Res dig upp nu, eller snart

Det kanske är dags snart. Att göra slut. Jag kanske bara behöver en man. Och det kanske är just det som jag har velat ha, och det kanske är just det som jag har blivit påtvingad. Och det kanske är dags att ta sorgen. Den där om att jag aldrig har haft en pappa. Och det kanske är dags att inse att det här bara gör mig illa och att jag har den största sprickan framför mig, och de största två plattformerna att hoppa mellan. Och den jag ska över till är den mest stabila som jag någonsin satt min fot på. Och jag har den med mig helatiden, men det handlar om att jag behöver släppa den gamla. Det kanske är okej, för jag behöver lära om. Och vad har jag för argument för att hålla fast i det gamla mer än att det är gammalt. Jag vill ha det för att...det var det jag hade? Det är inte ett giltigt argument. Det förstörde mig och jag kan börja om nu, jag kan släppa det och det kan inte ge mig något. Det har aldrig gett mig något. Jag vill ha för att jag vill ha. För att jag har haft det. Men varför ska man spara på skräp? Jag kan ju inte sluta skära mig på det. Det kanske är dags snart, att rensa ut alltså. Det kanske är dags att sluta ta skit.