Slag

Jag tänker NEJNEJNEJ och jag hinner inte med för då spiller jag ut en stor mugg med vatten över skrivbordet. Jag stirrar på det som en idiot medan det börjar rinna ner från kanten ner på golvet. Jag lyfter upp tangentbordet, vänder det uppochned och häller ut vattnet som letade sig in bland tangenterna. Och börjar skriva. Ja, vart var jag? Jo: Nej. Nejnejnejnejnejnejnejnej.

Jag tänker att jag ska skriva något fint. Något vackert. Något målande. För nu har jag fan läst en hel roman. Men det är bara det allra sista, det minsta lilla som handlar om mig.

Jag tänker som den där boken. Men jag då?

Men jag då?

Jag sitter här på datastolen med knäna uppdragna. Tangentbordet balanserar jag ovanpå. Det är blött på skrivbordet och golvet. Jag skulle skura. Jag skulle dammsuga. Jag skulle sätta in viktiga papper i pärmar. Jag skulle göra middag.
Jag tappade orken.

Men jag då? Jag ville att det skulle handla om mig. Allt. Skulle handla om mig. Men jag fick bara slutet. Och sen kom det inget mer. Sen kom det bara strunt. Och känslorna finns inte med längre och vad finns det för tankar och varför får ingen veta längre och varför får inte jag. Och jag vill straffa nu. Nu kanske jag ska stänga igen. Och det kommer dröja flera flera timmar och jag vill skrika nununu.

Och jag är SÅ. JÄVLA. SVARTSJUK.

Säg att det var fint. Punkt. Säg att du läste. Punkt. Sen då? Är det TOMT?
Nu är jag här igen i den här världen, det är sånnadär slag i mitt huvud. Inte knytnävsslag, utan sånnadär gammaldags, sånna storslagna med massor av hästar och riddare och svärd och blod och skrik. Sådanna slag. Och alla andra har bara tomma rum.
Visst jag kan berätta om slagen. Men vad får jag för det? Ja, jag vill ha något i gengäld. Jag vill ha slagen som jag inte var med om, inte är med om. Jag vill höra berättelserna om dem. Eller är det så, att det bara är jag som har huvudet fullt av slag? Va? Är det så?

Fan. Fan säger jag.

Och nu måste jag torka upp det här jävla vattnet också.