Jag vänder mig mot dig. Jag tänker att jag ger dig en örfil. Men armen är tung och jag får ingen kraft alls bakom slaget. Det är inte ens värt att kallas slag. Men då vet jag att jag drömmer, det blir alltid så när jag drömmer. Jag har inte alls slagit dig. Inte än, jag får en chans till. Det är precis innan. Den här gången är det på riktigt och jag bestämmer mig för att ta i allt vad jag kan. Jag kan inte göra fel den här gången. Du tittar fortfarande på filmen som spelas upp på tv'n. I ögonvrån ser jag hur hon ler sitt vackra leende och skrattar.
Då slår jag dig.
Det blir inte perfekt men det duger. Det smäller till när min handflata träffar din kind och du hoppar till. Du vänder dig från tv'n och ser på mig. Nollställd. Vad är det? Frågar du. Din röst är helt neutral. Det trycker i bröstet på mig och jag känner hur det bränner i ögonen. Det känns som om något ska sprängas i mig, något vill ut. Jag vill resa mig upp snabbt men min kropp är tung och jag rör mig i slow motion mot min vilja.
Jag tar spjärn mot soffan och reser mig upp. "Men älskling, vad är det?" frågar du igen. Du borde veta. Jag ser inte åt dig utan börjar gå mot hallen, ut från vardagsrummet. Din kompis slänger ett kort ögonkast på mig innan han vänder tillbaka blicken mot tv'n. Medan jag rör mig plågsamt sakta bort från soffan så ser jag i ögonvrån hur du tittar på mig med mild oro som sedan övergår i det där nollställda ansiktsuttrycket. Sedan vänder du dig också mot tv'n igen.
Jag känner hur min kropp bara blir tyngre och tyngre och det går trögare och trögare att röra sig. Jag känner hur jag vill ge upp och lägga mig ner, men mitt huvud är vaket och jag kan inte svimma. Jag vill inte vara en martyr. Jag försöker ta ett steg till men då sviker musklerna mig. Hela kroppen domnar bort och jag faller till golvet med en duns.
Det går en sekund.
Det går två sekunder.
Det tar fem sekunder för dig att märka att jag ligger på golvet, och då försöker jag redan resa mig upp igen. Kroppen är fortfarande tung men känslan av skam som växer när jag hör hur du och din kompis ser vad som har hänt får trögheten att släppa lite. "Men hur är det med dig?" frågar du när du kommer fram och hjälper mig upp. Jag försöker skaka dig av mig och vänder envist bort huvudet. "Vad är det?" Frågar du igen. Ilskan i mitt bröst växer sig starkare och känslan av att något i mig ska sprängas kommer tillbaka. Hela bröstet låser sig i kramp. Jag vänder upp huvudet och ser dig i ögonen.
- "Jag HATAR dig!"
Du hinner reagera snabbt, nu ser du slagen ut på riktigt. Jag hinner inte dra efter andan förens jag känner ett stick av ånger i magen.
- "Nej, det gör jag inte." fortsätter jag. "Jag älskar ju dig, "
"..det är därför det gör så ont."
Hon dansar runt i bikini och en omlottkjol, en sådan som man köper på marknader utomlands, en sådan i tunt tyg och med batikmönster. En sådan som man har på stranden för att kunna byta om lättare. Den är mörk och vad som ser ut att vara en varm vind får den att fladdra runt hennes slanka men ändå spänstiga ben. Hon är inte brunbränd men har en gyllenbrun ton över hennes annars nästan marmorvita hy som vittnar om att hon har varit ute under solen den här sommaren. Kjolen hänger långt ner på hennes höfter och höftbenen spelar under huden när hon rör sig graciöst och slänger med håret. Hennes hår är långt och svart och glänser i solskenet. Hon har tunna mörka ögonbryn och framträdande, höga kindben. Hon har mörka ögon och svarta långa ögonfransar, hennes mun är lekfull och hennes läppar är djupt röda. Hennes leende är brett och vackert. Du är med också. Du tittar på henne och ler när hon tar ett steg ner i vattnet. Det är grunt där och båtarna ligger längre ut, vid bryggan. Hon säger något som får din kompis att skratta och du ler men ser lite besvärad ut. Retade hon dig kanske? Hon vänder sig mot båtarna och pekar mot något. Du följer hennes minsta rörelse, inte bara med blicken utan med hela ditt jag. Du vakar över henne med hela din varelse.
Jag sitter i soffan med dig och din kompis. På tvbordet framför oss ligger en massa gamla videokasetter och deras pappersfodral. På den lilla remsan där man ska skriva på banden står det en massa årtal och årstider, ibland några högtider, alla från länge sedan. Du och din kompis tittar uppmärksamt på filmen som nu sitter i videospelaren och spelas upp på tvn. Tvskärmen är stor, nästan som ett fönster till den där varma sommardagen i en annan tid.
Jag ser på er två, du och din kompis. Ni är inte här längre, ni följer med filmen tillbaka, till det som var då.
- Titta! Säger din kompis. Det där kommer jag ihåg! Hon hade sånnadär runt höften, det är så jävla snyggt!
På tv'n kan man se hur den som håller i kameran har zoomat in hennes nakna höfter. Hon protesterar lite lojt men har ändå skratt kvar i rösten. Runt hennes höfter hänger en tunn kedja av små små pärlor och länkar. Pärlorna svänger och klirrar när hon rör sig och kedjan framhäver höftbenens former på ett vackert sätt när hon rör sig. Länkarna glittrar i solen.
Du svarar något. Du säger något om hennes höftben. Något om att det var det snyggaste du visste. Jag hör inte vad du säger. Det är något som blockerar dina ord, det du säger sjunker inte in och jag kan inte uppfatta det. Jag måste fråga vad det var du sa. Du säger samma igen. Något om hennes höftben. Jag uppfattar fortfarande inte allt. Men jag uppfattar tillräckligt.
Jag slutar att försöka skaka dig av mig. Jag tittar ner i marken och nu snyftar jag. Men det kommer inga tårar. Jag känner mig som en idiot och en martyr. Jag kan känna att du vill nå fram till mig, men samtidigt så gillar du inte att jag blir såhär arg. Du känner dig attackerad igen. Jag känner mig uppgiven.
"Hur kan jag vara med dig när du har haft en sådan perfekt tjej?" Säger jag.
Du tar mig försiktigt i armen och säger att det är ju inte utseendet som räknas. Jag känner att det är något som saknas, förklaringen räcker inte till.
Då ringer det på dörren och jag hör hur det rycker i handtaget. Ytterdörren öppnas och barnaröster trillar in till vardagsrummet där vi står.
- Vi är här nu! Hojtar någon.
- Nu kommer dom! säger din kompis glatt och går ut i hallen för att hälsa dem välkomna. "Kom!" säger du och tar min hand. Du ler mot mig och leder mig ut i hallen. Barnen springer skrattandes och skrikandes runt våra ben. Huset är fullt av gäster och släktingar nu. Jag märker att jag bara har ett linne i spets på överkroppen. Det är alldeles genomskinligt och jag känner mig naken. Hur kunde jag glömma att ta på mig en tröja eller ens en bh? Ett av barnen, en flicka, springer fram till dig och ropar glatt ditt namn. Du lyfter upp henne i din famn och kramar om henne. Hon vänder sig mot mig. Hon pekar och frågar med sin ljusa barnaröst "Vem är det där?" Och så lägger hon till med ett litet fnitter "Jag kan se igenom hennes kläder!". Jag blir alldeles röd om kinderna och jag bestämmer mig för att jag genast måste gå och hitta en tröja, eller helst något heltäckande, kanske ett lakan, eller en pressännig, eller en svart sopsäck. Helst av allt vill jag sjunka genom golvet. Jag vänder mig om för att rädda mig ur situationen men då känner jag hur du fångar min hand i din. - Jag måste ta på mig en tröja säger jag, det är ju barn här!
"Nej det behöver du inte alls." säger du och ser på mig med varma ögon fulla med kärlek. "Sluta skämmas över dig själv" fortsätter du och ler. "Det är okej. Kom så går vi och hälsar på min faster, jag vill visa upp dig, du är vacker."
Du leder mig varsamt in i köket medan barnen fortsätter att rusa runt våra ben. Ett av barnen klättrar upp på min rygg. Jag ser det inte men jag känner hur det pillar mig i håret och spinner i mitt öra. Jag ler och kliar henne i nacken, sedan vänder jag på mig, drar upp täcket under hakan och somnar om.
Jag vaknar av att min telefon ringer. Jag är trött men jag sträcker mig efter den medan jag gnuggar sömnen ur ögonen. Klockan är nästan sju på morgonen och jag vet att det är du som ringer. Jag trycker på grön lur och väntar i en sekund som jag har lärt mig att göra så att jag inte svarar för fort. "Hej.." Säger jag sömnigt. "Hej min älskling!" Säger du. Jag blir så glad över att höra din röst, även fast jag hör den så ofta. Jag känner att det finns något vemodigt i mig också, kommer det från något jag har drömt?
-"Jag är så glad att jag har dig" säger jag. "Lova att inte lämna mig.."
- "Nej min baby, jag ska vara med dig för evigt ju. Vi ska gifta oss!" svarar du och jag hör att du ler.
- "Åh.."säger jag och gäspar.
- "Du baby, jag skulle bara ringa och säga att jag älskar dig, och jag önskar att jag var hos dig. Somna om nu och gå till din skola sen."
- "Ja, det ska jag." svarar jag "Jag älskar dig också."
När jag lägger på så känns det bättre. Det sorgliga som jag kände inuti mig har tunnats ut till en röd tråd som löper någonstans långt bort. Jag tänker att jag inte borde fundera mer på det, jag vet var det kommer ifrån och det är över nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar