Gråtspänne

Jag har varit här förut. Många gånger. Så många gånger som möjligt sedan i somras. Nu är det mitt också, även fast det ändå inte riktigt är det. Det finns så många minnen här. En hel blogg sedan 2006 sitter i de här väggarna. En uppsjö av drömmar och sidospår som aldrig blev något.
Men det är över nu. Det är okej nu. Det är bra så, ja? ja. *bra så*

Jag kan vakna på morgonen, vända mig om och gosa honom på ryggen. Och han kan mumla något, sådär som han brukar göra när han är är mellan sova och vaken. Kanske "..inte den blå..den finns inte längre.." eller kanske "..man kan göra så. Eller flytta den... kanske" eller "..då vet man att man tycker om henne..ja." Och jag kan tänka att han är en satans löjlig en, men samtidigt den bästa som jag någonsin träffat. Att jag gärna lyssnar på hans svammel i alla tusen dagar till som vi ska sova tillsammans. Jag har inte behövt nöja mig. Man behövde inte nöja sig. Man fick vara nöjd. Right from the start.

Han har lagt undan ett gråtspänne, ett hårspänne med eget namn på en egen plats "Som man kan ha när flickan är ledsen."
För att sätta undan håret. Han vill se mig i ögonen när jag gråter och jag gömmer mig bakom mitt hår för att jag skäms. Men det är nytt nu och nu är det MIN familj och här säger vi inte "sluta lipa.", vad är det du vill nu då?".

Jag kan tänka att jag aldrig aldrig mer kommer att vakna med någon annan. Och det känns inte jobbigt, det känns rätt rätt rätt. För jag har alltid letat efter just den här. Jag har alltid letat efter den som är bara min och som stannar med mig till slutet.
Det finns så många saker som vi ska göra.