Ja justja, om det där med lägenheten.
Jag och M åkte dit, satt i bilen och räknade ut hur många minuter det skulle ta att gå fram till porten, hur många sekunder det skulle ta att slå portkoden och sedan gå upp för trapporna. Vi väntade till 18:26 tror jag det var, sedan gick vi. Vi hade kommit fram till att vi skulle vara framme vid lägenhetsdörren prick 18:30 då.
När vi kom in så slogs jag av att den verkade mycket mindre än jag hade tänkt mig. Men sedan kom jag fram till att det berodde på att de hade så enormt mycket saker. "Ja, vi ska flytta till något större nu" sa tjejen som visade lägenheten och ursäktade sig över att det var så mycket grejor överallt.
Annars så var det världens mysigaste lilla lägenhet, som egentligen var en stor lägenhet. Jag sa till M att när vi kommer tillbaka hit och de har plockat bort alla sina saker så kommer vi få en chock över hur stor den faktiskt är.
M höll med. Men då märkte jag att något var fel. Han stod liksom handfallen och tittade mot köksfönstret. Det var som om han såg sina högsta drömmar krossas precis framför näsan på honom. Och jag tittade på köksfönstret och kom på det.
"Jaha, det är inte en balkong där!" sa jag.
M svarade med en ynklig röst som kom djupt djupt nerifrån världens mörkaste och kallaste ångesthål "...neej!"
På ritningen som vi hade tittat på innan så hade det stått att det skulle vara öppet mellan vardagsrummet och köket, ett ganska stort badrum, två mindre "förrådsrum" och ett sovrum, samt två balkonger, en inglasad vid köket och en stor, lång vid vardagsrummet. Allt var perfekt och precis som vi hade tänkt oss förutom på den punkten att den inte hade någon inglasad balkong vid köket.
Jag tittade mot den andra balkongen. "Ja, men det finns ju EN balkong. Den ser ju tillochmed ut att vara större än den du har nu!" Försökte jag lite glatt, redan medveten om att det inte skulle fungera.
"Men den har inte TVÅ balkonger!" svarade världens olyckligaste M. "Det skulle vara TVÅ balkonger!"
Vi tittade så länge som vi fick och försökte memorera alla detaljer, och vi kom fram till att det var lite som en drömlägenhet och att vi skulle tacka ja till den. Men helatiden så fanns MÖRKRET där och lurade. Det blev liksom inte det samma igen.
När vi satte oss i bilen så började det självklart. Ältandet.
- "Men det skulle ju vara TVÅ balkonger! Det stod ju på ritningen! Hur kunde dom göra fel?? Det måste ha varit någon jävla pryo-elev som satt där och ba 'hur gör man nuuuu?'[akompanjerat cp-grimach].
Jag känner mig så KRÄNKT! Jag har nog aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Nu kan vi lika gärna ta en orenoverad etta i Botkyrka. Eller Skärholmen. Ja! Skärholmen! Hur ska vi kunna leva med en balkong nu när vi hade kunnat haft TVÅ? Jag har RÄTT att ha TVÅ balkonger. Jag ÄR värd det! Jag känner mig så LURAD. Vi kommer sitta där på hösten när det blir lite kallare och ba nu skulle vi haft den där inglasade balkongen. Ja, vi kommer önska att vi hade den på vintern, och sommaren och våren också. Och katten hade älskat den! Hur ska hon kunna förlåta oss nu?? Jag vill ha någon slags ersättning för det här! Jag tänker fan bygga en EGEN balkong där!"
osv.
Stackars M. Hur ska han någonsin kunna komma över det här? Eller är vi förpassade till ett liv i en fuktskadad etta i Skärholmens centrum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar