Detta är den andra versionen av den här texten.
"...och sen skickade dom hem mig med en massa piller och så fick jag skura bort allt blod i badrummet och på väggarna. Hela eftermiddagen."
Jag tittade på honom och han såg tillbaka med lugna grå ögon. Jag väntade på att han skulle springa, men han satt kvar. På något sätt hade jag förstått att han skulle göra det redan innan, att han inte skulle bli skrämd. Men jag ville testa honom och jag ville driva det till sin spets. Spring då! Tänkte jag. Det fanns mycket kvar.
Jag skrattade och viftade bort det lite. "Blir du skrämd nu?" frågade jag.
Han såg allvarligt på mig. Nästan som om det var en förolämpning att fråga, och hans ögon sa "lilla gumman, då känner du inte mig när du frågar sådär".
"Nej." Svarade han. "Jag har alltid lyckats hitta unga tjejer med problem, jag har försökt att 'sluta' med det."
Jag skrattade till och kände en liten sten i bröstet. Jag satte mig upp och slog armarna om mina knän. Jag kunde inte låta bli att skratta lite mer. "Ja men det verkar ju gå riktigt bra för dig, hörru!"
Han skrattade också. Hjärtligt och lite uppgivet. Han hade säkert insett för länge sedan att han hade gjort det igen. "Nej.. Jag har kommit fram till att det inte är någon idé att försöka ändra på det, jag har bestämt mig för att acceptera det och utgå ifrån det istället."
Han satte sig upp bredvid mig och tittade in i mina ögon. Han var nära. Jag böjde lite på nacken och tänkte att den här är lätt. Jag måste vara bromsen just nu, för den här killen är gasen. Det såg jag i hans ögon hela tiden. Men jag hade så svårt att förstå varför. Varför var jag så speciell för honom, han visste knappt vem jag var....eller? Jag tvivlade aldrig på att den här killen stod på kanten. Eller han kanske redan hade fallit. Jag håller honom i mina händer, tänkte jag, frågan är om jag vill det. Och om jag nu vill, skulle jag kunna? Hans ögon beordrade mig att berätta mer, så jag fortsatte. Sa något om min pappa, fortsätter med lite om min mamma. Och han var inte ett dugg förvånad. Han kom med kommentarer som lät logiska, det lät som om han var påläst. Det hade han ju skrivit att han var, han var intresserad av sånt där. Och han förstod. Han följde alla mina rörelser med sina intensiva ögon och jag kunde inte göra annat än att pilla med jordgubbarna jag hade köpt, jag kunde inte äta dem när jag stod i det fulla skenet av hans strålkastare.
Jag tittade ut över gräset, ner på jordgubben jag höll i, pillade lite på filten vi satt på, tittade upp på den blå himlen, sedan såg jag på honom. Nära. Inte som att han trängde sig på. Inte med vilje, men det var något med hans ögon som slukade mig och allt jag sa. Jag fick känslan att jag måste hålla emot, annars skulle han falla och jag ville inte göra honom illa. Han var nära att lägga allt han hade i mina händer, precis så kändes det. Jag kunde inte titta för länge för då skulle han stjäla en kyss. Han bara väntade på att jag skulle ge honom tillåtelse, det var en sån fin gräns och minsta rörelse jag gjorde kunde han ta som ett ja. Och ja skulle vara ja framför altaret. I hans ögon fanns det allt eller inget. Något som jag bara sett hos mig själv förut.
Jag började berätta mer om pappa, och när jag hade berättat en till liten historia om mitt liv där pappa var huvudpersonen så avslutar jag med "..och jag får helt enkelt acceptera att jag aldrig har fått vara barn." Meningen i sig gjorde att mina ögon fylldes med tårar och jag kunde inte hjälpa det. Jag satt där och berättade om mitt liv för den här okända människan och han reagerade tvärt om mot vad alla jag hade stött på tidigare hade gjort. Han fick mig att tycka synd om mig själv. Något som jag aldrig tidigare vågat göra. Och tårarna rullade ner för mina kinder. Det gick på mindre än en sekund och den lilla lilla tråden av luft som höll oss isär var bruten. Han hade lagt sina armar om mig och han strök mig över ryggen, höll mitt huvud mot sin axel.
När jag drog mig tillbaka så var mina läppar så nära hans kind, så nära att jag inte skulle kunna värja mig. Och jag vände bort huvudet lite, men tänkte sedan att nu förtjänar han en kyss. Jag skulle kunna släppa fram honom och hoppas att det får mig att vakna också.
Jag ville ta emot hjärtat som han sträckte fram emot mig. Jag ville ge honom mitt, men det var inte där än. Och jag hann nästan tänka. Om jag kysser honom kommer jag inte kunna sluta. Om jag inte blir kär i honom så är jag fördömd.
Allt eller inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar