Vem är det

Ibland börjar jag undra. Och så sätter jag mig över situationen och tänker att den är banal, sedan tänker jag att jag har fel och att den är mänsklig och vem är jag att sätta mig över den. Och så tänker jag att det är någon annan. Men varför skulle det vara så? Det kan ju vara jag. Men så tänker jag att det är nog någon annan. Det är någon annan. Det är jag. Jag tror att det är jag. Det är nog jag. Det är nog någon annan. Det är någon annan. Det är jag. Det är nog jag. Ja, så är det, det är jag. Det är någon annan.

Jag tänker så ofta när jag ska ta ställning. Jag tänker att jag har en åsikt, men det är nog inte bra. Den har ingen bra grund, hur ska jag veta. Jag är så liten. Jag kan inte ha en åsikt för världen är så stor, hur ska jag kunna tro att jag är tillräckligt stor för att greppa den. Jag vill inte tro att jag är något. För hur kan någon vara tillräcklig. Hur kan någon vara tillräckligt påläst på något. Kunskap är oändlig och jag kan inte greppa den. Jag har ingen åsikt för jag har inte läst på tillräckligt, och ju mer jag läser på desto mer inser jag att jag aldrig kommer att få veta allt. Jag tappar orken. Det är inte jag. Det är någon annan. Någon annan får. Någon som har ett tillräckligt stort ego för att tro att den kan. Att den kan greppa världen. Jag är för liten. jag kan inte. Jag kommer aldrig kunna tillräckligt.
Jag kommer aldrig att bli prefekt.

Min alien är vaken och gnager på insidan av mina revben.