Jag kan inte röra mig. Det finns ingen måtta på hur ont i ryggen jag har. Jag har ALDRIG haft så här ont i ryggen. Jag kan inte böja mig ner utan att gnälla och ojja mig.
Det roliga(ja, lol.) är att killen min också har sånnadär återkommande ryggproblem. På precis samma ställe dessutom, vad jag har förstått.
Vi kanske inte borde skaffa barn. Våra barn kommer gå runt som vinkelhakar helatiden eftersom vi båda gör det halvtid.
Nah. Det är inte genetiskt. Jag tror faktiskt jag vet vad det är.

Jag tolkar det som att det är något med hans livsstil som jag har anammat och det har gjort att jag har fått ont i ryggen på samma ställe. Jag har helt enkelt ansträngt min rygg på ett liknande sätt nudå. Det är väl ett jämnlikt förhållande?

Men det är inte rätt! Jag är bara 20! Jag förtjänar inte att gå runt och ojja mig som en gammal tant! Jag känner mig LURAD! Once again så sviker min kropp mig. Kroppsatan. Skaru ha stryk??
...jag tror att problemet ligger i min relation till kroppen. Jag är så gammaldags och kör det där med fruktan = respekt. Alltså, man lär sig bättre om man blir straffad av sin överman så att man fattar vem som bestämmer. Kroppen ska veta sin plats.
Jag har nog fel metod kanske. På något sätt så känns det som att det är JAG som blir straffad nu.
Nä, så kan det ju inte vara. Jag måste hitta på något nytt slags straff så att jag slutar ha ont i ryggen. Till slut så ska jag vinna över kroppen! HA! What a day det kommer bli! Den kommer vara tillintetgjord och lyda min minsta vink och jag ska vara herren på täppan och den ska vara PERFEKT! Kropputopi.

ELLER så är jag snäll och föreslår stretching som förspel i framtiden. Då kommer vi bådatvå må mycket bättre sen.
Sjukt hett.
.........

Eller också så får vi skaffa varsin tv och jag får börja lösa korsord och han kan ta med sig jobbet hem och så kan vi bråka om vem som ska städa kattlådan osv. Jag och killen alltså, inte jag och kroppen. Kroppen får inte vara med och bestämma. Den ska vara tyst och lyda. Den ska vara GLAD att jag hedrar den med min närvaro. Den är bara ett SKAL utan mig. Den ska bete sig, annars drar jag. Jag menar allvar! Smutsiga kropp. Den är INGENTING utan mig.

Vad är en balkong på slottet?

Ja justja, om det där med lägenheten.
Jag och M åkte dit, satt i bilen och räknade ut hur många minuter det skulle ta att gå fram till porten, hur många sekunder det skulle ta att slå portkoden och sedan gå upp för trapporna. Vi väntade till 18:26 tror jag det var, sedan gick vi. Vi hade kommit fram till att vi skulle vara framme vid lägenhetsdörren prick 18:30 då.

När vi kom in så slogs jag av att den verkade mycket mindre än jag hade tänkt mig. Men sedan kom jag fram till att det berodde på att de hade så enormt mycket saker. "Ja, vi ska flytta till något större nu" sa tjejen som visade lägenheten och ursäktade sig över att det var så mycket grejor överallt.
Annars så var det världens mysigaste lilla lägenhet, som egentligen var en stor lägenhet. Jag sa till M att när vi kommer tillbaka hit och de har plockat bort alla sina saker så kommer vi få en chock över hur stor den faktiskt är.
M höll med. Men då märkte jag att något var fel. Han stod liksom handfallen och tittade mot köksfönstret. Det var som om han såg sina högsta drömmar krossas precis framför näsan på honom. Och jag tittade på köksfönstret och kom på det.
"Jaha, det är inte en balkong där!" sa jag.
M svarade med en ynklig röst som kom djupt djupt nerifrån världens mörkaste och kallaste ångesthål "...neej!"
På ritningen som vi hade tittat på innan så hade det stått att det skulle vara öppet mellan vardagsrummet och köket, ett ganska stort badrum, två mindre "förrådsrum" och ett sovrum, samt två balkonger, en inglasad vid köket och en stor, lång vid vardagsrummet. Allt var perfekt och precis som vi hade tänkt oss förutom på den punkten att den inte hade någon inglasad balkong vid köket.

Jag tittade mot den andra balkongen. "Ja, men det finns ju EN balkong. Den ser ju tillochmed ut att vara större än den du har nu!" Försökte jag lite glatt, redan medveten om att det inte skulle fungera.
"Men den har inte TVÅ balkonger!" svarade världens olyckligaste M. "Det skulle vara TVÅ balkonger!"

Vi tittade så länge som vi fick och försökte memorera alla detaljer, och vi kom fram till att det var lite som en drömlägenhet och att vi skulle tacka ja till den. Men helatiden så fanns MÖRKRET där och lurade. Det blev liksom inte det samma igen.

 När vi satte oss i bilen så  började det självklart. Ältandet.
- "Men det skulle ju vara TVÅ balkonger! Det stod ju på ritningen! Hur kunde dom göra fel?? Det måste ha varit någon jävla pryo-elev som satt där och ba 'hur gör man nuuuu?'[akompanjerat cp-grimach].
Jag känner mig så KRÄNKT! Jag har nog aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Nu kan vi lika gärna ta en orenoverad etta i Botkyrka. Eller Skärholmen. Ja! Skärholmen! Hur ska vi kunna leva med en balkong nu när vi hade kunnat haft TVÅ? Jag har RÄTT att ha TVÅ balkonger. Jag ÄR värd det! Jag känner mig så LURAD. Vi kommer sitta där på hösten när det blir lite kallare och ba nu skulle vi haft den där inglasade balkongen. Ja, vi kommer önska att vi hade den på vintern, och sommaren och våren också. Och katten hade älskat den! Hur ska hon kunna förlåta oss nu?? Jag vill ha någon slags ersättning för det här! Jag tänker fan bygga en EGEN balkong där!"
osv.

Stackars M. Hur ska han någonsin kunna komma över det här? Eller är vi förpassade till ett liv i en fuktskadad etta i Skärholmens centrum?

"...ehe.."

Vi samlar ihop alla mina saker från när jag var liten. Eller alla, nä, det är inte så många. De flesta har försvunnit när jag har flyttat från ställe till ställe men det som är kvar kan fylla några lådor iallafall. Nu ska allt mitt samlas på en plats, dvs mitt egna hem. Där MIN egna familj bor.

Jag och killen plockar bland sakerna i en låda från när jag var riktigt liten. Det finns små fula ihopknåpade saker och onödiga prylar som jag en gång i tiden tyckte var ytterst nödvändiga. Killen plockar upp sak efter sak och säger "Men åååh så gulligt! Du har suttit och gjort den här!" och "Nää, vad fin! Vad är det tro?". Och jag mumlar förläget och säger "Släng bort den där.." och han säger "Nää, den ska vi spara tycker jag."

Och så hittar jag en liten påse med kläder och bland dem så finns det en grön keps. "Åh min keps som jag fick när jag började skolan!" säger jag och plockar fram den. Jag kommer ihåg hur alla ettorna fick en keps, det var olika färg för varje år och alla ettorna sprang runt som små färgprickar på skolgården.

Jag håller fram den mot killen och han och jag tittar på den.

Det står "Skolstart 97"

Rummet fylls av en intressant stämning.

 "...ehe.." säger killen och sneglar på mig.

Själv tänker jag tillbaka och ser de där gröna prickarna på skolgården, gungställningen där alla väntade på att en gunga skulle bli ledig, klätterställningen där jag ramlade ner och bröt armen och sparkcyklarna man kunde låna. Och han sitter bredvid mig med helt andra minnen. Inte om att vänta på sin tur att få gunga eller åka sparkcykel. För sånt håller man inte på med när man är 25.

Nu ska vi se om vi kan få bo

Idag ska jag och min sambo(!) titta på lägenhet.
Jag tycker inte att sambo låter så fint. Han får vara min kille ända tills han blir min äkta man.
Jag har gjort mig fin och så och vi ska vara det sötaste paret och vi står först i kön och egentligen så finns det inget som kan komma mellan oss och den här lägenheten. Nu ska vi bara få reda på om den är så fantastisk som planlösningen har fått oss att tro.

I övrigt så kör jag på den där "ja men då tar vi nya tag dårå...! Imorgon är en ny dag...!" Samma som igår alltså. Slå dig själv, slå dig själv, slå dig själv, slå dig själv, varför slår du dig själv? Hahaha! Va? Slå dig själv, titta nu gör du det igen!
Man kan inte fly och hoppas att gräset är grönare på andra sidan och blablabla för självaste poängen med det hela är att jag bär helvetet med mig.

Jag bär runt på ett helt jävla helvete. Skillnaden mellan att bära det här i hemmastaden och uppe i norrlandstaden är att när jag är här så kan jag hålla någon i handen samtidigt som jag brinner.

Gråtspänne

Jag har varit här förut. Många gånger. Så många gånger som möjligt sedan i somras. Nu är det mitt också, även fast det ändå inte riktigt är det. Det finns så många minnen här. En hel blogg sedan 2006 sitter i de här väggarna. En uppsjö av drömmar och sidospår som aldrig blev något.
Men det är över nu. Det är okej nu. Det är bra så, ja? ja. *bra så*

Jag kan vakna på morgonen, vända mig om och gosa honom på ryggen. Och han kan mumla något, sådär som han brukar göra när han är är mellan sova och vaken. Kanske "..inte den blå..den finns inte längre.." eller kanske "..man kan göra så. Eller flytta den... kanske" eller "..då vet man att man tycker om henne..ja." Och jag kan tänka att han är en satans löjlig en, men samtidigt den bästa som jag någonsin träffat. Att jag gärna lyssnar på hans svammel i alla tusen dagar till som vi ska sova tillsammans. Jag har inte behövt nöja mig. Man behövde inte nöja sig. Man fick vara nöjd. Right from the start.

Han har lagt undan ett gråtspänne, ett hårspänne med eget namn på en egen plats "Som man kan ha när flickan är ledsen."
För att sätta undan håret. Han vill se mig i ögonen när jag gråter och jag gömmer mig bakom mitt hår för att jag skäms. Men det är nytt nu och nu är det MIN familj och här säger vi inte "sluta lipa.", vad är det du vill nu då?".

Jag kan tänka att jag aldrig aldrig mer kommer att vakna med någon annan. Och det känns inte jobbigt, det känns rätt rätt rätt. För jag har alltid letat efter just den här. Jag har alltid letat efter den som är bara min och som stannar med mig till slutet.
Det finns så många saker som vi ska göra.

Hejdå Norrland!

Ja, för att göra en lång historia kort så flyttade jag upp till Sundsvall för ett och ett halvt år sedan. Det var ett av de största och bästa besluten jag har tagit i mitt liv. De bästa och största sakerna jag har gjort går att räkna på en hand(det är sjukt bra och stora saker alltså). Det här är en av dem.

Nu flyttar jag HEM.

Och vad som är säkert är att jag ALDRIG kommer att bosätta mig i Norrland igen. Nä. Faktiskt inte. Det luktar illa här.


Eller ja, det är inte riktigt därför. Men jag kommer aldrig mer att bo här. Däremot kommer jag komma och hälsa på. Det finns släkt häruppe som man måste besöka. Inte på min sida dårå, utan på hans. Hälsa på är okej. Men inte att bo. Aldrig mer. Ulääää.

Jag ska flytta hem till Stockholm igen. Jag ska bo tillsammans med han som ska bli min man och far till mina barn och vi ska ha hästar hundar och katter och bubbelpool och sommarstuga och båt och altan och hängmatta och hus. Volvo har han redan. Japp. Vänta å se bara!

Tror du mig inte så är du bara AVIS! Det kommer att bli awesome.

Ja, eller så var det inte så viktigt

Så nu känns det bättre igen. Framtiden är ljus och bambi och hans mamma leker i trädgården, hästen står på balkongen (eller sover i sängen under TVÅ täcken).

Man kanske ska ta och se över den här sova-situationen. Jag tror att jag ska köra standard. Det där med huvudet på kudden och täcket över resten. Lite så. För jag har inte gjort de där extrasakerna hittills, jag har nog egentligen inget behov av det. Och att sova tillsammans är ändå tusen gånger mer värt än alla sätt man kan sova på ensam.
Och faktiskt, om jag fick bestämma så skulle jag sova tillsammans inatt med.

Kontraster

Så. Nu känns det bättre. I den här bilden jobbar vi med kontraster. Alltså. Låda till vänster. Inte låda till höger. Lite så ungefär. Den här metoden ska jag köra på lite oftare. Vilken tur att jag nog är lite mer åt det beräknande hållet och gärna tänker över saker åtminståne lite, istället för att vara endast impulsiv. Vilken tur att jag fick tanken "Nä, då skulle jag ju behöva dammsuga och jag har inte lagat dammsugaren än och det orkar jag inte" när jag började rycka i porslinet i köket. Och så tänkte jag "Nä, det räcker med lådan. Du kan ju ta en bild på den och lägga upp på internets så att du kan få bekräftelse och känna att du har åstadkommit något."
Det var ju bara synd att det bara är en låda nu, jag behövde ju faktiskt två lådor. Tänkte inte på det. Tur att jag tänkte tillräckligt för att slippa dammsuga iallafall.

Slag

Jag tänker NEJNEJNEJ och jag hinner inte med för då spiller jag ut en stor mugg med vatten över skrivbordet. Jag stirrar på det som en idiot medan det börjar rinna ner från kanten ner på golvet. Jag lyfter upp tangentbordet, vänder det uppochned och häller ut vattnet som letade sig in bland tangenterna. Och börjar skriva. Ja, vart var jag? Jo: Nej. Nejnejnejnejnejnejnejnej.

Jag tänker att jag ska skriva något fint. Något vackert. Något målande. För nu har jag fan läst en hel roman. Men det är bara det allra sista, det minsta lilla som handlar om mig.

Jag tänker som den där boken. Men jag då?

Men jag då?

Jag sitter här på datastolen med knäna uppdragna. Tangentbordet balanserar jag ovanpå. Det är blött på skrivbordet och golvet. Jag skulle skura. Jag skulle dammsuga. Jag skulle sätta in viktiga papper i pärmar. Jag skulle göra middag.
Jag tappade orken.

Men jag då? Jag ville att det skulle handla om mig. Allt. Skulle handla om mig. Men jag fick bara slutet. Och sen kom det inget mer. Sen kom det bara strunt. Och känslorna finns inte med längre och vad finns det för tankar och varför får ingen veta längre och varför får inte jag. Och jag vill straffa nu. Nu kanske jag ska stänga igen. Och det kommer dröja flera flera timmar och jag vill skrika nununu.

Och jag är SÅ. JÄVLA. SVARTSJUK.

Säg att det var fint. Punkt. Säg att du läste. Punkt. Sen då? Är det TOMT?
Nu är jag här igen i den här världen, det är sånnadär slag i mitt huvud. Inte knytnävsslag, utan sånnadär gammaldags, sånna storslagna med massor av hästar och riddare och svärd och blod och skrik. Sådanna slag. Och alla andra har bara tomma rum.
Visst jag kan berätta om slagen. Men vad får jag för det? Ja, jag vill ha något i gengäld. Jag vill ha slagen som jag inte var med om, inte är med om. Jag vill höra berättelserna om dem. Eller är det så, att det bara är jag som har huvudet fullt av slag? Va? Är det så?

Fan. Fan säger jag.

Och nu måste jag torka upp det här jävla vattnet också.

Sista

Inatt är sista natten som jag sover ensam. Någonsin.

Sug på den lite! Ja, det känns ganska bra faktiskt.

Fast man blir nästan lite hetsad av det om man tänker så. Jag måste göra något drastiskt! Sista kvällen jag är fri! Sista kvällen jag kan sova precis hur jag vill utan att ta hänsyn till någon annan.
Jag kanske ska sova på tvären i sängen? Det kommer jag inte kunna göra sen, M skulle inte få plats... Jag kanske ska ta ALLA kläder och lägga i en hög i sängen och sova ovanpå den...? Det kan jag ju inte heller göra sen. Jag kan bygga som ett fågelbo och sova med huvudet under armen som en fågel kanske. Jag kanske ska ställa klockan så att jag kan vakna en gång varje halvtimme och ändra sovställning. Eller ställa klockan på kanske halv fyra och hoppa i sängen i 20 minuter och sedan somna om..?
   Jag kommer aldrig kunna göra det här sen! Det här är SISTA gången jag har de här möjligheterna! Sedan försvinner de ut genom fönstret..ba hejdå.... Och så kommer jag aldrig aldrig få chansen igen och ba nej jag har aldrig rullat in mig i alla sängkläderna och suttit som en korv mitt i sängen precis när klockan slagit 00:00.
  Sen kommer jag bli en bitter gammal gumma som klipper ut ica-kuponger och pratar om att det var bättre förr... När jag kunde sova utan hänsyn. En natt. EN natt kvar! Jag kanske ska gå och lägga mig extra tidigt så att jag hinner med allt jag vill göra... Jag kanske ska gå och lägga mig redan NU. Ja. Det gör jag. *biter på naglarna*

På andra sidan filten.

Detta är den andra versionen av den här texten.

"...och sen skickade dom hem mig med en massa piller och så fick jag skura bort allt blod i badrummet och på väggarna. Hela eftermiddagen."

Jag tittade på honom och han såg tillbaka med lugna grå ögon. Jag väntade på att han skulle springa, men han satt kvar. På något sätt hade jag förstått att han skulle göra det redan innan, att han inte skulle bli skrämd. Men jag ville testa honom och jag ville driva det till sin spets. Spring då! Tänkte jag. Det fanns mycket kvar.

Jag skrattade och viftade bort det lite. "Blir du skrämd nu?" frågade jag.

Han såg allvarligt på mig. Nästan som om det var en förolämpning att fråga, och hans ögon sa "lilla gumman, då känner du inte mig när du frågar sådär".

"Nej." Svarade han. "Jag har alltid lyckats hitta unga tjejer med problem, jag har försökt att 'sluta' med det."

Jag skrattade till och kände en liten sten i bröstet. Jag satte mig upp och slog armarna om mina knän. Jag kunde inte låta bli att skratta lite mer. "Ja men det verkar ju gå riktigt bra för dig, hörru!"

Han skrattade också. Hjärtligt och lite uppgivet. Han hade säkert insett för länge sedan att han hade gjort det igen. "Nej.. Jag har kommit fram till att det inte är någon idé att försöka ändra på det, jag har bestämt mig för att acceptera det och utgå ifrån det istället."

Han satte sig upp bredvid mig och tittade in i mina ögon. Han var nära. Jag böjde lite på nacken och tänkte att den här är lätt. Jag måste vara bromsen just nu, för den här killen är gasen. Det såg jag i hans ögon hela tiden. Men jag hade så svårt att förstå varför. Varför var jag så speciell för honom, han visste knappt vem jag var....eller? Jag tvivlade aldrig på att den här killen stod på kanten. Eller han kanske redan hade fallit. Jag håller honom i mina händer, tänkte jag, frågan är om jag vill det. Och om jag nu vill, skulle jag kunna? Hans ögon beordrade mig att berätta mer, så jag fortsatte. Sa något om min pappa, fortsätter med lite om min mamma. Och han var inte ett dugg förvånad. Han kom med kommentarer som lät logiska, det lät som om han var påläst. Det hade han ju skrivit att han var, han var intresserad av sånt där. Och han förstod. Han följde alla mina rörelser med sina intensiva ögon och jag kunde inte göra annat än att pilla med jordgubbarna jag hade köpt, jag kunde inte äta dem när jag stod i det fulla skenet av hans strålkastare.

Jag tittade ut över gräset, ner på jordgubben jag höll i, pillade lite på filten vi satt på, tittade upp på den blå himlen, sedan såg jag på honom. Nära. Inte som att han trängde sig på. Inte med vilje, men det var något med hans ögon som slukade mig och allt jag sa. Jag fick känslan att jag måste hålla emot, annars skulle han falla och jag ville inte göra honom illa. Han var nära att lägga allt han hade i mina händer, precis så kändes det. Jag kunde inte titta för länge för då skulle han stjäla en kyss. Han bara väntade på att jag skulle ge honom tillåtelse, det var en sån fin gräns och minsta rörelse jag gjorde kunde han ta som ett ja. Och ja skulle vara ja framför altaret. I hans ögon fanns det allt eller inget. Något som jag bara sett hos mig själv förut.

Jag började berätta mer om pappa, och när jag hade berättat en till liten historia om mitt liv där pappa var huvudpersonen så avslutar jag med "..och jag får helt enkelt acceptera att jag aldrig har fått vara barn." Meningen i sig gjorde att mina ögon fylldes med tårar och jag kunde inte hjälpa det. Jag satt där och berättade om mitt liv för den här okända människan och han reagerade tvärt om mot vad alla jag hade stött på tidigare hade gjort. Han fick mig att tycka synd om mig själv. Något som jag aldrig tidigare vågat göra. Och tårarna rullade ner för mina kinder. Det gick på mindre än en sekund och den lilla lilla tråden av luft som höll oss isär var bruten. Han hade lagt sina armar om mig och han strök mig över ryggen, höll mitt huvud mot sin axel.

När jag drog mig tillbaka så var mina läppar så nära hans kind, så nära att jag inte skulle kunna värja mig. Och jag vände bort huvudet lite, men tänkte sedan att nu förtjänar han en kyss. Jag skulle kunna släppa fram honom och hoppas att det får mig att vakna också.

   Jag ville ta emot hjärtat som han sträckte fram emot mig. Jag ville ge honom mitt, men det var inte där än. Och jag hann nästan tänka. Om jag kysser honom kommer jag inte kunna sluta. Om jag inte blir kär i honom så är jag fördömd.

Allt eller inget.

Vem är det

Ibland börjar jag undra. Och så sätter jag mig över situationen och tänker att den är banal, sedan tänker jag att jag har fel och att den är mänsklig och vem är jag att sätta mig över den. Och så tänker jag att det är någon annan. Men varför skulle det vara så? Det kan ju vara jag. Men så tänker jag att det är nog någon annan. Det är någon annan. Det är jag. Jag tror att det är jag. Det är nog jag. Det är nog någon annan. Det är någon annan. Det är jag. Det är nog jag. Ja, så är det, det är jag. Det är någon annan.

Jag tänker så ofta när jag ska ta ställning. Jag tänker att jag har en åsikt, men det är nog inte bra. Den har ingen bra grund, hur ska jag veta. Jag är så liten. Jag kan inte ha en åsikt för världen är så stor, hur ska jag kunna tro att jag är tillräckligt stor för att greppa den. Jag vill inte tro att jag är något. För hur kan någon vara tillräcklig. Hur kan någon vara tillräckligt påläst på något. Kunskap är oändlig och jag kan inte greppa den. Jag har ingen åsikt för jag har inte läst på tillräckligt, och ju mer jag läser på desto mer inser jag att jag aldrig kommer att få veta allt. Jag tappar orken. Det är inte jag. Det är någon annan. Någon annan får. Någon som har ett tillräckligt stort ego för att tro att den kan. Att den kan greppa världen. Jag är för liten. jag kan inte. Jag kommer aldrig kunna tillräckligt.
Jag kommer aldrig att bli prefekt.

Min alien är vaken och gnager på insidan av mina revben.

funderar..

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom

Ja, 8:an kan jag iallafall inte hålla med på... Eller?

Jag har ingen kronisk tomhetskänsla heller. Jag har en kronisk alien. Min syster sa något om att det inte är hjärtat man har ont i, utan solar plexus. Ja, det är där det gör ont. Det känns lite som en alien. Eller kanske som en jättemuskelknut. Hela mitt solar plexus är en knut. Lite så. Eller så ÄR det en alien. Ibland är den i magen också, men mest i bröstkorgen. Så tomhetskänsla? Njää... Men om en alien är samma som tomhet så är det väl så. Jag kan tycka att min alien är något, det är alltså inte tomt där inne utan jag har liksom en parasit. Ibland vill den ha mat. Jaja, precis. Ibland är den jättehungrig. Jag skulle gärna kräkas bort den om det gick, men den liksom biter sig fast där inne. Ellen nä, den är fastvuxen, för jag vet på något sätt att den aldrig aldrig kommer komma ut. 

Fast min kille säger att den går över. Vart går den över undrar jag? Kan den ens gå? den har ju blivit buren av mig i hela sitt liv...

tre.två.ett....

Stannar upp. Ser mig omkring. Förbereder mig på att kliva ur. Ser framför mig hur jag kastar träskorna och springer barfota i snön den sista biten innan jag får kasta mig i skyddsnätet som har spänts upp. Jag trodde att jag fick saker på silverfat, men det enda jag fick var silverfaten. Jag fick servera själv. Servera andra, med mina fat. Och jag skulle vara tacksam sa man. Och fatens värde översteg mitt.

Nu tänker jag släppa taget igen, men den här gången kommer jag fångas upp. Jag ska lära mig att bli förbannad.

Pussreflex

(Vill bara börja med att säga - Varning för rejält smaklösa skämt.)

Ett nytt begrepp är myntat, eller ja, det var nytt för två år sedan. Det där när killen ligger sked och håller om en hela natten och när man rör sig så pussar han en på axeln.
Det är en pussreflex. Det har jag fått förklarat för mig nu.

Urk!
Det är DET det är! En reflex! Jag har alltid undrat varför vissa gör sådär! Jag har trott att det betyder något, men hon som myntade begreppet satte fingret på det! Det är en reflex.. Det förklarar allt.. Det gör faktiskt det.
Jag gillar den inte. Det är inte världens bästa egenskap. Jag tänker gå all in med nördigheten och säga som han i The Walking Dead; "Don't pull the trigger unless you mean it"

Hånglas du så vill du knulla - Man knullar för att man är kåt. Det är alltså godtagbart ifall du efter dessa två aktiviteter inte vill stanna dagen efter.

Men.

PUSSAS gör man för att man tycker om - Alltså; Du är nu SKYLDIG att vara kär i mig. Är du inte det utan fortfarande envisas med att du bara ville ligga så får du en skalpell i halsen.

My way or the highway.
Eller; The way of the borderline-psycho-bitch eller din kropp, livlös, vid en bäck i skogen. (eller för all del; min på badrumsgolvet)

Men come on, hur kan ni motså mig? Jag gör ju "stalker" till något positivt! Jag menar, jag är ju snygg också! Va? Mina egenskaper är ju helt fantastiska. Som exempel; vi kan prata om dina intressen hela dagarna för jag har tagit reda på dem genom att memorera allt du någonsin har sagt och sedan maniskt läst på om de olika ämnena som du tycker är spännande så att jag kan imponera på dig med att veta en massa saker som du tycker är intressanta och dessutom har jag samma åsikter och värderingar som dig.
Jag har bättre koll på vart du är och vart du ska än du själv har, så om du någon gång undrar vart du ska vara på fredag klockan 14:57 och vem du ska träffa då eller när du senast såg din syster eller pratade med din gamla klasskompis från gymnasiet så är det bara att ringa mig, jag är antagligen betydligt närmare än du tror.
Så? Är det inte charmerande så säg?

Ni killar, ni är lite sådär som ni säger att tjejer är. Det där med att vi tydligen ska säga "nej" och mena "ja".
- För att rätta till det där lite så måste jag säga att när det kommer till mig så spelar det inte så stor roll vad jag säger för jag ljuger nästan alltid. Men säger du "Nej" så menar jag att jag har misslyckats med att övertyga dig om hur mycket du behöver mig. Då krävs det att jag genast intensifierar egenskaperna jag beskrev ovan för att du ska komma till insikt snarast möjligast.
Och säger du "ja" så behöver du i princip aldrig mer säga något för jag kommer ändå inte att registrera några fler åsikter ifrån dig, det är ett universalt "ja". Det finns således ingen anledning att fråga dig om något eftersom du redan har sagt "ja" till allt som har med mig att göra. Ditt "ja" gäller även för "Vill du ta det där geväret och följa med ut på fältet så kan vi skjuta ihjäl oss där för att visa för hela världen hur mycket vi älskar varandra?".

Ni säger saker som: "...du borde seriöst söka hjälp..lova mig att du söker hjälp för det här..!"[kombineras helst med en skärrad och smått arg röst] eller "det här funkar inte, du kan inte hålla på sådär..!" [kombineras helst med en bestämd röst som har en touch av uppgivenhet]
- och jag VET att ni egentligen vill ha mig! För ni pussade ju sådär på axeln!
Haha, skulle ni vetat vad ni gav er in på så skulle ni kanske varit lite mer försiktiga med den där reflexen. Ja, jag vet ju inte hur det är med de mer normala tjejerna, men för er egen skull så kan ni ju allafall tänka på det i fortsättningen. Och fundera på om det liksom är värt det, ni förlorar lite pussar på någons axel(vad ni nu vinner på det om ni nu ändå bara ville ligga, jävla spärrmongon) och istället sparar ni en massa plågsamma händelser (varav jag nämnde några ovan). Ni vet aldrig ifall nästa tjej ni möter är seriöst störd i huvudet. Jag smälter in sjukt bra.

"..ehe..."

Word

Jag-  Jag tycker faktiskt att oskulder är gravt överskattade.
Killen-  Ja, verkligen.
Jag-  De är lite som julklappar typ.
Killen-  Hurdå menar du?
Jag-  Ja men julklappar, de är ju absolut roligast och mest spännande precis innan man öppnar dem.
Killen-  Jaha, ja precis! Och sen öppnar man dem och bah neeej inte raggsockar igen!

Gamla vanor die hard XIIIVVII

Och så lyckas jag göra det igen, dra med mig skavande tankar från ett gammalt liv. Det är inte så att jag behöver krypa ihop och bli liten, jag behöver inte sträcka mig efter en vuxen hand som inte har tid med mig. Jag behöver inte sitta i ett hörn och vänta på att du ska vilja vara med mig igen. Det är inte så längre och jag ska inte applicera sådant på en sådan som dig. Du skulle aldrig.

Den lilla lilla flickan står och väntar vid dörren, hon vet inte om hon kanske borde gömma sig. Hon är en inkräktare och hon har bjudit in sig själv, igen. Något som hon brukar göra när det blir såhär. Och då krymper hon och hoppas på att hon åtminstone ska bli accepterad på grund av att hon är liten och inte vet bättre. Så hon står och väntar på att få krypa upp i knät, kasta sig om halsen. Bävar inför utskällningar och förebrående blickar. Förbereder sig på att bli ännu mindre, förbereder sig på att bli så oskyldig och liten som det går. Blottar gärna strupen för att få vara med.

Men när dörren öppnas står det ingen auktoritär vuxen där.

Där står den lilla lilla pojken.

Och då förstår jag att den där förebrående, vuxna gestalten är ett spöke från mitt tidigare liv. Den finns inte längre, och det har aldrig varit och kommer aldrig att vara du. Och den lilla lilla flickan och den lilla lilla pojken står där och ser på varandra. De sträcker sig efter varandras hjärtan och når fram, det finns ingen som fnyser eller vänder sig bort. De tar varandras händer. Och tillsammans hjälper de varandra att orka vara vuxna.

Driver mig bort från spåret

Jag tror att en av mina absolut sämsta egenskaper är att jag kan vara extremt barnslig. Nej inte på det där sättet som ni först tänker när ni läser barnslig, som att prata bebisspråk eller att ha 3-årings humor. Utan en slags djupare barnslighet. Det där med att inte ha någon impulskontroll, det där med att släppa allt och förvänta sig att "de vuxna" finns där och städar upp efter en. Det där med att tro att allt blir bra om jag bara får krypa ihop i knät på den där signifikanta andre. Det där med att tro att om jag bara lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet så försvinner resten av världen. Den sortens barnslighet. Och jag lovar er, det är den värsta sorten.

Nu har jag känslan av att jag gör det igen. Den här stalker-grejen.
Snälla ta hand om mig. Jag vill sitta i ditt knä. Bär mig härifrån. Jag skriker om du går. Jag tänker klänga runt din hals och du kommer att få släpa på mig. Det gör inget om du inte orkar bära upp mig, jag kan hänga fast själv av egen kraft. Den lilla jag har. Den tänker jag förbruka på att hänga fast. Inte åt att gå själv. Jag tänker hänga fast tills jag inte orkar något mer, och då kanske allt har ordnat sig. Om jag bara blundar tillräckligt hårt så kanske allt försvinner av sig själv. Om jag bara får känna doften av dig och trycka huvudet mot ditt bröst när jag blundar så är jag nästan säker på att allt kommer vara borta när jag öppnar ögonen.
Jag tänker stänga nu. Så kom hem i tid. Jag är här och väntar på dig, jag har redan slagit armarna om din hals fastän du inte vet det än. Och nu drar jag upp fötterna från marken och litar på att du går åt mig också. För jag är så liten, och jag kan inte själv. Jag krymper och tittar dig inte i ögonen. Jag mumlar tysta och små ord medan håret hänger ner i mitt ansikte. Och jag behöver en vuxen. Jag är den där lilla lilla lilla flickan. Jag är hon som jag aldrig fick vara och kommer någon nära så vill hon ut och sitta i knät. Hon vill bli struken över ryggen och vaggad till sömns. Hon vill ha, vill ha, vill ha. Och hon vill tänka på sig själv. Hon vill släppa allt och alla. Alla utom dig.

tågen..

Jaha, idag ska man åka tillbaka hem. Jag funderar lite på om det kanske kommer vara förseningar på pendeltåget? Vad skulle man göra då isåfall? Tänk om? Jo då skulle jag laga middag åt min kille så att den var färdig när han kom hem ikväll. Kanske raggmunkar, det har jag ju inte gjort åt honom än. Och så skulle jag maila min lärare och säga ojojoj jag fastnade i stockholm. Det är fruktansvärt att åka tåg.. Verkligen. Jag är så jävulsk jävulskt jävulskt trött på det.

Titta liksom!

Det räcker inte med att pendeltågen ska krångla, de riktiga tågen krånglar med..

Inne eller utanför

Varje morgon öppnar jag dörren. Bara för att kolla om den fortfarande är kvar. Jag brukar öppna den långsamt, så att mörkret liksom strömmar ut över mina nakna fötter. Det är som solljus fast tvärt om. En strimma slipper ut i glipan som dörren lämnar och sträcker sig över golvet. Tittar man in så får man vänta lite innan ögonen vänjer sig vid mörkret. Och under de få sekunderna så undrar jag om den är kvar idag. Eller om den är borta. Sedan justerar sig ögonen efter mörkret och jag kan se konturerna av något där inne. Jag vet vad det är.
Den är kvar idag med.

Några sekunder av något som man tror att man vill ha och sedan flera timmar av att kämpa med något som man inte vill men gjorde ändå för det lilla korta. Det väger inte upp. Men i de få sekunderna så tror man det. I timmarna efteråt förstår man att man hade fel igen. Det är så ansträngande att stänga dörren och avsluta. Hela tiden önskar man att det ska vara över. Man måste göra det bakvänt och ändå är man inte nöjd. Bara för att jag skulle få titta lite igen, bara lite. Det är sista gången, jag lovar. Och när jag har stängt vill jag aldrig mer se igen.
Nästa morgon gör jag samma en gång till.

Du og meg er like

Dagens tips till alla som är efter som jag men inte har världens bästa kille.
Musik är viktigt. Utöver de otaliga fina egenskaperna som min kille har så ger han mig bra musik.

Det här är dagens musik-knark som går på repeat repeat repeat i högtalarna.

Lyssna här.

Och biverkningarna är.

Jag vänder mig mot dig. Jag tänker att jag ger dig en örfil. Men armen är tung och jag får ingen kraft alls bakom slaget. Det är inte ens värt att kallas slag. Men då vet jag att jag drömmer, det blir alltid så när jag drömmer. Jag har inte alls slagit dig. Inte än, jag får en chans till. Det är precis innan. Den här gången är det på riktigt och jag bestämmer mig för att ta i allt vad jag kan. Jag kan inte göra fel den här gången. Du tittar fortfarande på filmen som spelas upp på tv'n. I ögonvrån ser jag hur hon ler sitt vackra leende och skrattar.
 Då slår jag dig.
   Det blir inte perfekt men det duger. Det smäller till när min handflata träffar din kind och du hoppar till. Du vänder dig från tv'n och ser på mig. Nollställd. Vad är det? Frågar du. Din röst är helt neutral. Det trycker i bröstet på mig och jag känner hur det bränner i ögonen. Det känns som om något ska sprängas i mig, något vill ut. Jag vill resa mig upp snabbt men min kropp är tung och jag rör mig i slow motion mot min vilja.
   Jag tar spjärn mot soffan och reser mig upp. "Men älskling, vad är det?" frågar du igen. Du borde veta. Jag ser inte åt dig utan börjar gå mot hallen, ut från vardagsrummet. Din kompis slänger ett kort ögonkast på mig innan han vänder tillbaka blicken mot tv'n. Medan jag rör mig plågsamt sakta bort från soffan så ser jag i ögonvrån hur du tittar på mig med mild oro som sedan övergår i det där nollställda ansiktsuttrycket. Sedan vänder du dig också mot tv'n igen.
   Jag känner hur min kropp bara blir tyngre och tyngre och det går trögare och trögare att röra sig. Jag känner hur jag vill ge upp och lägga mig ner, men mitt huvud är vaket och jag kan inte svimma. Jag vill inte vara en martyr. Jag försöker ta ett steg till men då sviker musklerna mig. Hela kroppen domnar bort och jag faller till golvet med en duns.
Det går en sekund.
Det går två sekunder.
Det tar fem sekunder för dig att märka att jag ligger på golvet, och då försöker jag redan resa mig upp igen. Kroppen är fortfarande tung men känslan av skam som växer när jag hör hur du och din kompis ser vad som har hänt får trögheten att släppa lite. "Men hur är det med dig?" frågar du när du kommer fram och hjälper mig upp. Jag försöker skaka dig av mig och vänder envist bort huvudet. "Vad är det?" Frågar du igen. Ilskan i mitt bröst växer sig starkare och känslan av att något i mig ska sprängas kommer tillbaka. Hela bröstet låser sig i kramp. Jag vänder upp huvudet och ser dig i ögonen.
- "Jag HATAR dig!"
Du hinner reagera snabbt, nu ser du slagen ut på riktigt. Jag hinner inte dra efter andan förens jag känner ett stick av ånger i magen.
- "Nej, det gör jag inte." fortsätter jag. "Jag älskar ju dig, "

"..det är därför det gör så ont."

Hon dansar runt i bikini och en omlottkjol, en sådan som man köper på marknader utomlands, en sådan i tunt tyg och med batikmönster. En sådan som man har på stranden för att kunna byta om lättare. Den är mörk och vad som ser ut att vara en varm vind får den att fladdra runt hennes slanka men ändå spänstiga ben. Hon är inte brunbränd men har en gyllenbrun ton över hennes annars nästan marmorvita hy som vittnar om att hon har varit ute under solen den här sommaren. Kjolen hänger långt ner på hennes höfter och höftbenen spelar under huden när hon rör sig graciöst och slänger med håret. Hennes hår är långt och svart och glänser i solskenet. Hon har tunna mörka ögonbryn och framträdande, höga kindben. Hon har mörka ögon och svarta långa ögonfransar, hennes mun är lekfull och hennes läppar är djupt röda. Hennes leende är brett och vackert. Du är med också. Du tittar på henne och ler när hon tar ett steg ner i vattnet. Det är grunt där och båtarna ligger längre ut, vid bryggan. Hon säger något som får din kompis att skratta och du ler men ser lite besvärad ut. Retade hon dig kanske? Hon vänder sig mot båtarna och pekar mot något. Du följer hennes minsta rörelse, inte bara med blicken utan med hela ditt jag. Du vakar över henne med hela din varelse.

Jag sitter i soffan med dig och din kompis. På tvbordet framför oss ligger en massa gamla videokasetter och deras pappersfodral. På den lilla remsan där man ska skriva på banden står det en massa årtal och årstider, ibland några högtider, alla från länge sedan. Du och din kompis tittar uppmärksamt på filmen som nu sitter i videospelaren och spelas upp på tvn. Tvskärmen är stor, nästan som ett fönster till den där varma sommardagen i en annan tid.
Jag ser på er två, du och din kompis. Ni är inte här längre, ni följer med filmen tillbaka, till det som var då.
- Titta! Säger din kompis. Det där kommer jag ihåg! Hon hade sånnadär runt höften, det är så jävla snyggt!
På tv'n kan man se hur den som håller i kameran har zoomat in hennes nakna höfter. Hon protesterar lite lojt men har ändå skratt kvar i rösten. Runt hennes höfter hänger en tunn kedja av små små pärlor och länkar. Pärlorna svänger och klirrar när hon rör sig och kedjan framhäver höftbenens former på ett vackert sätt när hon rör sig. Länkarna glittrar i solen.
Du svarar något. Du säger något om hennes höftben. Något om att det var det snyggaste du visste. Jag hör inte vad du säger. Det är något som blockerar dina ord, det du säger sjunker inte in och jag kan inte uppfatta det. Jag måste fråga vad det var du sa. Du säger samma igen. Något om hennes höftben. Jag uppfattar fortfarande inte allt. Men jag uppfattar tillräckligt.

Jag slutar att försöka skaka dig av mig. Jag tittar ner i marken och nu snyftar jag. Men det kommer inga tårar. Jag känner mig som en idiot och en martyr. Jag kan känna att du vill nå fram till mig, men samtidigt så gillar du inte att jag blir såhär arg. Du känner dig attackerad igen. Jag känner mig uppgiven.
"Hur kan jag vara med dig när du har haft en sådan perfekt tjej?" Säger jag.
   Du tar mig försiktigt i armen och säger att det är ju inte utseendet som räknas. Jag känner att det är något som saknas, förklaringen räcker inte till.
   Då ringer det på dörren och jag hör hur det rycker i handtaget. Ytterdörren öppnas och barnaröster trillar in till vardagsrummet där vi står.
- Vi är här nu! Hojtar någon.
- Nu kommer dom! säger din kompis glatt och går ut i hallen för att hälsa dem välkomna. "Kom!" säger du och tar min hand. Du ler mot mig och leder mig ut i hallen. Barnen springer skrattandes och skrikandes runt våra ben. Huset är fullt av gäster och släktingar nu. Jag märker att jag bara har ett linne i spets på överkroppen. Det är alldeles genomskinligt och jag känner mig naken. Hur kunde jag glömma att ta på mig en tröja eller ens en bh? Ett av barnen, en flicka, springer fram till dig och ropar glatt ditt namn. Du lyfter upp henne i din famn och kramar om henne. Hon vänder sig mot mig. Hon pekar och frågar med sin ljusa barnaröst "Vem är det där?"  Och så lägger hon till med ett litet fnitter "Jag kan se igenom hennes kläder!". Jag blir alldeles röd om kinderna och jag bestämmer mig för att jag genast måste gå och hitta en tröja, eller helst något heltäckande, kanske ett lakan, eller en pressännig, eller en svart sopsäck. Helst av allt vill jag sjunka genom golvet. Jag vänder mig om för att rädda mig ur situationen men då känner jag hur du fångar min hand i din. - Jag måste ta på mig en tröja säger jag, det är ju barn här!
"Nej det behöver du inte alls." säger du och ser på mig med varma ögon fulla med kärlek. "Sluta skämmas över dig själv" fortsätter du och ler. "Det är okej. Kom så går vi och hälsar på min faster, jag vill visa upp dig, du är vacker."
    Du leder mig varsamt in i köket medan barnen fortsätter att rusa runt våra ben. Ett av barnen klättrar upp på min rygg. Jag ser det inte men jag känner hur det pillar mig i håret och spinner i mitt öra. Jag ler och kliar henne i nacken, sedan vänder jag på mig, drar upp täcket under hakan och somnar om.

Jag vaknar av att min telefon ringer. Jag är trött men jag sträcker mig efter den medan jag gnuggar sömnen ur ögonen. Klockan är nästan sju på morgonen och jag vet att det är du som ringer. Jag trycker på grön lur och väntar i en sekund som jag har lärt mig att göra så att jag inte svarar för fort. "Hej.." Säger jag sömnigt. "Hej min älskling!" Säger du. Jag blir så glad över att höra din röst, även fast jag hör den så ofta. Jag känner att det finns något vemodigt i mig också, kommer det från något jag har drömt?
-"Jag är så glad att jag har dig" säger jag. "Lova att inte lämna mig.."
- "Nej min baby, jag ska vara med dig för evigt ju. Vi ska gifta oss!" svarar du och jag hör att du ler.
- "Åh.."säger jag och gäspar.
- "Du baby, jag skulle bara ringa och säga att jag älskar dig, och jag önskar att jag var hos dig. Somna om nu och gå till din skola sen."
- "Ja, det ska jag." svarar jag "Jag älskar dig också."
   När jag lägger på så känns det bättre. Det sorgliga som jag kände inuti mig har tunnats ut till en röd tråd som löper någonstans långt bort. Jag tänker att jag inte borde fundera mer på det, jag vet var det kommer ifrån och det är över nu.

Jag VET att det inte bara är jag.

"Internationella AIDSdagen"..... need I say more?

(...yes I do.)

Det är en onsdag. "Lill-lördag" liksom. Det kunde man ju ha räknat ut. Betyder det kanske att det finns fler onsdagar som har aids? Man ska kanske akta sig lite för onsdagar i fortsättningen. De har säkert aids allihopa..usch!

Jag vill också slåss!

Jag gillar verkligen Walking Dead, den nya zombieserien alltså. De har lyckats få fram nästan perfekta zombies, och jag är ganska kräsen. Men när jag fick läsa det här kan jag inte säga annat än: Word!
Läs vad den här tjejen skrev om det tredje avsnittet, jag kunde inte skrivit det bättre själv.

Läs här!

Tacka vet jag Resident Evil. Jag ska bli Alice när jag blir stor.

Skriver, läser, glömmer, river

Kommer du ihåg när vi reste till min mormor på västkusten? Jag var där nu i veckan och förgätmigejerna har precis slagit ut där. Du vet sådana där små blå blommor som jag plockade åt dig den där morgonen efter det där bråket vi hade haft när du hade kört över den där katten.

Det VAR förresten Pettersons katt. Jag sa ju att det var det. Mormor berättade det nu när jag var hos henne. Eva Petterson hade hittat ”Tusse” som den självklart hette i dikeskanten där vi lät honom ligga, där nedanför deras gård, och tydligen fått ett smärre sammanbrott..

Mormor beklagade sig länge över hur okänsliga människor kunde vara som körde över en sådan fin katt och sedan bara lät den ligga. Han hade ju till och med ett halsband med telefonnummer på. Och han VAR en sån där raskatt. Jag sa ju det. Han hade tydligen kostat en förmögenhet. Vissa människor har sannerligen ingen hyfs, tyckte mormor.

Jag höll med henne såklart, men det vet du ju redan. Jag sa dock inte att det var du som var gärningsmannen.

Jo, blommorna var det ju. De har som sagt slagit ut där, och då tänkte jag på dig. Och jag skriver inte för att jag tänkte på grälet vi hade utan för att jag tänkte på anledningen till att vi satt där i bilen överhuvudtaget. Det var en sådan romantisk picknick och jag uppskattade verkligen att du hade köpt det där dyra vinet. Jag hade tänkt rekommendera det till en av mina kompisar (Elvira, om du kommer ihåg henne, hon med det hysteriska skrattet, hon ska gifta sig om en månad och ville ha förslag på bra vin) men jag fann att jag hade glömt vad det hette, jag kommer ihåg att det hade en fyr och ett par klippor på etiketten. Var det franskt eller spanskt?

Men det var kexen med rysk kaviar och keso som var bäst. Att du faktiskt åt dem och höll god min, även fast jag vet att du hatar keso (Ja, jag vet det, din mamma berättade faktiskt det på den där julfesten, men jag lovade att inte säga något till dig för hon vet hur du har försökt att dölja det för mig), att du inte alls förstår hur jag kan vara så förtjust i den något udda kombinationen av livsmedel och varför jag måste ha precis rätt kex. Du tycker ju att kexen smakar likadant. Och jag har gett upp att försöka förklara att det är JÄTTEskillnad. Faktiskt.

Jag skulle aldrig ha påpekat det där med kexen! Det viktiga var ju att du hade tänkt på mig. Du hade ju ansträngt dig och köpt rätt märke, sedan att det var vitlökssmak istället för gräslök var ju inte väsentligt, det såg jag ju sedan i efterhand. Men då i stundens hetta så gjorde det mig bara irriterad. Att man kan haka upp sig på sådana triviala ting så att man inte ser det som verkligen betyder något..

Sedan förstod jag ju hur frustrerande det måste ha varit för dig att jag bara gav sken av att vara missnöjd hela tiden när du hade ansträngt dig så. Det var därför jag gav dig blommorna morgonen efter. Men det här har vi ju redan pratat om allt för många gånger.

Jag skriver som sagt till dig för att jag kom att tänka på dig nu när jag var borta hos mormor. Vi hade det ändå så trevligt där.

Hon frågade efter dig också. ”Vart har du din stilige unge vän..? Han den där bibliotekarien…eller var han författare..?”

Hon ville att jag skulle säga till dig att Bosse har fixat en ny motor till båten, en sån där som du rekommenderade. Men hon kan inte dra igång den själv och den är tydligen ”för modärn” för att Bosse ska förstå sig på den så hon vill att du kommer ner och installerar den åt henne.

Du behöver självklart inte känna dig tvungen att åka ner och hälsa på henne bara därför. Hon måste lära sig att sköta sina egna problem och framför allt sluta med att försöka ragga på ”unga pojkar”. Och för att inte tala om att hon måste sluta klämma sig i de där leopard-tightsen (Ja, hon har dem fortfarande). Hon vägrar att inse att hennes lår inte längre har samma struktur som det förhoppningsvis i alla fall hade för 60 år sedan.

Men om du skulle känna för att åka ner så skulle vi kunna göra det tillsammans igen någon gång.. för gamla minnens skull. Mormor skulle bli så glad och jag har som sagt inte berättat om katten så Pettersons tycker fortfarande om dig.(De har förövrigt skaffat en ny raskatt som om möjligt är ännu fulare och de har döpt den till ”Lusse”…) De har också frågat efter dig, jag tror minsann Eva blev förtjust i dig med. (Vad är det med dig och tanter?)

Vi har så mycket att prata om och ta igen.

Hoppas jag hör från dig snart, det var så länge sedan jag hörde din röst..

PS. Jag prövade faktiskt att sätta det där gamla gäddhuvudet i Bosses båthus på kroken när jag fiskade krabbor, och det funkade visst! Jag fick en liten krabba, men den var väldigt trög av någon anledning och hade bara en klo. Sedan slog jag ditt rekord! 27 stycken fick jag! Fast då hade jag bytt till ett färskt fiskhuvud istället. Men det räknas ändå.

PPS. Jag skickar med en förgätmigej, den är plockad på samma ställe som buketten jag gav dig då för länge sedan. Hoppas den inte blir alldeles för tilltufsad, men du får ta det som en symbol och jag tror du fattar vinken ändå.

”Förgät mig ej.”

ett två tre

visst är det roligt att få starta eget

visst är det kul att få ta fösta steget

men kanske det blir så om sanning ska ut

att vi önskar sörja att barnet tog slut

för vi önskar nog att vi fick vara små

ja tänk om det ändå alltid var så

att den andre var vanlig och signifikant

och allting som papporna sa, det var sant

nog vore det trevligt att alltid va liten

fri, utan ansvar och hela den biten

du tänker på lekar och sommar och saft

jag tänker på saker som jag aldrig haft

ja, det vore nog som en dröm säger du

jag önskar mig pappa, rädda mig nu

Och vad mer är..

Det är mörkt nu. Och ångest. Ni vet, det där man skriver om i aftonbladet. Aftonbladet är ångest. Aftonbladet är befriat från skam."Tröstmat som inte gör dig tjock - Så kan du äta det du är sugen på". Kan någon äta Aftonbladet så vi får ett slut på det här? Kan man äta det? En av de få sakerna som inte går att äta. Kunde man kanske äta hundralappar eller den sista kronorna i jackfickan och skippa mellanhänderna.. Om papper smakade socker.


Nä. Hur ska det här gå? Det undrar jag nu. Hur ska det gå.. Jag vill vifta med den vita flaggan nu. Jag ger mig! Jag vill inte mer. Jag har tappat min papperslapp nu, igen. Kom och plocka bort löven och borsta bort snön som täcker mig. Lyft bort delarna av väggarna och taket som har rasat över mig och bär mig hem. 

Ett klick för varje bokstav

Jag har ju gett mig på att läsa igenom killens blogg. Det är liksom en bit av hans liv. Han är förstås bra på att överdriva och ibland är det rena fantasier, men det är som att följa honom och hans tankar dag efter dag. I fyra år(!). Det är lite som i Matrix när de laddar in kung fu i huvudet på Neo. Jag laddar in fyra år av känslomässig bergochdalbana i huvudet. Och här snackar vi inte Nyckelpigan, den här är är deluxe. Bergochdalbana à la borderline.(den bästa bergochdalbanan)
Skare va så skare va. Min kille har också lite problem att umgås med han den där Måtta ibland.

Nu har ju mitt tangentbord dött, så jag kan inte skriva. Jag måste använda skärmtangentbordet.......ja. Ni förstår säkert. Jag kommer inte palla att skriva något mer här förens jag har skaffat ett nytt tangentbord, vilket kommer vara typ i början av nästa vecka. Under tiden så får ni titta på det här fina som min kille skrev i Augusti 2007.


"Jag satt så klart och fantiserade på lunchen en stund. Alla satt och viftade med armarna och undrade vad jag tänkte på. 

-Är du i fantasivärlden?
-Den bästa av världar, tyckte jag.
-Ja där kan man vara sitt bästa jag.
-Nä, i min fantasivärld är alla andra sitt bästa jag, sa jag."

Jaha, oj..

Ja.. ojdå. Där tog det slut. Och inte känns det bra heller. Vad ledsen han blev.. jag blev inte skadeglad eller något, som jag tänkte att jag kanske skulle bli. Jag känner mest att jag vill spöa upp henne. Satans kärring.

Jag är fortfarande svartsjuk, och det är en massa ord och vart enda ett av dem rör vid mig. Så jag måste bli ledsen tillsammans. Hur kunde hon? Hur kan man bara kasta bort något så fint? Ja alltså, det var ju bra att hon var dum i huvudet och uppenbarligen inte kunde hantera honom. Bra, men inte behövde det göra ont också.. eller det är klart det behövde, det gör det ju alltid. Det blir inte tydligt bara för att det handlar om honom, det är för att jag känner igen mig så mycket. Hans tankar strömmar in i mig med hans ord som en brygga och där inne hakar de i en räls som redan ligger där. Det spåret är redan lagt, av mig, och hans tankar glider på plats och fortsätter att rulla på som om det inte fanns någon skillnad. Mina tåg har åkt på samma krokiga spår innan och där formar hans ord en bild av hans tåg och det är likadant som mitt. Fast hans har väl gått längre antar jag, men han har ju byggt det likadant. Så det kan rulla över till mig rätt in i hjärtat, det får ingen tid i karantän.

Jaja, det är tre år kvar till nu och det kommer komma mer. Jag fortsätter att läsa och upptäcka nya saker om mig själv framför allt. Jag läser inte för att hålla koll, utan för att jag gillar tågen. Det är med skräckblandad förtjusning som jag hoppar på vartenda ett av dem, och jag känner mig som hemma. Och de tar mig till bekanta platser, sånna som är trevliga och sånna som man helst ville glömma. Men jag kan faktiskt inte sluta. För jag bryr mig ju.

..Uääh....

BLÄ! Nu har jag kommit till den där äckliga delen igen. Den som jag slutade läsa vid förra gången. Nu gör jag ett uthållighetstest, ok? Hur länge klarar jag att läsa den här smörjan? Det enda som får mig att fortsätta är att jag så hemskt hemskt hemskt gärna vill se hur det slutar. Hoppas han får hjärtat krossat. Nej vadå hoppas, det vet jag ju att han får. HA. Han har minsann haft krossat hjärta fram tills nu. Eller ja, lite trasigt iallafall. Eller kanske slitet. Jag har lagat det, ok? Han är min. Nu ska jag läsa klart tills han kommer hit och när han öppnar dörren ska han få en smäll på käften.

Nä. Det är klart han inte får. Han kommer att få tusen pussar och jag kommer att vara så kär och glad som man kan bli och så nöjd att han hittade mig tillslut och allt det där andra är ju bara gammal text. Flera år gammal är den. Men helst skulle han varit oskuld fram tills han träffade mig. Eller nä, allt innan jag föddes var okej. Så. Bra. Då säger vi så.



(....................grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.....)

Jamen visst, engagera politikerna!

Vad spelar det för roll VART i Sverige folk bor, så länge som de trivs?

Nä justja, norrlänningarna som bor kvar i norrland trivs inte med att andra mer vettiga människor inte vill bo där längre utan flyttar till storstäder istället. Hm.. Stackars norrlänningarna. De vill ha några att mobba. De vet ju om de tänker ett steg längre att de som inte är tredje generationens norrlänningar inte får vara med och leka. Så hur tänkte de nu? Nä. De tänkte inte alls. I vanlig norrländsk stil.

I see you

Jag kikar i killens blogg, och grejen är att när jag läste det här från april, 2007 så kunde jag se det framför mig. Det är som när jag brukar prata med min syrra, och jag säger "M säger såhär om det" Och hon säger "Ja! Jag kan se honom framför mig!" Och jag ba "Haha, kan du?" Och hon säger "Ja, jag får upp en bild framför mig, jag kan se precis hur han ser ut när han säger det". Och jag antar att vissa människor är sådana, att man kan se dem framför sig, jag tror det är någon slags kärlek också. Att de man kan se framför sig är sådana man tycker om. Men kanske kan du se din irriterande farmor framför dig när hon frågar om du "verkligen inte ska ha en påse till det där?" eller "du borde ha på dig ylletrosorna som jag gav dig nu när det är såhär kallt, det är så lätt att få blåskatarr", eller en förälder som spänner ögonen i dig och utlovar stryk. Men om du letar lite bland alla känslor så kommer du hitta en kärlek under allt, som en yllefilt kanske, stickig men varm. Den människan du ser framför dig skulle inte finnas där så tydligt om han eller hon inte betydde något för dig. Nu menar jag inte alls att min syster tycker att min kille är irriterande, jag försökte få fram poängen. Den där med att man ser folk framför sig och att det är för att man tycker om dem. Även de som du ser framför dig och tycker att kärlek minsann, den är långt borta; du tycker egentligen om dem.
Och jag kan ju lägga till att "B" som han nämner är hans barndomsvän och de har tagit hand om varandra sen dackefejden. Hon är en pärla faktiskt.
Tillbaka till saken.

Här är slutet på texten han skrev torsdagen den 26'e April 2007

"..Men här kommer min viktiga poäng. Jag bryr mig inte. Ok. När det kommer till kritan så bryr jag mig om tre saker här i världen och det är B, min egen hälsa och att få ha nån att hånglas med. Resten kan högaktningsfullt upphöra att existera utan att jag kommer att höja ett ögonbryn som respons."

När jag läste det här stycket så såg jag det framför mig. Jag kunde se min kille stå tex. i sitt kök. Och helt plötsligt skulle allt bara försvinna. Någon skulle banka på dörren och skrika "Helvette!! Vart är bilen?? Vart är kaffekokaren!?" Och hans kompis skulle ringa och vråla "Vaffan, vart tog min nya gigantiska mac-dator och mina supertuffa hörlurar vägen??" Och sedan skulle det säga plopp och så skulle hans röst försvinna, och plopp så skulle min killes android-telefon försvinna och så skulle det höras utifrån gårdsplanen hur alla skrek när allt började försvinna "Vart är mina pelargoner?", "Vart är min fru?", "Vart tog biltidningarna vägen"?, "Vart är stereon??", "IKEA är borta!", "Sollentuna centrum finns inte längre!!", "Jag hittar ingen bankomat!!", "Vart FAN är mina ciiiiiggg???".
Och min kille skulle stå helt avslappnad i köket och titta sådär nonchalant som jag ser framför mig. Med iskalla grå ögon. Och jag tror inte han har helt rätt, jag tror att han skulle höja lite lätt på ena ögonbrynet när hans stora skärbräda av trä försvann. Men mer i ett "Nej, jag bryr mig inte om det heller när det kommer till kritan"-sätt.

Som att gå ifrån ett stort hus som sprängs utan att vända sig om. Fast bättre. Det är för att han har gått i terapi. Det borde ni också göra. Det borde faktiskt alla göra. Han har stålmantel. Han är min hjälte.

(Ps. Det betyder inte att terapi gör dig till ett empatilöst as, om det lät så. Jag syftar på att han inte är ett materiellt as. Och sånndär vahettere empati är han jätteduktig på, det fick han i flingpaketet när han var liten faktiskt.)

Måtta och vad han har för sig

På facebook såg jag en grupp som man kunde gå med i som hette "Vem är Måtta och varför skulle jag vilja dricka med honom?"
   Nä, det vill inte jag heller. Han blir alltid sådär mesigt salongsfull. Och jag har svårt att äta med honom för jag tycker att han är så snål. Jag vill inte ligga med honom heller, han har idéer om hur ofta det ska ske och det är så osexigt. Och jag skrattar aldrig med honom. Jag är aldrig arg med honom heller. Han är inget bra sällskap overall. Han är precis sådär lagom. Svensk. Jag kan inte träna med honom heller, han tränar allsidigt och aldrig förmycket eller för lite. Han blir aldrig överansträngd. Han har precis lagom mycke magrutor har precis lagom långa ögonfransar och är behaglig att se på.

Men då kommer jag på, hur frisk är egentligen Måtta? Hur är det att vara som en flatline hela livet, utan några utspel åt något håll. Borde han inte bära runt på en massa frustration?
Säg att Måtta's fru dör. Att han får hålla henne i handen när hon ligger i en sjukhussäng uppkopplad till en respirator medan hon drar sina sista rossliga andetag. Måtta blir ensam med sina 1.5 (eller var det 2.3?)barn,  villa i förorten med studsmatta och lagom stor altan.  Ska han sörja lagom mycket då?
Man kanske inte ska vara avundsjuk på Måtta. Man kanske inte ska vilja vara med Måtta. Man kanske inte mår bra av att vara alldeles lagom. Däremot så måste man faktiskt vara lagom ibland. Man måste lära sig att äta med honom till exempel, och man ska helst träna med honom också. Man kan faktiskt dricka med honom också. Ibland. Man kanske ska vara som Måtta med måtta.................. Eller vafan..screw it. Jag säger som min kille brukar skriva i sin blogg; Jag har två lägen. Av och på.
Vi kompletterar inte varandra, vi blir dubbelt och rinner över och vi är mer mer mer än andra. Vi är inte med måtta. Vi är med varandra. Och du kan ju fråga sen på ålderdomshemmet vem som fick ha roligast.

Hur var det med det dära nurå

Måtta? Nä. Vaddå? Det ordet finns inte. Det är en myt. Och när jag håller för ögonen så finns inte omvärlden heller. Då är den alldeles svart. Bevisa motsatsen för mig. Nähä? Nä. Jag sa ju det.
   Så "måtta", nä. Det gör jag inte ens innan jag slår någon. Det är därför jag alltid brukar missa, eller, jag missar när jag drömmer iallafall. Ibland drömmer jag att jag ska slå någon som förtjänar det, det brukar handla om att ge en örfil till någon oförskämd typ, bara för att markera att jag blev kränkt liksom. Jag tar inte vad som helst. Jag står upp för mig själv, damn right i do. Men det blir alltid fel. Jag missar och det blir aldrig en sånndär bra smäll som det blir i filmer, och då brukar personen i fråga skratta och så råkar jag kanske hugga lite lägre med en kniv istället(hoppsan,vart kom den ifrån?) och så kanske jag snubblar och måste ta ett steg framåt, och oj, en slipmaskin, undra vad man kan ha den till osv.. Kanske för att jag inte kan det där med måtta.

Och sen tycker jag väldigt mycket om saker som man kan äta också. har jag sagt det? Det finns mycket som man kan äta. Bullar, blodpudding, leverpastej och godis och sånt. Jag kan tala om vad man inte kan äta. Det är väldigt väldigt få saker faktiskt. Men den som är svårast av allt är just "måtta". ja. Så äre. Allt eller inget.

...

Jag lämnade kvar saker förut
men nu kastar jag bort dem
jag bodde överallt
och jag kom aldrig hem
nu bor jag 40 mil från hemma

Luften är klar här
jag drömmer att dina lungor är svarta
och du griper mig om halsen
och jag vill hålla din hand
men inget av det når mig
jag nöjer mig med allt
men får ingenting
för jag har målat ända fram till tröskeln
och dörren är låst
och nyckeln är vid fönstret

Aldrig är så länge,
alltid är inte här,
själv är inte ensam
men jag känner mig så tom
och ändå så full med skräp
jag kan inte fylla på
jag kan inte ta bort
Och det fanns ingen gest
som kunde visa mer kärlek
än en örfil från dig

Flyger lågt

Så blir jag nedskjuten igen. Först ska allt ner. Och sen ska allt upp och ut och bort, bort, bort. 1 + 1 ska bli - 1. Och här försöker jag och så ställer folk upp sina egna hinder och struntar i att min väg inte blir rak längre. Och jag orkar inte gå runt. Jag tål inte att ni tittar på mig, jag blir 15 år igen, brunhårig med trötta ögon. Röda byxor och svart fleecetröja med värmeslingor. Titta inte på mig. Oförstående axelryckningar träffar mig i ryggen så att jag tappar andan och stora ängsliga ögon stänker upp i nacken och rinner ner längs min ryggrad. Och jag orkar inte människor, jag orkar inte andras hinder, jag vill inte väja för era preferenser. Jag orkar inte lyfta fötterna över era trösklar, och jag vill inte lyfta på fötterna när jag går. Jag är bräcklig och flyger inte utan ansträngning, en liten flisa från era egon som ni bygger på offentliga platser ni har tagit till era egna kan flyga in i mina motorer och få mig att störta. Och ja, ni får mig att störta. Jag bryr mig om era små flisor och era byggnadskonstruktioner.
Det funkar ju så i välden, att alla har sina egna problem, och inte ska man alltid bry sig om allt. Och andra vet inte var jag har begravt mina minor. Och hur ska ni kunna kalla mig för rätt sak när jag aldrig har sagt mitt rätta namn. Men jag är sjuk.

Morgonen

Mat mat mat. När jag vaknar på morgonen så gör jag gröt åt mig, och så gör jag gröt åt alla mina fyra sniglar och så ger jag mat till katten. Och så gör jag en matlåda som jag kan ha med mig till lunch.
Sedan önskar jag att jag kunde få sova lite till. Sedan önskar jag att jag var lite snyggare. Lite smalare. Lite smartare. Lite bättre. Och så hoppas jag att jag ska komma på bättre tankar. Och så tänker jag att jag måste försöka själv. Och så försöker jag komma på en lista på saker som är bra och då kommer katten och lägger sin kind mot min och spinner mig i örat. Om jag ska gå (jag måste gå) så ska jag gå nu, går jag inte nu så väntar jag och då väljer jag alltid nej framför ja. Men jag går, som jag alltid gör, nästan. Det är inte så farligt, det är inte alltid såhär, men just idag så är det trögt.                                                  

"bara jag"

Det är inte som att jag går ut i världen med något trasigt och utan något som representerar något tryggt. Sådana saker har jag lämnat i det där hemmet som jag aldrig har haft, det fanns inget där jag ville ta med mig ändå. För jag har aldrig haft något tryggt, men det är något som jag tänker bygga åt min alldeles egna familj. Jag har tänkt mig som att det bli tvärt om. Det slog mig inte att det fortfarande syns att jag kommer ifrån ett svart hål, jag tänker inte så mycket på det längre. Det är sant men det är också svårt att ändra. För mig så är det inte som att flyga ur boet, utan som att flyga till det boet som jag aldrig har haft. Och visst är det kanske tragiskt, och man kan inte flyga med silverskedar, men man kan hämta dem när allt har ordnat sig. 

Det var som när den där dörren öppnade sig till räddningen och jag fick höra att jag hade grävt ett bo i det hjärtat jag hittade och jag svarade att det tror jag inte alls, jag har inte grävt något bo;

jag kom hem.

Och jag kommer och hämtar mina silverskedar snart.

Ekvation Sundsvall = Snö; ja - Trottoarer; nej/ Trottoarer; ja - Snö; nej

Jag vaknade upp idag och såg att det var vintersnö utanför fönstret. Ganska mysigt. Och ljust. Det är fint. Jag tog på mig långkalsonger och kom på att oj! Hur ska det nu gå att cykla? Jag ser att det snöar ganska mycket och sedan tänker jag inte mer på det. Jag tar på mig en långärmad tröja, en tjocktröja ovanpå det, och sedan jackan. Och min halsduk och min mössa och mina vantar, när jag går ut genom porten så ser jag att det ligger två decimeter snö på min cykelsadel och hela cykeln står i en stor driva med snö. Det syns i princip inte att den är blå. Nu är den vit. Jag lägger en tanke, EN tanke, åt "kanske inte"-hållet och sedan pulsar jag fram till cykeln, låser upp den och rycker ur den ur snödrivan. Det finns inga trottoarer, de är fulla med snö (ja, välkommen till vintersundsvall, FAN, jag hade glömt det) så jag cyklar i ett hjulspår istället, jag skrattar faktiskt högt åt mig själv när jag långsamt långsamt glider och slirar ner för backen påväg mot skolan. Jag MÅSTE ju kunna cykla!! Jag går INTE med på att jag måste GÅ till skolan. När jag kommit halvvägs inser jag att jag måste leda cykeln och ett långt tåg av studenter påväg mot mittuniversitetet skrattar och fnissar åt mig. De trampar på där på snöstigen som har bildats där det borde vara en trottoar(sundsvall förfaaaan..). Någon vrålar "Hoppa upp på hojjen då! Seså!" och jag kan inte hålla mig för skratt. Nej, okej? Jag är ju uppenbarligen cp, ja. Du ska få se mig cykla lite senare när det blir nedförsbacke igen, "jag gör allt för min publik, tamefan". Jag vet att de tycker att jag är skitsnygg och de vill ligga med mig hela bunten och de får vråla hur mycket de vill för de har ändå bara bakfylleångest och smutsiga lakan på söndagsmorronar. Och när det är den sista backen kvar så hoppar jag upp på cykeln för att inte göra någon besviken (då kanske jag får klagobrev och böter)och glider (inte rullar) iväg och jag kan känna hur hela mittuniversitetet riktar sin laserkanon mot min rosa mössa. Det gör inget, för min rosa mössa har en rosa boll som reflekterar 80% av all laserstrålning och jag ramlar inte en enda gång. Och inge ligge fick dom.

Det är inte lika kul när jag ska gå hem. Då har jag kommit över rebellkänslan. Det är nu man måste ta konsekvenserna av att vara udda. Det är nämligen uppförsbacke. Och jag har snö i skorna. Och det finns fortfarande inga trottoarer.

Varför hittar jag fel på mig

Det är som en stilren ungkarlslägenhet. Det ser kanske hemtrevligt ut också. Det ser ut som en människa med pengar som bor kompakt men trevligt. I bokhyllan ger tjocka böcker ett bildat intryck och de står i ordning tillsammans med en mängd klassiska skivor. Men det finns fel. Fel. I skåpen i köket finns det bara udda glas och trasiga koppar. I bokhyllan, bakom böckerna, finns porslinstomtar och udda serietidningar. I skåpen avslöjas allt. Öppnar man skåpen ser man världen som döljer sig bakom fasaden. I ett av skåpen ligger teckningar och små skrivböcker och pennor och färger i en hög, staplade på varandra, ett gameboy, nej två stycken. Ett rött och ett gult. En påse med små pärlor. Några böcker finns där okså, om hundpsykologi. "Allmänlydnad" ligger slängd ovanpå en hög med teckningar av tv-spels figurer. I ett annat skåp ligger det en massa sladdar, något går till ett playstation som ingen har använt på flera år, och några andra är extrasladdar som går till stereon och surroundsound anläggningen som finns placerade synligt i lägenheten. I garderoben längst in i lägenhet finns en IKEA-påse med barnkläder.

Det slocknar en stjärna...?

Ibland kommer jag på saker att blogga om eller så ser jag något som jag tänker att jag vill kommentera och så tänker jag "det där ska jag skriva om på bloggen" och sedan går det en minut och så tänker jag "njäää orka, jag gör det sen" och när det är sen så tänker jag bara "...orka". Sakerna jag skulle skriva om verkar helt plötsligt inte så intressanta längre. Men jag ska försöka bättra mig och skriva ner sakerna precis när de är intressanta, så kanske det kommer kännas mer meningsfullt.
Nu har jag liksom inte skrivit något på jättelänge, jag håller nästan på att sjunka lika lågt som min kille på den fronten. Inte bra (pik). Eller ja, SÅ slö på att blogga är jag inte. Och det är inte så att han är dålig på att blogga, inte alls, han har allt man behöver enligt mig. Det är just det som är störande nämligen, jag tycker om hans blogg och hans sätt att skriva. Men sen han träffade mig så har det liksom ebbat ut, som om det liksom krävs att han ska ha singel-ångest för att få inspiration. Han tror ju själv på att det aldrig tar slut på saker att prata om, man har aldrig sagt allt. Så därför tänker jag att det visst borde gå att fortsätta blogga, men det kanske är så att allt det där får utlopp på annat håll och han säger själv att han inte har tid. Han har inte tid för bloggen för nu har han mig. Eller haha, han blir bekräftad av mig nu så han behöver inte söka bekräftelse på internet. Jag känner lite som att det är jag har snott honom från det offentliga och gjort honom privat, men han har så fina tankar så jag vill dela med mig.
Aja.. han är cp. Men jag älskar honom ändå.(Du är cp, hör du det, vavavva? CPCPCP! Blogga! Annars kanske jag kallar dig enbart för "farbror" i en hel dag. HA! Å så kul. Det ska bli kul va? vavava?)

Soppa = Blärk

Jag är innerligt trött på den här soppan som jag har ätit till lunch och middag i tre dagar nu. Jag vill INTE ha den mer. Jag är inte lika glad nu. Faktum är att livet känns ganska trist och det är sånt äckligt väder ute. Jag vill helst bara gå och lägga mig nu faktiskt. Det är kallt kallt kallt och det är lång tid tills jag är i Stockholm. Det kommer ta LÅNG tid att åka tåg. Och sen måste jag tillbaka hit nästa vecka och det kommer vara ensamt då med och vädret kommer bli ÄNNU mer äckligt. Och det blir bara dåligt när jag ska måla och sen är jag tjock också.. Jag är bortskämd och dålig som klagar. Hoppas jag klarar mig utan att gå under tills jag kommer till Stockholm så att min kille kan bära mig hem och laga mat åt mig och handmata mig med godis. Det är fruktansvärt synd om mig. Ni skulle bara veta asså. Nå sanslöst äre.

Stolt å så, faktiskt

Idag är jag stolt. Jag känner för att skratta åt de flesta, vilket inte är särskilt snällt.(Idag är jag inte snäll) Men jag är faktiskt bara 20 år och hela mitt liv är ordnat nu faktiskt. Faktiskt, sådeså. Jag har det värsta bakom mig. Jo, det mesta skulle kunna hända och jag skulle ändå ha det värsta bakom mig. Jag är lite stolt över mig själv(faktiskt!), och jag är väldigt stolt över min kille. Jag är stolt över mig själv för att jag har världens bästa kille. Det måste ju betyda att jag är världens bästa tjej, va? (nu tippar det över åt högmod)
Idag ska jag gå runt och vara högmodig, himlen är nämligen nästan blå så jag lär inte bli träffad av blixten. Jag är snygg dårå, och jag är världens bästa flickvän, och jag är begåvad och smart och har bra musiksmak. Jag är inte borderline. Utan vad jag kommer ihåg från det där testet så var jag depressiv med en touch av narcissism. Jag är för mogen för att vara borderline.
..Nä..jag är lite besviken på det där faktiskt.. jag skulle vilja göra det där testet igen, jag är besviken på att jag inte är mer fucked up.

Jaja, min borderline-kille kan komplettera mig. Man kan ju inte ha allt. Bara nästan.
Nu ska jag gå till skolan och vara awesome.

Just ja, jag glömde att säga att jag har världens bästa katt också. Det måste ju betyda att jag är världens bästa kattmamma! Samt väldens bästa snigelmamma. Har jag sagt att jag har en tusenfoting också? Jag är så jävla originell!

Tävling

Det är intressant hur det dyker upp. Bara sådär. Det blir som en tävling igen. Och utan att jag riktigt inser det så är jag med, och jag pressar mig själv. Bättre! Jag kan göra det bättre! Men det är väl intressant att veta, att det är så nära gränsen och så lätt att trilla dit. Och den här hösten är jag inte ensam faktiskt. Även fast hela min kropp skriker att jag visst är det. NU. Just NU är du ENSAM. Ja, alltså, det är ju inte vidare trevligt av mig att hålla på så. Det ordnar sig. Jag vet varför det blir såhär. Så det ordnar sig.

Sugrör

Jag inser att jag har gjort något som inte riktigt underlättar min vardag. Jag kan alltså bara äta saker som tex soppa, med sugrör. Jag kan INTE äta gröt. Så jaha? Det är INTE en bra terapimetod. Den här tungpiercingen hindrar mig fån att äta allt, alltså, men den hindrar mig framförallt från att äta saker som jag faktiskt borde äta. Jag har iallafall sugrör så det räcker. Och jag har en mixer. Ska jag mixa mina äpplen kanske? De liksom ligger där i fruktskålen och skrattar åt mig just nu.

"akrylmosaik"

Jag köpte inte knark. Jag köpte ett hål istället. I tungan. Och så fick jag en metallbit på köpet! Nu bär det av till skolan där jag ska redovisa "akrylmosaik".

Blä?

Klocka eller inte klocka

Och så har man glömt laddaren till sin mobil hos sin pojkvän och mobilen har laddat ur. Jag är ensam i norrlands skogar utan någon som helst kontakt med civilisationen. Jag var tvungen att möta problem som jag inte ens hade funderat över förut. Hur ska jag vakna i tid på morgonen om jag inte kan ställa någon klocka? Man ställer förstås klockan på mobilen dårå, VEM har en sånndär...ja vad hettere...klocka? En klocka på riktigt liksom! Det hade man på 70-talet. Då var inte jag född. Man kanske hade det på 80 talet också. Då var jag inte heller född. Jag har en mobil alltså, och där har jag ALLT. Och nu är den DÖD. Ska jag sörja det också? Eller göra något åt det? Sörja eller göra något åt? Sörja, göra, sörja, göra.. Sörja OCH göra något åt? Eller bita ihop?
Jag har inte råd att köpa en ny laddare. Eller jag vill inte lägga pengarna på det. Eller ja, jag är snål. Jag klagar hellre alltså. Nu ska jag gå och köpa knark istället.

Res dig upp nu, eller snart

Det kanske är dags snart. Att göra slut. Jag kanske bara behöver en man. Och det kanske är just det som jag har velat ha, och det kanske är just det som jag har blivit påtvingad. Och det kanske är dags att ta sorgen. Den där om att jag aldrig har haft en pappa. Och det kanske är dags att inse att det här bara gör mig illa och att jag har den största sprickan framför mig, och de största två plattformerna att hoppa mellan. Och den jag ska över till är den mest stabila som jag någonsin satt min fot på. Och jag har den med mig helatiden, men det handlar om att jag behöver släppa den gamla. Det kanske är okej, för jag behöver lära om. Och vad har jag för argument för att hålla fast i det gamla mer än att det är gammalt. Jag vill ha det för att...det var det jag hade? Det är inte ett giltigt argument. Det förstörde mig och jag kan börja om nu, jag kan släppa det och det kan inte ge mig något. Det har aldrig gett mig något. Jag vill ha för att jag vill ha. För att jag har haft det. Men varför ska man spara på skräp? Jag kan ju inte sluta skära mig på det. Det kanske är dags snart, att rensa ut alltså. Det kanske är dags att sluta ta skit.

Det blir bra igen

Ibland blir man liksom arg. Eller kanske ledsen. Och det grundar sig i ett missförstånd. Inte i att den ena har velat den andra illa. Och jag är så glad att det är så, och då kan man prata igenom det och så kan man fråga "förstår du hur jag känner?" och då vet man att man tillslut kommer få höra ett "Ja, jag förstår hur du känner och jag skulle ha känt likadant" och det är precis vad man själv tillslut säger när man får den frågan. Och det är inte för att man måste säga så, utan för att man faktiskt känner så. För man förstår när man får det förklarat för sig. Och sedan kan man kramas och gråta lite till och man kan vara glad samtidigt för att ingen är elak. För ibland blir det missförstånd som påminner om att man aldrig får sluta kommunicera, det blir aldrig klart. För båda vill bara göra rätt, och det finns inte längre några onda intentioner.

Och det är så skönt att veta att det kommer att sluta så, i hans famn. För det är så det slutar, inte ensam i regnet med två nycklar till min dörr istället för bara en. Även fast det kickas igång katastroftankar och man vill springa ut i regnet för att skydda sig, för tänk om det är sådär som det brukade vara. Men det är det inte. Det finns tillochmed någon som håller en hårt och torkar bort tårar och en massa snor och håller ens händer och tittar på en med ögon som värmer en med kärlek, och jag behöver inte tvivla när jag tittar honom i ansiktet. Jag har alltid haft problem med det, jag har alltid ljugit när jag tittat folk i ögonen. Jag har alltid sett något fult. Men jag tränar på att se på honom för jag vet ju egentligen att när jag vågar så ser jag bara att han inte är någon annans än min och det finns inget fult. Jag upptäcker det på nytt varje gång och då undrar jag varför jag inte har lärt mig det än. Jag behöver inte ljuga bara för att jag ser någon i ögonen. För jag skulle aldrig vilja ljuga för honom. För det finns inga onda intentioner längre, och jag behöver inte skydda mig för någon som inte ens bär några vapen.

tänkvärda och fina ord

Ibland dyker det upp små guldkorn i ens vardag som berör på ett varmt sätt. Min syster kom med ett i form av en kommentar och det var så fint att det förtjänar ett eget blogginlägg.

"Alltså, jag har tänkt på det där med att det gör ont i hjärtat. Alltså, där hjärtat är, är ju solar plexus, en fet nervcentral. Ofta när man känner starka saker samlas nervsignalerna i solar plexus. Så egentligen har man inte ont i hjärtat, det är bara känslorna som samlas i närheten. Nerver och sånt är ju mer subtilt än hjärtat. Så jag tycker allt att du ska donera ditt hjärta för det är troligtvis inte där det känns. Ge ditt solar plexus till din kille. Det går ju ändå inte att donera. Så då får han behålla det föralltid."


Ja, du har ju rätt. Bra tänkt, fint skrivet. Du kan va min syrra.