Måtta och vad han har för sig

På facebook såg jag en grupp som man kunde gå med i som hette "Vem är Måtta och varför skulle jag vilja dricka med honom?"
   Nä, det vill inte jag heller. Han blir alltid sådär mesigt salongsfull. Och jag har svårt att äta med honom för jag tycker att han är så snål. Jag vill inte ligga med honom heller, han har idéer om hur ofta det ska ske och det är så osexigt. Och jag skrattar aldrig med honom. Jag är aldrig arg med honom heller. Han är inget bra sällskap overall. Han är precis sådär lagom. Svensk. Jag kan inte träna med honom heller, han tränar allsidigt och aldrig förmycket eller för lite. Han blir aldrig överansträngd. Han har precis lagom mycke magrutor har precis lagom långa ögonfransar och är behaglig att se på.

Men då kommer jag på, hur frisk är egentligen Måtta? Hur är det att vara som en flatline hela livet, utan några utspel åt något håll. Borde han inte bära runt på en massa frustration?
Säg att Måtta's fru dör. Att han får hålla henne i handen när hon ligger i en sjukhussäng uppkopplad till en respirator medan hon drar sina sista rossliga andetag. Måtta blir ensam med sina 1.5 (eller var det 2.3?)barn,  villa i förorten med studsmatta och lagom stor altan.  Ska han sörja lagom mycket då?
Man kanske inte ska vara avundsjuk på Måtta. Man kanske inte ska vilja vara med Måtta. Man kanske inte mår bra av att vara alldeles lagom. Däremot så måste man faktiskt vara lagom ibland. Man måste lära sig att äta med honom till exempel, och man ska helst träna med honom också. Man kan faktiskt dricka med honom också. Ibland. Man kanske ska vara som Måtta med måtta.................. Eller vafan..screw it. Jag säger som min kille brukar skriva i sin blogg; Jag har två lägen. Av och på.
Vi kompletterar inte varandra, vi blir dubbelt och rinner över och vi är mer mer mer än andra. Vi är inte med måtta. Vi är med varandra. Och du kan ju fråga sen på ålderdomshemmet vem som fick ha roligast.