Inne eller utanför

Varje morgon öppnar jag dörren. Bara för att kolla om den fortfarande är kvar. Jag brukar öppna den långsamt, så att mörkret liksom strömmar ut över mina nakna fötter. Det är som solljus fast tvärt om. En strimma slipper ut i glipan som dörren lämnar och sträcker sig över golvet. Tittar man in så får man vänta lite innan ögonen vänjer sig vid mörkret. Och under de få sekunderna så undrar jag om den är kvar idag. Eller om den är borta. Sedan justerar sig ögonen efter mörkret och jag kan se konturerna av något där inne. Jag vet vad det är.
Den är kvar idag med.

Några sekunder av något som man tror att man vill ha och sedan flera timmar av att kämpa med något som man inte vill men gjorde ändå för det lilla korta. Det väger inte upp. Men i de få sekunderna så tror man det. I timmarna efteråt förstår man att man hade fel igen. Det är så ansträngande att stänga dörren och avsluta. Hela tiden önskar man att det ska vara över. Man måste göra det bakvänt och ändå är man inte nöjd. Bara för att jag skulle få titta lite igen, bara lite. Det är sista gången, jag lovar. Och när jag har stängt vill jag aldrig mer se igen.
Nästa morgon gör jag samma en gång till.

Du og meg er like

Dagens tips till alla som är efter som jag men inte har världens bästa kille.
Musik är viktigt. Utöver de otaliga fina egenskaperna som min kille har så ger han mig bra musik.

Det här är dagens musik-knark som går på repeat repeat repeat i högtalarna.

Lyssna här.

Och biverkningarna är.

Jag vänder mig mot dig. Jag tänker att jag ger dig en örfil. Men armen är tung och jag får ingen kraft alls bakom slaget. Det är inte ens värt att kallas slag. Men då vet jag att jag drömmer, det blir alltid så när jag drömmer. Jag har inte alls slagit dig. Inte än, jag får en chans till. Det är precis innan. Den här gången är det på riktigt och jag bestämmer mig för att ta i allt vad jag kan. Jag kan inte göra fel den här gången. Du tittar fortfarande på filmen som spelas upp på tv'n. I ögonvrån ser jag hur hon ler sitt vackra leende och skrattar.
 Då slår jag dig.
   Det blir inte perfekt men det duger. Det smäller till när min handflata träffar din kind och du hoppar till. Du vänder dig från tv'n och ser på mig. Nollställd. Vad är det? Frågar du. Din röst är helt neutral. Det trycker i bröstet på mig och jag känner hur det bränner i ögonen. Det känns som om något ska sprängas i mig, något vill ut. Jag vill resa mig upp snabbt men min kropp är tung och jag rör mig i slow motion mot min vilja.
   Jag tar spjärn mot soffan och reser mig upp. "Men älskling, vad är det?" frågar du igen. Du borde veta. Jag ser inte åt dig utan börjar gå mot hallen, ut från vardagsrummet. Din kompis slänger ett kort ögonkast på mig innan han vänder tillbaka blicken mot tv'n. Medan jag rör mig plågsamt sakta bort från soffan så ser jag i ögonvrån hur du tittar på mig med mild oro som sedan övergår i det där nollställda ansiktsuttrycket. Sedan vänder du dig också mot tv'n igen.
   Jag känner hur min kropp bara blir tyngre och tyngre och det går trögare och trögare att röra sig. Jag känner hur jag vill ge upp och lägga mig ner, men mitt huvud är vaket och jag kan inte svimma. Jag vill inte vara en martyr. Jag försöker ta ett steg till men då sviker musklerna mig. Hela kroppen domnar bort och jag faller till golvet med en duns.
Det går en sekund.
Det går två sekunder.
Det tar fem sekunder för dig att märka att jag ligger på golvet, och då försöker jag redan resa mig upp igen. Kroppen är fortfarande tung men känslan av skam som växer när jag hör hur du och din kompis ser vad som har hänt får trögheten att släppa lite. "Men hur är det med dig?" frågar du när du kommer fram och hjälper mig upp. Jag försöker skaka dig av mig och vänder envist bort huvudet. "Vad är det?" Frågar du igen. Ilskan i mitt bröst växer sig starkare och känslan av att något i mig ska sprängas kommer tillbaka. Hela bröstet låser sig i kramp. Jag vänder upp huvudet och ser dig i ögonen.
- "Jag HATAR dig!"
Du hinner reagera snabbt, nu ser du slagen ut på riktigt. Jag hinner inte dra efter andan förens jag känner ett stick av ånger i magen.
- "Nej, det gör jag inte." fortsätter jag. "Jag älskar ju dig, "

"..det är därför det gör så ont."

Hon dansar runt i bikini och en omlottkjol, en sådan som man köper på marknader utomlands, en sådan i tunt tyg och med batikmönster. En sådan som man har på stranden för att kunna byta om lättare. Den är mörk och vad som ser ut att vara en varm vind får den att fladdra runt hennes slanka men ändå spänstiga ben. Hon är inte brunbränd men har en gyllenbrun ton över hennes annars nästan marmorvita hy som vittnar om att hon har varit ute under solen den här sommaren. Kjolen hänger långt ner på hennes höfter och höftbenen spelar under huden när hon rör sig graciöst och slänger med håret. Hennes hår är långt och svart och glänser i solskenet. Hon har tunna mörka ögonbryn och framträdande, höga kindben. Hon har mörka ögon och svarta långa ögonfransar, hennes mun är lekfull och hennes läppar är djupt röda. Hennes leende är brett och vackert. Du är med också. Du tittar på henne och ler när hon tar ett steg ner i vattnet. Det är grunt där och båtarna ligger längre ut, vid bryggan. Hon säger något som får din kompis att skratta och du ler men ser lite besvärad ut. Retade hon dig kanske? Hon vänder sig mot båtarna och pekar mot något. Du följer hennes minsta rörelse, inte bara med blicken utan med hela ditt jag. Du vakar över henne med hela din varelse.

Jag sitter i soffan med dig och din kompis. På tvbordet framför oss ligger en massa gamla videokasetter och deras pappersfodral. På den lilla remsan där man ska skriva på banden står det en massa årtal och årstider, ibland några högtider, alla från länge sedan. Du och din kompis tittar uppmärksamt på filmen som nu sitter i videospelaren och spelas upp på tvn. Tvskärmen är stor, nästan som ett fönster till den där varma sommardagen i en annan tid.
Jag ser på er två, du och din kompis. Ni är inte här längre, ni följer med filmen tillbaka, till det som var då.
- Titta! Säger din kompis. Det där kommer jag ihåg! Hon hade sånnadär runt höften, det är så jävla snyggt!
På tv'n kan man se hur den som håller i kameran har zoomat in hennes nakna höfter. Hon protesterar lite lojt men har ändå skratt kvar i rösten. Runt hennes höfter hänger en tunn kedja av små små pärlor och länkar. Pärlorna svänger och klirrar när hon rör sig och kedjan framhäver höftbenens former på ett vackert sätt när hon rör sig. Länkarna glittrar i solen.
Du svarar något. Du säger något om hennes höftben. Något om att det var det snyggaste du visste. Jag hör inte vad du säger. Det är något som blockerar dina ord, det du säger sjunker inte in och jag kan inte uppfatta det. Jag måste fråga vad det var du sa. Du säger samma igen. Något om hennes höftben. Jag uppfattar fortfarande inte allt. Men jag uppfattar tillräckligt.

Jag slutar att försöka skaka dig av mig. Jag tittar ner i marken och nu snyftar jag. Men det kommer inga tårar. Jag känner mig som en idiot och en martyr. Jag kan känna att du vill nå fram till mig, men samtidigt så gillar du inte att jag blir såhär arg. Du känner dig attackerad igen. Jag känner mig uppgiven.
"Hur kan jag vara med dig när du har haft en sådan perfekt tjej?" Säger jag.
   Du tar mig försiktigt i armen och säger att det är ju inte utseendet som räknas. Jag känner att det är något som saknas, förklaringen räcker inte till.
   Då ringer det på dörren och jag hör hur det rycker i handtaget. Ytterdörren öppnas och barnaröster trillar in till vardagsrummet där vi står.
- Vi är här nu! Hojtar någon.
- Nu kommer dom! säger din kompis glatt och går ut i hallen för att hälsa dem välkomna. "Kom!" säger du och tar min hand. Du ler mot mig och leder mig ut i hallen. Barnen springer skrattandes och skrikandes runt våra ben. Huset är fullt av gäster och släktingar nu. Jag märker att jag bara har ett linne i spets på överkroppen. Det är alldeles genomskinligt och jag känner mig naken. Hur kunde jag glömma att ta på mig en tröja eller ens en bh? Ett av barnen, en flicka, springer fram till dig och ropar glatt ditt namn. Du lyfter upp henne i din famn och kramar om henne. Hon vänder sig mot mig. Hon pekar och frågar med sin ljusa barnaröst "Vem är det där?"  Och så lägger hon till med ett litet fnitter "Jag kan se igenom hennes kläder!". Jag blir alldeles röd om kinderna och jag bestämmer mig för att jag genast måste gå och hitta en tröja, eller helst något heltäckande, kanske ett lakan, eller en pressännig, eller en svart sopsäck. Helst av allt vill jag sjunka genom golvet. Jag vänder mig om för att rädda mig ur situationen men då känner jag hur du fångar min hand i din. - Jag måste ta på mig en tröja säger jag, det är ju barn här!
"Nej det behöver du inte alls." säger du och ser på mig med varma ögon fulla med kärlek. "Sluta skämmas över dig själv" fortsätter du och ler. "Det är okej. Kom så går vi och hälsar på min faster, jag vill visa upp dig, du är vacker."
    Du leder mig varsamt in i köket medan barnen fortsätter att rusa runt våra ben. Ett av barnen klättrar upp på min rygg. Jag ser det inte men jag känner hur det pillar mig i håret och spinner i mitt öra. Jag ler och kliar henne i nacken, sedan vänder jag på mig, drar upp täcket under hakan och somnar om.

Jag vaknar av att min telefon ringer. Jag är trött men jag sträcker mig efter den medan jag gnuggar sömnen ur ögonen. Klockan är nästan sju på morgonen och jag vet att det är du som ringer. Jag trycker på grön lur och väntar i en sekund som jag har lärt mig att göra så att jag inte svarar för fort. "Hej.." Säger jag sömnigt. "Hej min älskling!" Säger du. Jag blir så glad över att höra din röst, även fast jag hör den så ofta. Jag känner att det finns något vemodigt i mig också, kommer det från något jag har drömt?
-"Jag är så glad att jag har dig" säger jag. "Lova att inte lämna mig.."
- "Nej min baby, jag ska vara med dig för evigt ju. Vi ska gifta oss!" svarar du och jag hör att du ler.
- "Åh.."säger jag och gäspar.
- "Du baby, jag skulle bara ringa och säga att jag älskar dig, och jag önskar att jag var hos dig. Somna om nu och gå till din skola sen."
- "Ja, det ska jag." svarar jag "Jag älskar dig också."
   När jag lägger på så känns det bättre. Det sorgliga som jag kände inuti mig har tunnats ut till en röd tråd som löper någonstans långt bort. Jag tänker att jag inte borde fundera mer på det, jag vet var det kommer ifrån och det är över nu.

Jag VET att det inte bara är jag.

"Internationella AIDSdagen"..... need I say more?

(...yes I do.)

Det är en onsdag. "Lill-lördag" liksom. Det kunde man ju ha räknat ut. Betyder det kanske att det finns fler onsdagar som har aids? Man ska kanske akta sig lite för onsdagar i fortsättningen. De har säkert aids allihopa..usch!

Jag vill också slåss!

Jag gillar verkligen Walking Dead, den nya zombieserien alltså. De har lyckats få fram nästan perfekta zombies, och jag är ganska kräsen. Men när jag fick läsa det här kan jag inte säga annat än: Word!
Läs vad den här tjejen skrev om det tredje avsnittet, jag kunde inte skrivit det bättre själv.

Läs här!

Tacka vet jag Resident Evil. Jag ska bli Alice när jag blir stor.

Skriver, läser, glömmer, river

Kommer du ihåg när vi reste till min mormor på västkusten? Jag var där nu i veckan och förgätmigejerna har precis slagit ut där. Du vet sådana där små blå blommor som jag plockade åt dig den där morgonen efter det där bråket vi hade haft när du hade kört över den där katten.

Det VAR förresten Pettersons katt. Jag sa ju att det var det. Mormor berättade det nu när jag var hos henne. Eva Petterson hade hittat ”Tusse” som den självklart hette i dikeskanten där vi lät honom ligga, där nedanför deras gård, och tydligen fått ett smärre sammanbrott..

Mormor beklagade sig länge över hur okänsliga människor kunde vara som körde över en sådan fin katt och sedan bara lät den ligga. Han hade ju till och med ett halsband med telefonnummer på. Och han VAR en sån där raskatt. Jag sa ju det. Han hade tydligen kostat en förmögenhet. Vissa människor har sannerligen ingen hyfs, tyckte mormor.

Jag höll med henne såklart, men det vet du ju redan. Jag sa dock inte att det var du som var gärningsmannen.

Jo, blommorna var det ju. De har som sagt slagit ut där, och då tänkte jag på dig. Och jag skriver inte för att jag tänkte på grälet vi hade utan för att jag tänkte på anledningen till att vi satt där i bilen överhuvudtaget. Det var en sådan romantisk picknick och jag uppskattade verkligen att du hade köpt det där dyra vinet. Jag hade tänkt rekommendera det till en av mina kompisar (Elvira, om du kommer ihåg henne, hon med det hysteriska skrattet, hon ska gifta sig om en månad och ville ha förslag på bra vin) men jag fann att jag hade glömt vad det hette, jag kommer ihåg att det hade en fyr och ett par klippor på etiketten. Var det franskt eller spanskt?

Men det var kexen med rysk kaviar och keso som var bäst. Att du faktiskt åt dem och höll god min, även fast jag vet att du hatar keso (Ja, jag vet det, din mamma berättade faktiskt det på den där julfesten, men jag lovade att inte säga något till dig för hon vet hur du har försökt att dölja det för mig), att du inte alls förstår hur jag kan vara så förtjust i den något udda kombinationen av livsmedel och varför jag måste ha precis rätt kex. Du tycker ju att kexen smakar likadant. Och jag har gett upp att försöka förklara att det är JÄTTEskillnad. Faktiskt.

Jag skulle aldrig ha påpekat det där med kexen! Det viktiga var ju att du hade tänkt på mig. Du hade ju ansträngt dig och köpt rätt märke, sedan att det var vitlökssmak istället för gräslök var ju inte väsentligt, det såg jag ju sedan i efterhand. Men då i stundens hetta så gjorde det mig bara irriterad. Att man kan haka upp sig på sådana triviala ting så att man inte ser det som verkligen betyder något..

Sedan förstod jag ju hur frustrerande det måste ha varit för dig att jag bara gav sken av att vara missnöjd hela tiden när du hade ansträngt dig så. Det var därför jag gav dig blommorna morgonen efter. Men det här har vi ju redan pratat om allt för många gånger.

Jag skriver som sagt till dig för att jag kom att tänka på dig nu när jag var borta hos mormor. Vi hade det ändå så trevligt där.

Hon frågade efter dig också. ”Vart har du din stilige unge vän..? Han den där bibliotekarien…eller var han författare..?”

Hon ville att jag skulle säga till dig att Bosse har fixat en ny motor till båten, en sån där som du rekommenderade. Men hon kan inte dra igång den själv och den är tydligen ”för modärn” för att Bosse ska förstå sig på den så hon vill att du kommer ner och installerar den åt henne.

Du behöver självklart inte känna dig tvungen att åka ner och hälsa på henne bara därför. Hon måste lära sig att sköta sina egna problem och framför allt sluta med att försöka ragga på ”unga pojkar”. Och för att inte tala om att hon måste sluta klämma sig i de där leopard-tightsen (Ja, hon har dem fortfarande). Hon vägrar att inse att hennes lår inte längre har samma struktur som det förhoppningsvis i alla fall hade för 60 år sedan.

Men om du skulle känna för att åka ner så skulle vi kunna göra det tillsammans igen någon gång.. för gamla minnens skull. Mormor skulle bli så glad och jag har som sagt inte berättat om katten så Pettersons tycker fortfarande om dig.(De har förövrigt skaffat en ny raskatt som om möjligt är ännu fulare och de har döpt den till ”Lusse”…) De har också frågat efter dig, jag tror minsann Eva blev förtjust i dig med. (Vad är det med dig och tanter?)

Vi har så mycket att prata om och ta igen.

Hoppas jag hör från dig snart, det var så länge sedan jag hörde din röst..

PS. Jag prövade faktiskt att sätta det där gamla gäddhuvudet i Bosses båthus på kroken när jag fiskade krabbor, och det funkade visst! Jag fick en liten krabba, men den var väldigt trög av någon anledning och hade bara en klo. Sedan slog jag ditt rekord! 27 stycken fick jag! Fast då hade jag bytt till ett färskt fiskhuvud istället. Men det räknas ändå.

PPS. Jag skickar med en förgätmigej, den är plockad på samma ställe som buketten jag gav dig då för länge sedan. Hoppas den inte blir alldeles för tilltufsad, men du får ta det som en symbol och jag tror du fattar vinken ändå.

”Förgät mig ej.”

ett två tre

visst är det roligt att få starta eget

visst är det kul att få ta fösta steget

men kanske det blir så om sanning ska ut

att vi önskar sörja att barnet tog slut

för vi önskar nog att vi fick vara små

ja tänk om det ändå alltid var så

att den andre var vanlig och signifikant

och allting som papporna sa, det var sant

nog vore det trevligt att alltid va liten

fri, utan ansvar och hela den biten

du tänker på lekar och sommar och saft

jag tänker på saker som jag aldrig haft

ja, det vore nog som en dröm säger du

jag önskar mig pappa, rädda mig nu

Och vad mer är..

Det är mörkt nu. Och ångest. Ni vet, det där man skriver om i aftonbladet. Aftonbladet är ångest. Aftonbladet är befriat från skam."Tröstmat som inte gör dig tjock - Så kan du äta det du är sugen på". Kan någon äta Aftonbladet så vi får ett slut på det här? Kan man äta det? En av de få sakerna som inte går att äta. Kunde man kanske äta hundralappar eller den sista kronorna i jackfickan och skippa mellanhänderna.. Om papper smakade socker.


Nä. Hur ska det här gå? Det undrar jag nu. Hur ska det gå.. Jag vill vifta med den vita flaggan nu. Jag ger mig! Jag vill inte mer. Jag har tappat min papperslapp nu, igen. Kom och plocka bort löven och borsta bort snön som täcker mig. Lyft bort delarna av väggarna och taket som har rasat över mig och bär mig hem. 

Ett klick för varje bokstav

Jag har ju gett mig på att läsa igenom killens blogg. Det är liksom en bit av hans liv. Han är förstås bra på att överdriva och ibland är det rena fantasier, men det är som att följa honom och hans tankar dag efter dag. I fyra år(!). Det är lite som i Matrix när de laddar in kung fu i huvudet på Neo. Jag laddar in fyra år av känslomässig bergochdalbana i huvudet. Och här snackar vi inte Nyckelpigan, den här är är deluxe. Bergochdalbana à la borderline.(den bästa bergochdalbanan)
Skare va så skare va. Min kille har också lite problem att umgås med han den där Måtta ibland.

Nu har ju mitt tangentbord dött, så jag kan inte skriva. Jag måste använda skärmtangentbordet.......ja. Ni förstår säkert. Jag kommer inte palla att skriva något mer här förens jag har skaffat ett nytt tangentbord, vilket kommer vara typ i början av nästa vecka. Under tiden så får ni titta på det här fina som min kille skrev i Augusti 2007.


"Jag satt så klart och fantiserade på lunchen en stund. Alla satt och viftade med armarna och undrade vad jag tänkte på. 

-Är du i fantasivärlden?
-Den bästa av världar, tyckte jag.
-Ja där kan man vara sitt bästa jag.
-Nä, i min fantasivärld är alla andra sitt bästa jag, sa jag."

Jaha, oj..

Ja.. ojdå. Där tog det slut. Och inte känns det bra heller. Vad ledsen han blev.. jag blev inte skadeglad eller något, som jag tänkte att jag kanske skulle bli. Jag känner mest att jag vill spöa upp henne. Satans kärring.

Jag är fortfarande svartsjuk, och det är en massa ord och vart enda ett av dem rör vid mig. Så jag måste bli ledsen tillsammans. Hur kunde hon? Hur kan man bara kasta bort något så fint? Ja alltså, det var ju bra att hon var dum i huvudet och uppenbarligen inte kunde hantera honom. Bra, men inte behövde det göra ont också.. eller det är klart det behövde, det gör det ju alltid. Det blir inte tydligt bara för att det handlar om honom, det är för att jag känner igen mig så mycket. Hans tankar strömmar in i mig med hans ord som en brygga och där inne hakar de i en räls som redan ligger där. Det spåret är redan lagt, av mig, och hans tankar glider på plats och fortsätter att rulla på som om det inte fanns någon skillnad. Mina tåg har åkt på samma krokiga spår innan och där formar hans ord en bild av hans tåg och det är likadant som mitt. Fast hans har väl gått längre antar jag, men han har ju byggt det likadant. Så det kan rulla över till mig rätt in i hjärtat, det får ingen tid i karantän.

Jaja, det är tre år kvar till nu och det kommer komma mer. Jag fortsätter att läsa och upptäcka nya saker om mig själv framför allt. Jag läser inte för att hålla koll, utan för att jag gillar tågen. Det är med skräckblandad förtjusning som jag hoppar på vartenda ett av dem, och jag känner mig som hemma. Och de tar mig till bekanta platser, sånna som är trevliga och sånna som man helst ville glömma. Men jag kan faktiskt inte sluta. För jag bryr mig ju.

..Uääh....

BLÄ! Nu har jag kommit till den där äckliga delen igen. Den som jag slutade läsa vid förra gången. Nu gör jag ett uthållighetstest, ok? Hur länge klarar jag att läsa den här smörjan? Det enda som får mig att fortsätta är att jag så hemskt hemskt hemskt gärna vill se hur det slutar. Hoppas han får hjärtat krossat. Nej vadå hoppas, det vet jag ju att han får. HA. Han har minsann haft krossat hjärta fram tills nu. Eller ja, lite trasigt iallafall. Eller kanske slitet. Jag har lagat det, ok? Han är min. Nu ska jag läsa klart tills han kommer hit och när han öppnar dörren ska han få en smäll på käften.

Nä. Det är klart han inte får. Han kommer att få tusen pussar och jag kommer att vara så kär och glad som man kan bli och så nöjd att han hittade mig tillslut och allt det där andra är ju bara gammal text. Flera år gammal är den. Men helst skulle han varit oskuld fram tills han träffade mig. Eller nä, allt innan jag föddes var okej. Så. Bra. Då säger vi så.



(....................grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.....)

Jamen visst, engagera politikerna!

Vad spelar det för roll VART i Sverige folk bor, så länge som de trivs?

Nä justja, norrlänningarna som bor kvar i norrland trivs inte med att andra mer vettiga människor inte vill bo där längre utan flyttar till storstäder istället. Hm.. Stackars norrlänningarna. De vill ha några att mobba. De vet ju om de tänker ett steg längre att de som inte är tredje generationens norrlänningar inte får vara med och leka. Så hur tänkte de nu? Nä. De tänkte inte alls. I vanlig norrländsk stil.

I see you

Jag kikar i killens blogg, och grejen är att när jag läste det här från april, 2007 så kunde jag se det framför mig. Det är som när jag brukar prata med min syrra, och jag säger "M säger såhär om det" Och hon säger "Ja! Jag kan se honom framför mig!" Och jag ba "Haha, kan du?" Och hon säger "Ja, jag får upp en bild framför mig, jag kan se precis hur han ser ut när han säger det". Och jag antar att vissa människor är sådana, att man kan se dem framför sig, jag tror det är någon slags kärlek också. Att de man kan se framför sig är sådana man tycker om. Men kanske kan du se din irriterande farmor framför dig när hon frågar om du "verkligen inte ska ha en påse till det där?" eller "du borde ha på dig ylletrosorna som jag gav dig nu när det är såhär kallt, det är så lätt att få blåskatarr", eller en förälder som spänner ögonen i dig och utlovar stryk. Men om du letar lite bland alla känslor så kommer du hitta en kärlek under allt, som en yllefilt kanske, stickig men varm. Den människan du ser framför dig skulle inte finnas där så tydligt om han eller hon inte betydde något för dig. Nu menar jag inte alls att min syster tycker att min kille är irriterande, jag försökte få fram poängen. Den där med att man ser folk framför sig och att det är för att man tycker om dem. Även de som du ser framför dig och tycker att kärlek minsann, den är långt borta; du tycker egentligen om dem.
Och jag kan ju lägga till att "B" som han nämner är hans barndomsvän och de har tagit hand om varandra sen dackefejden. Hon är en pärla faktiskt.
Tillbaka till saken.

Här är slutet på texten han skrev torsdagen den 26'e April 2007

"..Men här kommer min viktiga poäng. Jag bryr mig inte. Ok. När det kommer till kritan så bryr jag mig om tre saker här i världen och det är B, min egen hälsa och att få ha nån att hånglas med. Resten kan högaktningsfullt upphöra att existera utan att jag kommer att höja ett ögonbryn som respons."

När jag läste det här stycket så såg jag det framför mig. Jag kunde se min kille stå tex. i sitt kök. Och helt plötsligt skulle allt bara försvinna. Någon skulle banka på dörren och skrika "Helvette!! Vart är bilen?? Vart är kaffekokaren!?" Och hans kompis skulle ringa och vråla "Vaffan, vart tog min nya gigantiska mac-dator och mina supertuffa hörlurar vägen??" Och sedan skulle det säga plopp och så skulle hans röst försvinna, och plopp så skulle min killes android-telefon försvinna och så skulle det höras utifrån gårdsplanen hur alla skrek när allt började försvinna "Vart är mina pelargoner?", "Vart är min fru?", "Vart tog biltidningarna vägen"?, "Vart är stereon??", "IKEA är borta!", "Sollentuna centrum finns inte längre!!", "Jag hittar ingen bankomat!!", "Vart FAN är mina ciiiiiggg???".
Och min kille skulle stå helt avslappnad i köket och titta sådär nonchalant som jag ser framför mig. Med iskalla grå ögon. Och jag tror inte han har helt rätt, jag tror att han skulle höja lite lätt på ena ögonbrynet när hans stora skärbräda av trä försvann. Men mer i ett "Nej, jag bryr mig inte om det heller när det kommer till kritan"-sätt.

Som att gå ifrån ett stort hus som sprängs utan att vända sig om. Fast bättre. Det är för att han har gått i terapi. Det borde ni också göra. Det borde faktiskt alla göra. Han har stålmantel. Han är min hjälte.

(Ps. Det betyder inte att terapi gör dig till ett empatilöst as, om det lät så. Jag syftar på att han inte är ett materiellt as. Och sånndär vahettere empati är han jätteduktig på, det fick han i flingpaketet när han var liten faktiskt.)

Måtta och vad han har för sig

På facebook såg jag en grupp som man kunde gå med i som hette "Vem är Måtta och varför skulle jag vilja dricka med honom?"
   Nä, det vill inte jag heller. Han blir alltid sådär mesigt salongsfull. Och jag har svårt att äta med honom för jag tycker att han är så snål. Jag vill inte ligga med honom heller, han har idéer om hur ofta det ska ske och det är så osexigt. Och jag skrattar aldrig med honom. Jag är aldrig arg med honom heller. Han är inget bra sällskap overall. Han är precis sådär lagom. Svensk. Jag kan inte träna med honom heller, han tränar allsidigt och aldrig förmycket eller för lite. Han blir aldrig överansträngd. Han har precis lagom mycke magrutor har precis lagom långa ögonfransar och är behaglig att se på.

Men då kommer jag på, hur frisk är egentligen Måtta? Hur är det att vara som en flatline hela livet, utan några utspel åt något håll. Borde han inte bära runt på en massa frustration?
Säg att Måtta's fru dör. Att han får hålla henne i handen när hon ligger i en sjukhussäng uppkopplad till en respirator medan hon drar sina sista rossliga andetag. Måtta blir ensam med sina 1.5 (eller var det 2.3?)barn,  villa i förorten med studsmatta och lagom stor altan.  Ska han sörja lagom mycket då?
Man kanske inte ska vara avundsjuk på Måtta. Man kanske inte ska vilja vara med Måtta. Man kanske inte mår bra av att vara alldeles lagom. Däremot så måste man faktiskt vara lagom ibland. Man måste lära sig att äta med honom till exempel, och man ska helst träna med honom också. Man kan faktiskt dricka med honom också. Ibland. Man kanske ska vara som Måtta med måtta.................. Eller vafan..screw it. Jag säger som min kille brukar skriva i sin blogg; Jag har två lägen. Av och på.
Vi kompletterar inte varandra, vi blir dubbelt och rinner över och vi är mer mer mer än andra. Vi är inte med måtta. Vi är med varandra. Och du kan ju fråga sen på ålderdomshemmet vem som fick ha roligast.

Hur var det med det dära nurå

Måtta? Nä. Vaddå? Det ordet finns inte. Det är en myt. Och när jag håller för ögonen så finns inte omvärlden heller. Då är den alldeles svart. Bevisa motsatsen för mig. Nähä? Nä. Jag sa ju det.
   Så "måtta", nä. Det gör jag inte ens innan jag slår någon. Det är därför jag alltid brukar missa, eller, jag missar när jag drömmer iallafall. Ibland drömmer jag att jag ska slå någon som förtjänar det, det brukar handla om att ge en örfil till någon oförskämd typ, bara för att markera att jag blev kränkt liksom. Jag tar inte vad som helst. Jag står upp för mig själv, damn right i do. Men det blir alltid fel. Jag missar och det blir aldrig en sånndär bra smäll som det blir i filmer, och då brukar personen i fråga skratta och så råkar jag kanske hugga lite lägre med en kniv istället(hoppsan,vart kom den ifrån?) och så kanske jag snubblar och måste ta ett steg framåt, och oj, en slipmaskin, undra vad man kan ha den till osv.. Kanske för att jag inte kan det där med måtta.

Och sen tycker jag väldigt mycket om saker som man kan äta också. har jag sagt det? Det finns mycket som man kan äta. Bullar, blodpudding, leverpastej och godis och sånt. Jag kan tala om vad man inte kan äta. Det är väldigt väldigt få saker faktiskt. Men den som är svårast av allt är just "måtta". ja. Så äre. Allt eller inget.

...

Jag lämnade kvar saker förut
men nu kastar jag bort dem
jag bodde överallt
och jag kom aldrig hem
nu bor jag 40 mil från hemma

Luften är klar här
jag drömmer att dina lungor är svarta
och du griper mig om halsen
och jag vill hålla din hand
men inget av det når mig
jag nöjer mig med allt
men får ingenting
för jag har målat ända fram till tröskeln
och dörren är låst
och nyckeln är vid fönstret

Aldrig är så länge,
alltid är inte här,
själv är inte ensam
men jag känner mig så tom
och ändå så full med skräp
jag kan inte fylla på
jag kan inte ta bort
Och det fanns ingen gest
som kunde visa mer kärlek
än en örfil från dig

Flyger lågt

Så blir jag nedskjuten igen. Först ska allt ner. Och sen ska allt upp och ut och bort, bort, bort. 1 + 1 ska bli - 1. Och här försöker jag och så ställer folk upp sina egna hinder och struntar i att min väg inte blir rak längre. Och jag orkar inte gå runt. Jag tål inte att ni tittar på mig, jag blir 15 år igen, brunhårig med trötta ögon. Röda byxor och svart fleecetröja med värmeslingor. Titta inte på mig. Oförstående axelryckningar träffar mig i ryggen så att jag tappar andan och stora ängsliga ögon stänker upp i nacken och rinner ner längs min ryggrad. Och jag orkar inte människor, jag orkar inte andras hinder, jag vill inte väja för era preferenser. Jag orkar inte lyfta fötterna över era trösklar, och jag vill inte lyfta på fötterna när jag går. Jag är bräcklig och flyger inte utan ansträngning, en liten flisa från era egon som ni bygger på offentliga platser ni har tagit till era egna kan flyga in i mina motorer och få mig att störta. Och ja, ni får mig att störta. Jag bryr mig om era små flisor och era byggnadskonstruktioner.
Det funkar ju så i välden, att alla har sina egna problem, och inte ska man alltid bry sig om allt. Och andra vet inte var jag har begravt mina minor. Och hur ska ni kunna kalla mig för rätt sak när jag aldrig har sagt mitt rätta namn. Men jag är sjuk.

Morgonen

Mat mat mat. När jag vaknar på morgonen så gör jag gröt åt mig, och så gör jag gröt åt alla mina fyra sniglar och så ger jag mat till katten. Och så gör jag en matlåda som jag kan ha med mig till lunch.
Sedan önskar jag att jag kunde få sova lite till. Sedan önskar jag att jag var lite snyggare. Lite smalare. Lite smartare. Lite bättre. Och så hoppas jag att jag ska komma på bättre tankar. Och så tänker jag att jag måste försöka själv. Och så försöker jag komma på en lista på saker som är bra och då kommer katten och lägger sin kind mot min och spinner mig i örat. Om jag ska gå (jag måste gå) så ska jag gå nu, går jag inte nu så väntar jag och då väljer jag alltid nej framför ja. Men jag går, som jag alltid gör, nästan. Det är inte så farligt, det är inte alltid såhär, men just idag så är det trögt.                                                  

"bara jag"

Det är inte som att jag går ut i världen med något trasigt och utan något som representerar något tryggt. Sådana saker har jag lämnat i det där hemmet som jag aldrig har haft, det fanns inget där jag ville ta med mig ändå. För jag har aldrig haft något tryggt, men det är något som jag tänker bygga åt min alldeles egna familj. Jag har tänkt mig som att det bli tvärt om. Det slog mig inte att det fortfarande syns att jag kommer ifrån ett svart hål, jag tänker inte så mycket på det längre. Det är sant men det är också svårt att ändra. För mig så är det inte som att flyga ur boet, utan som att flyga till det boet som jag aldrig har haft. Och visst är det kanske tragiskt, och man kan inte flyga med silverskedar, men man kan hämta dem när allt har ordnat sig. 

Det var som när den där dörren öppnade sig till räddningen och jag fick höra att jag hade grävt ett bo i det hjärtat jag hittade och jag svarade att det tror jag inte alls, jag har inte grävt något bo;

jag kom hem.

Och jag kommer och hämtar mina silverskedar snart.

Ekvation Sundsvall = Snö; ja - Trottoarer; nej/ Trottoarer; ja - Snö; nej

Jag vaknade upp idag och såg att det var vintersnö utanför fönstret. Ganska mysigt. Och ljust. Det är fint. Jag tog på mig långkalsonger och kom på att oj! Hur ska det nu gå att cykla? Jag ser att det snöar ganska mycket och sedan tänker jag inte mer på det. Jag tar på mig en långärmad tröja, en tjocktröja ovanpå det, och sedan jackan. Och min halsduk och min mössa och mina vantar, när jag går ut genom porten så ser jag att det ligger två decimeter snö på min cykelsadel och hela cykeln står i en stor driva med snö. Det syns i princip inte att den är blå. Nu är den vit. Jag lägger en tanke, EN tanke, åt "kanske inte"-hållet och sedan pulsar jag fram till cykeln, låser upp den och rycker ur den ur snödrivan. Det finns inga trottoarer, de är fulla med snö (ja, välkommen till vintersundsvall, FAN, jag hade glömt det) så jag cyklar i ett hjulspår istället, jag skrattar faktiskt högt åt mig själv när jag långsamt långsamt glider och slirar ner för backen påväg mot skolan. Jag MÅSTE ju kunna cykla!! Jag går INTE med på att jag måste GÅ till skolan. När jag kommit halvvägs inser jag att jag måste leda cykeln och ett långt tåg av studenter påväg mot mittuniversitetet skrattar och fnissar åt mig. De trampar på där på snöstigen som har bildats där det borde vara en trottoar(sundsvall förfaaaan..). Någon vrålar "Hoppa upp på hojjen då! Seså!" och jag kan inte hålla mig för skratt. Nej, okej? Jag är ju uppenbarligen cp, ja. Du ska få se mig cykla lite senare när det blir nedförsbacke igen, "jag gör allt för min publik, tamefan". Jag vet att de tycker att jag är skitsnygg och de vill ligga med mig hela bunten och de får vråla hur mycket de vill för de har ändå bara bakfylleångest och smutsiga lakan på söndagsmorronar. Och när det är den sista backen kvar så hoppar jag upp på cykeln för att inte göra någon besviken (då kanske jag får klagobrev och böter)och glider (inte rullar) iväg och jag kan känna hur hela mittuniversitetet riktar sin laserkanon mot min rosa mössa. Det gör inget, för min rosa mössa har en rosa boll som reflekterar 80% av all laserstrålning och jag ramlar inte en enda gång. Och inge ligge fick dom.

Det är inte lika kul när jag ska gå hem. Då har jag kommit över rebellkänslan. Det är nu man måste ta konsekvenserna av att vara udda. Det är nämligen uppförsbacke. Och jag har snö i skorna. Och det finns fortfarande inga trottoarer.

Varför hittar jag fel på mig

Det är som en stilren ungkarlslägenhet. Det ser kanske hemtrevligt ut också. Det ser ut som en människa med pengar som bor kompakt men trevligt. I bokhyllan ger tjocka böcker ett bildat intryck och de står i ordning tillsammans med en mängd klassiska skivor. Men det finns fel. Fel. I skåpen i köket finns det bara udda glas och trasiga koppar. I bokhyllan, bakom böckerna, finns porslinstomtar och udda serietidningar. I skåpen avslöjas allt. Öppnar man skåpen ser man världen som döljer sig bakom fasaden. I ett av skåpen ligger teckningar och små skrivböcker och pennor och färger i en hög, staplade på varandra, ett gameboy, nej två stycken. Ett rött och ett gult. En påse med små pärlor. Några böcker finns där okså, om hundpsykologi. "Allmänlydnad" ligger slängd ovanpå en hög med teckningar av tv-spels figurer. I ett annat skåp ligger det en massa sladdar, något går till ett playstation som ingen har använt på flera år, och några andra är extrasladdar som går till stereon och surroundsound anläggningen som finns placerade synligt i lägenheten. I garderoben längst in i lägenhet finns en IKEA-påse med barnkläder.

Det slocknar en stjärna...?

Ibland kommer jag på saker att blogga om eller så ser jag något som jag tänker att jag vill kommentera och så tänker jag "det där ska jag skriva om på bloggen" och sedan går det en minut och så tänker jag "njäää orka, jag gör det sen" och när det är sen så tänker jag bara "...orka". Sakerna jag skulle skriva om verkar helt plötsligt inte så intressanta längre. Men jag ska försöka bättra mig och skriva ner sakerna precis när de är intressanta, så kanske det kommer kännas mer meningsfullt.
Nu har jag liksom inte skrivit något på jättelänge, jag håller nästan på att sjunka lika lågt som min kille på den fronten. Inte bra (pik). Eller ja, SÅ slö på att blogga är jag inte. Och det är inte så att han är dålig på att blogga, inte alls, han har allt man behöver enligt mig. Det är just det som är störande nämligen, jag tycker om hans blogg och hans sätt att skriva. Men sen han träffade mig så har det liksom ebbat ut, som om det liksom krävs att han ska ha singel-ångest för att få inspiration. Han tror ju själv på att det aldrig tar slut på saker att prata om, man har aldrig sagt allt. Så därför tänker jag att det visst borde gå att fortsätta blogga, men det kanske är så att allt det där får utlopp på annat håll och han säger själv att han inte har tid. Han har inte tid för bloggen för nu har han mig. Eller haha, han blir bekräftad av mig nu så han behöver inte söka bekräftelse på internet. Jag känner lite som att det är jag har snott honom från det offentliga och gjort honom privat, men han har så fina tankar så jag vill dela med mig.
Aja.. han är cp. Men jag älskar honom ändå.(Du är cp, hör du det, vavavva? CPCPCP! Blogga! Annars kanske jag kallar dig enbart för "farbror" i en hel dag. HA! Å så kul. Det ska bli kul va? vavava?)

Soppa = Blärk

Jag är innerligt trött på den här soppan som jag har ätit till lunch och middag i tre dagar nu. Jag vill INTE ha den mer. Jag är inte lika glad nu. Faktum är att livet känns ganska trist och det är sånt äckligt väder ute. Jag vill helst bara gå och lägga mig nu faktiskt. Det är kallt kallt kallt och det är lång tid tills jag är i Stockholm. Det kommer ta LÅNG tid att åka tåg. Och sen måste jag tillbaka hit nästa vecka och det kommer vara ensamt då med och vädret kommer bli ÄNNU mer äckligt. Och det blir bara dåligt när jag ska måla och sen är jag tjock också.. Jag är bortskämd och dålig som klagar. Hoppas jag klarar mig utan att gå under tills jag kommer till Stockholm så att min kille kan bära mig hem och laga mat åt mig och handmata mig med godis. Det är fruktansvärt synd om mig. Ni skulle bara veta asså. Nå sanslöst äre.

Stolt å så, faktiskt

Idag är jag stolt. Jag känner för att skratta åt de flesta, vilket inte är särskilt snällt.(Idag är jag inte snäll) Men jag är faktiskt bara 20 år och hela mitt liv är ordnat nu faktiskt. Faktiskt, sådeså. Jag har det värsta bakom mig. Jo, det mesta skulle kunna hända och jag skulle ändå ha det värsta bakom mig. Jag är lite stolt över mig själv(faktiskt!), och jag är väldigt stolt över min kille. Jag är stolt över mig själv för att jag har världens bästa kille. Det måste ju betyda att jag är världens bästa tjej, va? (nu tippar det över åt högmod)
Idag ska jag gå runt och vara högmodig, himlen är nämligen nästan blå så jag lär inte bli träffad av blixten. Jag är snygg dårå, och jag är världens bästa flickvän, och jag är begåvad och smart och har bra musiksmak. Jag är inte borderline. Utan vad jag kommer ihåg från det där testet så var jag depressiv med en touch av narcissism. Jag är för mogen för att vara borderline.
..Nä..jag är lite besviken på det där faktiskt.. jag skulle vilja göra det där testet igen, jag är besviken på att jag inte är mer fucked up.

Jaja, min borderline-kille kan komplettera mig. Man kan ju inte ha allt. Bara nästan.
Nu ska jag gå till skolan och vara awesome.

Just ja, jag glömde att säga att jag har världens bästa katt också. Det måste ju betyda att jag är världens bästa kattmamma! Samt väldens bästa snigelmamma. Har jag sagt att jag har en tusenfoting också? Jag är så jävla originell!

Tävling

Det är intressant hur det dyker upp. Bara sådär. Det blir som en tävling igen. Och utan att jag riktigt inser det så är jag med, och jag pressar mig själv. Bättre! Jag kan göra det bättre! Men det är väl intressant att veta, att det är så nära gränsen och så lätt att trilla dit. Och den här hösten är jag inte ensam faktiskt. Även fast hela min kropp skriker att jag visst är det. NU. Just NU är du ENSAM. Ja, alltså, det är ju inte vidare trevligt av mig att hålla på så. Det ordnar sig. Jag vet varför det blir såhär. Så det ordnar sig.

Sugrör

Jag inser att jag har gjort något som inte riktigt underlättar min vardag. Jag kan alltså bara äta saker som tex soppa, med sugrör. Jag kan INTE äta gröt. Så jaha? Det är INTE en bra terapimetod. Den här tungpiercingen hindrar mig fån att äta allt, alltså, men den hindrar mig framförallt från att äta saker som jag faktiskt borde äta. Jag har iallafall sugrör så det räcker. Och jag har en mixer. Ska jag mixa mina äpplen kanske? De liksom ligger där i fruktskålen och skrattar åt mig just nu.

"akrylmosaik"

Jag köpte inte knark. Jag köpte ett hål istället. I tungan. Och så fick jag en metallbit på köpet! Nu bär det av till skolan där jag ska redovisa "akrylmosaik".

Blä?

Klocka eller inte klocka

Och så har man glömt laddaren till sin mobil hos sin pojkvän och mobilen har laddat ur. Jag är ensam i norrlands skogar utan någon som helst kontakt med civilisationen. Jag var tvungen att möta problem som jag inte ens hade funderat över förut. Hur ska jag vakna i tid på morgonen om jag inte kan ställa någon klocka? Man ställer förstås klockan på mobilen dårå, VEM har en sånndär...ja vad hettere...klocka? En klocka på riktigt liksom! Det hade man på 70-talet. Då var inte jag född. Man kanske hade det på 80 talet också. Då var jag inte heller född. Jag har en mobil alltså, och där har jag ALLT. Och nu är den DÖD. Ska jag sörja det också? Eller göra något åt det? Sörja eller göra något åt? Sörja, göra, sörja, göra.. Sörja OCH göra något åt? Eller bita ihop?
Jag har inte råd att köpa en ny laddare. Eller jag vill inte lägga pengarna på det. Eller ja, jag är snål. Jag klagar hellre alltså. Nu ska jag gå och köpa knark istället.

Res dig upp nu, eller snart

Det kanske är dags snart. Att göra slut. Jag kanske bara behöver en man. Och det kanske är just det som jag har velat ha, och det kanske är just det som jag har blivit påtvingad. Och det kanske är dags att ta sorgen. Den där om att jag aldrig har haft en pappa. Och det kanske är dags att inse att det här bara gör mig illa och att jag har den största sprickan framför mig, och de största två plattformerna att hoppa mellan. Och den jag ska över till är den mest stabila som jag någonsin satt min fot på. Och jag har den med mig helatiden, men det handlar om att jag behöver släppa den gamla. Det kanske är okej, för jag behöver lära om. Och vad har jag för argument för att hålla fast i det gamla mer än att det är gammalt. Jag vill ha det för att...det var det jag hade? Det är inte ett giltigt argument. Det förstörde mig och jag kan börja om nu, jag kan släppa det och det kan inte ge mig något. Det har aldrig gett mig något. Jag vill ha för att jag vill ha. För att jag har haft det. Men varför ska man spara på skräp? Jag kan ju inte sluta skära mig på det. Det kanske är dags snart, att rensa ut alltså. Det kanske är dags att sluta ta skit.

Det blir bra igen

Ibland blir man liksom arg. Eller kanske ledsen. Och det grundar sig i ett missförstånd. Inte i att den ena har velat den andra illa. Och jag är så glad att det är så, och då kan man prata igenom det och så kan man fråga "förstår du hur jag känner?" och då vet man att man tillslut kommer få höra ett "Ja, jag förstår hur du känner och jag skulle ha känt likadant" och det är precis vad man själv tillslut säger när man får den frågan. Och det är inte för att man måste säga så, utan för att man faktiskt känner så. För man förstår när man får det förklarat för sig. Och sedan kan man kramas och gråta lite till och man kan vara glad samtidigt för att ingen är elak. För ibland blir det missförstånd som påminner om att man aldrig får sluta kommunicera, det blir aldrig klart. För båda vill bara göra rätt, och det finns inte längre några onda intentioner.

Och det är så skönt att veta att det kommer att sluta så, i hans famn. För det är så det slutar, inte ensam i regnet med två nycklar till min dörr istället för bara en. Även fast det kickas igång katastroftankar och man vill springa ut i regnet för att skydda sig, för tänk om det är sådär som det brukade vara. Men det är det inte. Det finns tillochmed någon som håller en hårt och torkar bort tårar och en massa snor och håller ens händer och tittar på en med ögon som värmer en med kärlek, och jag behöver inte tvivla när jag tittar honom i ansiktet. Jag har alltid haft problem med det, jag har alltid ljugit när jag tittat folk i ögonen. Jag har alltid sett något fult. Men jag tränar på att se på honom för jag vet ju egentligen att när jag vågar så ser jag bara att han inte är någon annans än min och det finns inget fult. Jag upptäcker det på nytt varje gång och då undrar jag varför jag inte har lärt mig det än. Jag behöver inte ljuga bara för att jag ser någon i ögonen. För jag skulle aldrig vilja ljuga för honom. För det finns inga onda intentioner längre, och jag behöver inte skydda mig för någon som inte ens bär några vapen.