Och så undrar jag var de där riktigt hårda kommer ifrån? Och nästa gång kommer jag att slåss. Jag undrar om jag kommer att gilla det.
Men min alien, den liksom pirrar. Det är bra, då är den nöjd. Eller, rättare sagt, den är aldrig nöjd men ibland är den okej med att vänta. Och då vrider den sig inte i mitt bröst utan ligger stilla och skakar. Det är det som är pirret.
Och saker som får mig att glömma monstret, min alien, som bor i mig är julen. Glitter och små ljusglimtar, hans mun och små grå skäggstrån bland alla andra på hans haka.
Allt är svart och vitt. Svart. Vitt. Vitsvart. Svartvitt. Svart eller vitt.
Ont eller skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar