Ja.. ojdå. Där tog det slut. Och inte känns det bra heller. Vad ledsen han blev.. jag blev inte skadeglad eller något, som jag tänkte att jag kanske skulle bli. Jag känner mest att jag vill spöa upp henne. Satans kärring.
Jag är fortfarande svartsjuk, och det är en massa ord och vart enda ett av dem rör vid mig. Så jag måste bli ledsen tillsammans. Hur kunde hon? Hur kan man bara kasta bort något så fint? Ja alltså, det var ju bra att hon var dum i huvudet och uppenbarligen inte kunde hantera honom. Bra, men inte behövde det göra ont också.. eller det är klart det behövde, det gör det ju alltid. Det blir inte tydligt bara för att det handlar om honom, det är för att jag känner igen mig så mycket. Hans tankar strömmar in i mig med hans ord som en brygga och där inne hakar de i en räls som redan ligger där. Det spåret är redan lagt, av mig, och hans tankar glider på plats och fortsätter att rulla på som om det inte fanns någon skillnad. Mina tåg har åkt på samma krokiga spår innan och där formar hans ord en bild av hans tåg och det är likadant som mitt. Fast hans har väl gått längre antar jag, men han har ju byggt det likadant. Så det kan rulla över till mig rätt in i hjärtat, det får ingen tid i karantän.
Jaja, det är tre år kvar till nu och det kommer komma mer. Jag fortsätter att läsa och upptäcka nya saker om mig själv framför allt. Jag läser inte för att hålla koll, utan för att jag gillar tågen. Det är med skräckblandad förtjusning som jag hoppar på vartenda ett av dem, och jag känner mig som hemma. Och de tar mig till bekanta platser, sånna som är trevliga och sånna som man helst ville glömma. Men jag kan faktiskt inte sluta. För jag bryr mig ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar