I see you

Jag kikar i killens blogg, och grejen är att när jag läste det här från april, 2007 så kunde jag se det framför mig. Det är som när jag brukar prata med min syrra, och jag säger "M säger såhär om det" Och hon säger "Ja! Jag kan se honom framför mig!" Och jag ba "Haha, kan du?" Och hon säger "Ja, jag får upp en bild framför mig, jag kan se precis hur han ser ut när han säger det". Och jag antar att vissa människor är sådana, att man kan se dem framför sig, jag tror det är någon slags kärlek också. Att de man kan se framför sig är sådana man tycker om. Men kanske kan du se din irriterande farmor framför dig när hon frågar om du "verkligen inte ska ha en påse till det där?" eller "du borde ha på dig ylletrosorna som jag gav dig nu när det är såhär kallt, det är så lätt att få blåskatarr", eller en förälder som spänner ögonen i dig och utlovar stryk. Men om du letar lite bland alla känslor så kommer du hitta en kärlek under allt, som en yllefilt kanske, stickig men varm. Den människan du ser framför dig skulle inte finnas där så tydligt om han eller hon inte betydde något för dig. Nu menar jag inte alls att min syster tycker att min kille är irriterande, jag försökte få fram poängen. Den där med att man ser folk framför sig och att det är för att man tycker om dem. Även de som du ser framför dig och tycker att kärlek minsann, den är långt borta; du tycker egentligen om dem.
Och jag kan ju lägga till att "B" som han nämner är hans barndomsvän och de har tagit hand om varandra sen dackefejden. Hon är en pärla faktiskt.
Tillbaka till saken.

Här är slutet på texten han skrev torsdagen den 26'e April 2007

"..Men här kommer min viktiga poäng. Jag bryr mig inte. Ok. När det kommer till kritan så bryr jag mig om tre saker här i världen och det är B, min egen hälsa och att få ha nån att hånglas med. Resten kan högaktningsfullt upphöra att existera utan att jag kommer att höja ett ögonbryn som respons."

När jag läste det här stycket så såg jag det framför mig. Jag kunde se min kille stå tex. i sitt kök. Och helt plötsligt skulle allt bara försvinna. Någon skulle banka på dörren och skrika "Helvette!! Vart är bilen?? Vart är kaffekokaren!?" Och hans kompis skulle ringa och vråla "Vaffan, vart tog min nya gigantiska mac-dator och mina supertuffa hörlurar vägen??" Och sedan skulle det säga plopp och så skulle hans röst försvinna, och plopp så skulle min killes android-telefon försvinna och så skulle det höras utifrån gårdsplanen hur alla skrek när allt började försvinna "Vart är mina pelargoner?", "Vart är min fru?", "Vart tog biltidningarna vägen"?, "Vart är stereon??", "IKEA är borta!", "Sollentuna centrum finns inte längre!!", "Jag hittar ingen bankomat!!", "Vart FAN är mina ciiiiiggg???".
Och min kille skulle stå helt avslappnad i köket och titta sådär nonchalant som jag ser framför mig. Med iskalla grå ögon. Och jag tror inte han har helt rätt, jag tror att han skulle höja lite lätt på ena ögonbrynet när hans stora skärbräda av trä försvann. Men mer i ett "Nej, jag bryr mig inte om det heller när det kommer till kritan"-sätt.

Som att gå ifrån ett stort hus som sprängs utan att vända sig om. Fast bättre. Det är för att han har gått i terapi. Det borde ni också göra. Det borde faktiskt alla göra. Han har stålmantel. Han är min hjälte.

(Ps. Det betyder inte att terapi gör dig till ett empatilöst as, om det lät så. Jag syftar på att han inte är ett materiellt as. Och sånndär vahettere empati är han jätteduktig på, det fick han i flingpaketet när han var liten faktiskt.)