Så blir jag nedskjuten igen. Först ska allt ner. Och sen ska allt upp och ut och bort, bort, bort. 1 + 1 ska bli - 1. Och här försöker jag och så ställer folk upp sina egna hinder och struntar i att min väg inte blir rak längre. Och jag orkar inte gå runt. Jag tål inte att ni tittar på mig, jag blir 15 år igen, brunhårig med trötta ögon. Röda byxor och svart fleecetröja med värmeslingor. Titta inte på mig. Oförstående axelryckningar träffar mig i ryggen så att jag tappar andan och stora ängsliga ögon stänker upp i nacken och rinner ner längs min ryggrad. Och jag orkar inte människor, jag orkar inte andras hinder, jag vill inte väja för era preferenser. Jag orkar inte lyfta fötterna över era trösklar, och jag vill inte lyfta på fötterna när jag går. Jag är bräcklig och flyger inte utan ansträngning, en liten flisa från era egon som ni bygger på offentliga platser ni har tagit till era egna kan flyga in i mina motorer och få mig att störta. Och ja, ni får mig att störta. Jag bryr mig om era små flisor och era byggnadskonstruktioner.
Det funkar ju så i välden, att alla har sina egna problem, och inte ska man alltid bry sig om allt. Och andra vet inte var jag har begravt mina minor. Och hur ska ni kunna kalla mig för rätt sak när jag aldrig har sagt mitt rätta namn. Men jag är sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar