Det blir bra igen

Ibland blir man liksom arg. Eller kanske ledsen. Och det grundar sig i ett missförstånd. Inte i att den ena har velat den andra illa. Och jag är så glad att det är så, och då kan man prata igenom det och så kan man fråga "förstår du hur jag känner?" och då vet man att man tillslut kommer få höra ett "Ja, jag förstår hur du känner och jag skulle ha känt likadant" och det är precis vad man själv tillslut säger när man får den frågan. Och det är inte för att man måste säga så, utan för att man faktiskt känner så. För man förstår när man får det förklarat för sig. Och sedan kan man kramas och gråta lite till och man kan vara glad samtidigt för att ingen är elak. För ibland blir det missförstånd som påminner om att man aldrig får sluta kommunicera, det blir aldrig klart. För båda vill bara göra rätt, och det finns inte längre några onda intentioner.

Och det är så skönt att veta att det kommer att sluta så, i hans famn. För det är så det slutar, inte ensam i regnet med två nycklar till min dörr istället för bara en. Även fast det kickas igång katastroftankar och man vill springa ut i regnet för att skydda sig, för tänk om det är sådär som det brukade vara. Men det är det inte. Det finns tillochmed någon som håller en hårt och torkar bort tårar och en massa snor och håller ens händer och tittar på en med ögon som värmer en med kärlek, och jag behöver inte tvivla när jag tittar honom i ansiktet. Jag har alltid haft problem med det, jag har alltid ljugit när jag tittat folk i ögonen. Jag har alltid sett något fult. Men jag tränar på att se på honom för jag vet ju egentligen att när jag vågar så ser jag bara att han inte är någon annans än min och det finns inget fult. Jag upptäcker det på nytt varje gång och då undrar jag varför jag inte har lärt mig det än. Jag behöver inte ljuga bara för att jag ser någon i ögonen. För jag skulle aldrig vilja ljuga för honom. För det finns inga onda intentioner längre, och jag behöver inte skydda mig för någon som inte ens bär några vapen.