Varje morgon öppnar jag dörren. Bara för att kolla om den fortfarande är kvar. Jag brukar öppna den långsamt, så att mörkret liksom strömmar ut över mina nakna fötter. Det är som solljus fast tvärt om. En strimma slipper ut i glipan som dörren lämnar och sträcker sig över golvet. Tittar man in så får man vänta lite innan ögonen vänjer sig vid mörkret. Och under de få sekunderna så undrar jag om den är kvar idag. Eller om den är borta. Sedan justerar sig ögonen efter mörkret och jag kan se konturerna av något där inne. Jag vet vad det är.
Den är kvar idag med.
Några sekunder av något som man tror att man vill ha och sedan flera timmar av att kämpa med något som man inte vill men gjorde ändå för det lilla korta. Det väger inte upp. Men i de få sekunderna så tror man det. I timmarna efteråt förstår man att man hade fel igen. Det är så ansträngande att stänga dörren och avsluta. Hela tiden önskar man att det ska vara över. Man måste göra det bakvänt och ändå är man inte nöjd. Bara för att jag skulle få titta lite igen, bara lite. Det är sista gången, jag lovar. Och när jag har stängt vill jag aldrig mer se igen.
Nästa morgon gör jag samma en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar