Och så lyckas jag göra det igen, dra med mig skavande tankar från ett gammalt liv. Det är inte så att jag behöver krypa ihop och bli liten, jag behöver inte sträcka mig efter en vuxen hand som inte har tid med mig. Jag behöver inte sitta i ett hörn och vänta på att du ska vilja vara med mig igen. Det är inte så längre och jag ska inte applicera sådant på en sådan som dig. Du skulle aldrig.
Den lilla lilla flickan står och väntar vid dörren, hon vet inte om hon kanske borde gömma sig. Hon är en inkräktare och hon har bjudit in sig själv, igen. Något som hon brukar göra när det blir såhär. Och då krymper hon och hoppas på att hon åtminstone ska bli accepterad på grund av att hon är liten och inte vet bättre. Så hon står och väntar på att få krypa upp i knät, kasta sig om halsen. Bävar inför utskällningar och förebrående blickar. Förbereder sig på att bli ännu mindre, förbereder sig på att bli så oskyldig och liten som det går. Blottar gärna strupen för att få vara med.
Men när dörren öppnas står det ingen auktoritär vuxen där.
Där står den lilla lilla pojken.
Och då förstår jag att den där förebrående, vuxna gestalten är ett spöke från mitt tidigare liv. Den finns inte längre, och det har aldrig varit och kommer aldrig att vara du. Och den lilla lilla flickan och den lilla lilla pojken står där och ser på varandra. De sträcker sig efter varandras hjärtan och når fram, det finns ingen som fnyser eller vänder sig bort. De tar varandras händer. Och tillsammans hjälper de varandra att orka vara vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar