.....

Jag vill säga en sak om mitt förra inlägg, ok.
Ni kanske tycker att det är cp att gå upp i varv över en fisk.

...ja. Det var nog bara det jag ville säga.

jag VILL HA

Här om dagen så fick killen min se på ytterligare en sida av min obefintliga impulskontroll. Vi var på djuraffären och skulle köpa små leksaksmöss till katten. Det var djuraffären i kista och den var oerhört liten och det lilla som fanns var på väg att ta slut eller bara gammalt och äcklig. Och då har jag inte ens börjat berätta om djuren. Nu är det ju så att djuraffärer i allmänhet håller oerhört låg standard, men den här tog priset. Jag vågade inte ens titta närmre på det lilla "pälsdjursrummet" bakom glas där de hade klämt in allt på minsta yta som möjligt. Jag gick bara förbi, men man var tvungen att stå bredvid akvarierna när man stod i kö till kassan. Och precis som man kan vänta sig så var det små ledsna fiskar i små små små akvarium, nu snackar vi alltså 30x30x30. Helt ofattbart i djurrättsperspektiv men ändå förväntat när det kommer till sättet som djuraffärer brukar behandla djur.
Det är kanske på gränsen för några få guppys som de hade i ett, och för trångt för några andra trötta svärdbärare de hade klämt ner i ett annat. Som tur var stod de flesta tomma, men det fick mig ändå att känna mig lite illa till mods eftersom jag hade en stark känsla av att det berodde på att deras förra invånare helt enkelt hade gett upp.

Ok.
Nu har ni fått bilden. De flesta av er som ser det här kanske bara suckar och går vidare med era liv. Ni kanske berättar om det för någon kompis som tycker om djur, eller ens det. Ni kanske bara noterar att det var ju kanske inte så kul för de där djuren och sedan tänker ni på vad ni ska äta för mat. Fisk kanske? Jag skulle kunna ha släppt det där, kanske klagat för min kille senare på kvällen.
MEEEN.
Sista 30x30 akvariet närmast kassan. Där, i ett hörn, är en stor guldfisk. Inte en sånndär sönderavlad slöjstjärt. En RIKTIG guldfisk. En sådan som man har i dammar, en sådan som blir ca 40 cm lång. Den ser ut som en abborre fast i guld och den här är stor, den är ca 10 cm, och det är det sorgligaste jag sett i en djuraffär faktiskt. De hade lika gärna kunna haft den i en skål.
Jag får stora ögon och pekar på den. M, kolla! Asså...KOLLA! Titta vad de har gjort! Titta på den stackars fisken!
Fisken får panik när mitt stora ansikte kikar in i det lilla akvariet, den vill gömma sig men har bara grus och en liten växt. Den försöker frenetiskt att simma in i ett hörn av akvariet och slår i glaset flera gånger. Jag måste be M att plocka upp min haka från golvet. Sedan säger jag bestämt:
Jag VILL HA den.
M skrattar lite och säger att ööh jahaa...vart ska du ha den? Och jag svarar att jag har ju faktiskt ett akvarium, och han kontrar med att där skulle jag ju ha mina afrikanska jättesniglar, och jag svarar att de får fortsätta bo i petboxen som de bor i nu för den här fisken måste räddas.
M tror nog inte att jag menar allvar. Jag frågar honom vad han skulle göra om jag köpte den och han verkar fortfarande inte riktigt tro på att jag menar allvar.
När det är vår tur vid kassan så betalar vi för leksaksmusen vi hittade och jag pekar på fisken och frågar - hur stor omsättning har ni på de där? Jag tänkte att om de går åt väldigt fort så skulle jag kunna leva med att den fick bo i det där lilla lilla akvariet bara en kort tid av sitt liv. Men jag kände att det ändå var ganska naivt och inte särskilt troligt.
Nää, vadå, vi har haft den där sedan i somras! Svarar snorkiga kassörskan.

WAAAH! *snap* - Okej, jag tar den.
M får skrattattack.
Jag betalar 200 spänn för vanskött fisk i påse.
Jag och M går hem för att slänga ut julgranen så att vi får plats med akvariumet.

Mer om gråsoner

Men tänk om man vill bli kidnappad mot sin vilja?
Ja, det där är ju en annan sak.
Nu när jag läser andras historier på #prataomdet så märker jag att det finns ett mörkt hål här som man SKULLE kunna gräva i.
Ett hål med mycket barndom och varför.

Men en sak som jag vet är att gråsonen som man pratar om här, det som kan vara rätt och som kan vara fel, inte är så lätt. Om man vill bli tagen mot sin vilja. Det måste finnas ett slags consent. Om man gillar det här med att bli tvingad.
Jag har i hela mitt liv gått in för att inte vara offer. Jag kan vara allt utom offer. Jag kan tillochmed vara frivilligt offer. Jag kan spela offer. Men jag skulle aldrig vara offer för att jag inte kan något annat. Och jag känner igen det här som så många nämner, man får inte klaga för då gör man motparten till the badguy.
Och jag har velat skylla mig själv väldigt mycket. För allt är ju mitt fel. Jag gick med på det genom att bara låta det hända.
Så har jag tänkt.
Så har uppenbarligen väldigt många andra tänkt.
Det var något nytt för mig.

Jag vill ändå skilja på grå saker. Grå saker som jag har förtjänat och grå saker som jag gillar.
De förstnämnda håller på att ändra skepnad, lite långsamt, ju mer jag läser av vad andra har varit med om så märker jag att jag kanske inte förtjänade dem. Det kanske inte var mitt fel. Det kanske är grå saker som gick över gränsen. Vissa kan jag nog se ganska tydligt, andra finns i det där hålet jag nämnde innan. Någon gång ska de väl grävas upp och släppas ut.

På ett annat plan finns de grå sakerna som jag vill ha. Grå ögon. Kontraster. Mjukt och hårt. Ont och skönt. Allt och inget.

#Prata om det

Jag har inte skrivit något på länge. Nu ska vi se. Jag har hittat en bra sida som man kan läsa på, tipset kommer från tv4's nyhetsmorgon.
Man ska alltså prata om det.
Och jag har kommit fram till att jag tror att de flesta har någon slags upplevelse som inte riktigt varit okej.
Här  skriver Lisa Magnusson om vart man sätter gränser, och hon berättar om saker hon har varit med om som jag tror är jättevanliga och som man ofta ser förbi för man tänker att "jag får ju skylla mig själv" eller "men han/hon ville ju, jag vet det" eller kanske "det var ingen big deal". Jag gillar ju inte henne så värst mycket, men här skriver hon som att det hade kunnat vara du eller jag. Det är inga stora händelser, inte som en våldtäkt, men de är tillräckligt stora för att gå över gränsen. Och det är inte något man ska vifta undan.

Jag har egna sådana.

Jag minns hur han säger nej. Han ler blygt och är lite nyfiken, men han säger nej. Jag lyssnar inte. Jag tänker att jag vill, och jag är ju tjej, jag får göra såhär för det gills inte när man är tjej, killar vill alltid. Och jag ser ju att han vill och jag känner ju att han vill. Och han säger att han inte vill. Och sedan ger han upp och jag tänker att jag hade rätt, han ville ju. Och efteråt så ser han på mig och han säger att han gillade det. Men han sa nej.

Jag minns tjatet. Och man säger att man inte vill, hur man sedan ger upp för att man tänker att jag är ju skyldig honom det. För jag vill ju inte och nu har jag ju nekat honom så länge. Istället för att fundera på varför jag inte har lust alls så går jag med på det och hatar det. Helt utan entusiasm, och efteråt har jag funderat över varför han fortfarande gillade det. Han brydde sig inte och jag ville bara få det överstökat.

Eller hur jag talar om att jag inte gillar när han gör sådär, jag vill att han ska sluta med det. Jag tycker inte om det över huvud taget och han har provat det nu och nu vill jag inte mer. Men du gillar det ju säger han och jag säger nej. Och nästa gång så gör han det igen. Och efteråt så säger jag att men du skulle ju sluta och han säger att jag gillar det. Jag säger att jag hatar det. Och han smyger med det, som om jag inte skulle märka, och tar sig friheten varje gång. Efteråt blir jag arg. Men nästa gång gör han det igen. Och igen.

Jag minns hur jag stannar kvar fast jag vet att han inte vill, lägger mig bredvid fast han inte vill, försöker dra ut kärlek som inte finns och när jag inte lyckas så låtsas jag och när jag inte kan låtsas längre så blir jag arg och försöker skrämma honom till det. Men då ligger jag inte bredvid längre utan det finns bara ord mellan oss, och jag skräms bara med ord. Och det får honom att försvinna bort helt.

fort, stilla

Och så undrar jag var de där riktigt hårda kommer ifrån? Och nästa gång kommer jag att slåss. Jag undrar om jag kommer att gilla det.

Men min alien, den liksom pirrar. Det är bra, då är den nöjd. Eller, rättare sagt, den är aldrig nöjd men ibland är den okej med att vänta. Och då vrider den sig inte i mitt bröst utan ligger stilla och skakar. Det är det som är pirret.

Och saker som får mig att glömma monstret, min alien, som bor i mig är julen. Glitter och små ljusglimtar, hans mun och små grå skäggstrån bland alla andra på hans haka.

Allt är svart och vitt. Svart. Vitt. Vitsvart. Svartvitt. Svart eller vitt.
Ont eller skönt.

fel _ _ _ _ _ _ _

Jag kan inte röra mig. Det finns ingen måtta på hur ont i ryggen jag har. Jag har ALDRIG haft så här ont i ryggen. Jag kan inte böja mig ner utan att gnälla och ojja mig.
Det roliga(ja, lol.) är att killen min också har sånnadär återkommande ryggproblem. På precis samma ställe dessutom, vad jag har förstått.
Vi kanske inte borde skaffa barn. Våra barn kommer gå runt som vinkelhakar helatiden eftersom vi båda gör det halvtid.
Nah. Det är inte genetiskt. Jag tror faktiskt jag vet vad det är.

Jag tolkar det som att det är något med hans livsstil som jag har anammat och det har gjort att jag har fått ont i ryggen på samma ställe. Jag har helt enkelt ansträngt min rygg på ett liknande sätt nudå. Det är väl ett jämnlikt förhållande?

Men det är inte rätt! Jag är bara 20! Jag förtjänar inte att gå runt och ojja mig som en gammal tant! Jag känner mig LURAD! Once again så sviker min kropp mig. Kroppsatan. Skaru ha stryk??
...jag tror att problemet ligger i min relation till kroppen. Jag är så gammaldags och kör det där med fruktan = respekt. Alltså, man lär sig bättre om man blir straffad av sin överman så att man fattar vem som bestämmer. Kroppen ska veta sin plats.
Jag har nog fel metod kanske. På något sätt så känns det som att det är JAG som blir straffad nu.
Nä, så kan det ju inte vara. Jag måste hitta på något nytt slags straff så att jag slutar ha ont i ryggen. Till slut så ska jag vinna över kroppen! HA! What a day det kommer bli! Den kommer vara tillintetgjord och lyda min minsta vink och jag ska vara herren på täppan och den ska vara PERFEKT! Kropputopi.

ELLER så är jag snäll och föreslår stretching som förspel i framtiden. Då kommer vi bådatvå må mycket bättre sen.
Sjukt hett.
.........

Eller också så får vi skaffa varsin tv och jag får börja lösa korsord och han kan ta med sig jobbet hem och så kan vi bråka om vem som ska städa kattlådan osv. Jag och killen alltså, inte jag och kroppen. Kroppen får inte vara med och bestämma. Den ska vara tyst och lyda. Den ska vara GLAD att jag hedrar den med min närvaro. Den är bara ett SKAL utan mig. Den ska bete sig, annars drar jag. Jag menar allvar! Smutsiga kropp. Den är INGENTING utan mig.

Vad är en balkong på slottet?

Ja justja, om det där med lägenheten.
Jag och M åkte dit, satt i bilen och räknade ut hur många minuter det skulle ta att gå fram till porten, hur många sekunder det skulle ta att slå portkoden och sedan gå upp för trapporna. Vi väntade till 18:26 tror jag det var, sedan gick vi. Vi hade kommit fram till att vi skulle vara framme vid lägenhetsdörren prick 18:30 då.

När vi kom in så slogs jag av att den verkade mycket mindre än jag hade tänkt mig. Men sedan kom jag fram till att det berodde på att de hade så enormt mycket saker. "Ja, vi ska flytta till något större nu" sa tjejen som visade lägenheten och ursäktade sig över att det var så mycket grejor överallt.
Annars så var det världens mysigaste lilla lägenhet, som egentligen var en stor lägenhet. Jag sa till M att när vi kommer tillbaka hit och de har plockat bort alla sina saker så kommer vi få en chock över hur stor den faktiskt är.
M höll med. Men då märkte jag att något var fel. Han stod liksom handfallen och tittade mot köksfönstret. Det var som om han såg sina högsta drömmar krossas precis framför näsan på honom. Och jag tittade på köksfönstret och kom på det.
"Jaha, det är inte en balkong där!" sa jag.
M svarade med en ynklig röst som kom djupt djupt nerifrån världens mörkaste och kallaste ångesthål "...neej!"
På ritningen som vi hade tittat på innan så hade det stått att det skulle vara öppet mellan vardagsrummet och köket, ett ganska stort badrum, två mindre "förrådsrum" och ett sovrum, samt två balkonger, en inglasad vid köket och en stor, lång vid vardagsrummet. Allt var perfekt och precis som vi hade tänkt oss förutom på den punkten att den inte hade någon inglasad balkong vid köket.

Jag tittade mot den andra balkongen. "Ja, men det finns ju EN balkong. Den ser ju tillochmed ut att vara större än den du har nu!" Försökte jag lite glatt, redan medveten om att det inte skulle fungera.
"Men den har inte TVÅ balkonger!" svarade världens olyckligaste M. "Det skulle vara TVÅ balkonger!"

Vi tittade så länge som vi fick och försökte memorera alla detaljer, och vi kom fram till att det var lite som en drömlägenhet och att vi skulle tacka ja till den. Men helatiden så fanns MÖRKRET där och lurade. Det blev liksom inte det samma igen.

 När vi satte oss i bilen så  började det självklart. Ältandet.
- "Men det skulle ju vara TVÅ balkonger! Det stod ju på ritningen! Hur kunde dom göra fel?? Det måste ha varit någon jävla pryo-elev som satt där och ba 'hur gör man nuuuu?'[akompanjerat cp-grimach].
Jag känner mig så KRÄNKT! Jag har nog aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Nu kan vi lika gärna ta en orenoverad etta i Botkyrka. Eller Skärholmen. Ja! Skärholmen! Hur ska vi kunna leva med en balkong nu när vi hade kunnat haft TVÅ? Jag har RÄTT att ha TVÅ balkonger. Jag ÄR värd det! Jag känner mig så LURAD. Vi kommer sitta där på hösten när det blir lite kallare och ba nu skulle vi haft den där inglasade balkongen. Ja, vi kommer önska att vi hade den på vintern, och sommaren och våren också. Och katten hade älskat den! Hur ska hon kunna förlåta oss nu?? Jag vill ha någon slags ersättning för det här! Jag tänker fan bygga en EGEN balkong där!"
osv.

Stackars M. Hur ska han någonsin kunna komma över det här? Eller är vi förpassade till ett liv i en fuktskadad etta i Skärholmens centrum?

"...ehe.."

Vi samlar ihop alla mina saker från när jag var liten. Eller alla, nä, det är inte så många. De flesta har försvunnit när jag har flyttat från ställe till ställe men det som är kvar kan fylla några lådor iallafall. Nu ska allt mitt samlas på en plats, dvs mitt egna hem. Där MIN egna familj bor.

Jag och killen plockar bland sakerna i en låda från när jag var riktigt liten. Det finns små fula ihopknåpade saker och onödiga prylar som jag en gång i tiden tyckte var ytterst nödvändiga. Killen plockar upp sak efter sak och säger "Men åååh så gulligt! Du har suttit och gjort den här!" och "Nää, vad fin! Vad är det tro?". Och jag mumlar förläget och säger "Släng bort den där.." och han säger "Nää, den ska vi spara tycker jag."

Och så hittar jag en liten påse med kläder och bland dem så finns det en grön keps. "Åh min keps som jag fick när jag började skolan!" säger jag och plockar fram den. Jag kommer ihåg hur alla ettorna fick en keps, det var olika färg för varje år och alla ettorna sprang runt som små färgprickar på skolgården.

Jag håller fram den mot killen och han och jag tittar på den.

Det står "Skolstart 97"

Rummet fylls av en intressant stämning.

 "...ehe.." säger killen och sneglar på mig.

Själv tänker jag tillbaka och ser de där gröna prickarna på skolgården, gungställningen där alla väntade på att en gunga skulle bli ledig, klätterställningen där jag ramlade ner och bröt armen och sparkcyklarna man kunde låna. Och han sitter bredvid mig med helt andra minnen. Inte om att vänta på sin tur att få gunga eller åka sparkcykel. För sånt håller man inte på med när man är 25.

Nu ska vi se om vi kan få bo

Idag ska jag och min sambo(!) titta på lägenhet.
Jag tycker inte att sambo låter så fint. Han får vara min kille ända tills han blir min äkta man.
Jag har gjort mig fin och så och vi ska vara det sötaste paret och vi står först i kön och egentligen så finns det inget som kan komma mellan oss och den här lägenheten. Nu ska vi bara få reda på om den är så fantastisk som planlösningen har fått oss att tro.

I övrigt så kör jag på den där "ja men då tar vi nya tag dårå...! Imorgon är en ny dag...!" Samma som igår alltså. Slå dig själv, slå dig själv, slå dig själv, slå dig själv, varför slår du dig själv? Hahaha! Va? Slå dig själv, titta nu gör du det igen!
Man kan inte fly och hoppas att gräset är grönare på andra sidan och blablabla för självaste poängen med det hela är att jag bär helvetet med mig.

Jag bär runt på ett helt jävla helvete. Skillnaden mellan att bära det här i hemmastaden och uppe i norrlandstaden är att när jag är här så kan jag hålla någon i handen samtidigt som jag brinner.

Gråtspänne

Jag har varit här förut. Många gånger. Så många gånger som möjligt sedan i somras. Nu är det mitt också, även fast det ändå inte riktigt är det. Det finns så många minnen här. En hel blogg sedan 2006 sitter i de här väggarna. En uppsjö av drömmar och sidospår som aldrig blev något.
Men det är över nu. Det är okej nu. Det är bra så, ja? ja. *bra så*

Jag kan vakna på morgonen, vända mig om och gosa honom på ryggen. Och han kan mumla något, sådär som han brukar göra när han är är mellan sova och vaken. Kanske "..inte den blå..den finns inte längre.." eller kanske "..man kan göra så. Eller flytta den... kanske" eller "..då vet man att man tycker om henne..ja." Och jag kan tänka att han är en satans löjlig en, men samtidigt den bästa som jag någonsin träffat. Att jag gärna lyssnar på hans svammel i alla tusen dagar till som vi ska sova tillsammans. Jag har inte behövt nöja mig. Man behövde inte nöja sig. Man fick vara nöjd. Right from the start.

Han har lagt undan ett gråtspänne, ett hårspänne med eget namn på en egen plats "Som man kan ha när flickan är ledsen."
För att sätta undan håret. Han vill se mig i ögonen när jag gråter och jag gömmer mig bakom mitt hår för att jag skäms. Men det är nytt nu och nu är det MIN familj och här säger vi inte "sluta lipa.", vad är det du vill nu då?".

Jag kan tänka att jag aldrig aldrig mer kommer att vakna med någon annan. Och det känns inte jobbigt, det känns rätt rätt rätt. För jag har alltid letat efter just den här. Jag har alltid letat efter den som är bara min och som stannar med mig till slutet.
Det finns så många saker som vi ska göra.

Hejdå Norrland!

Ja, för att göra en lång historia kort så flyttade jag upp till Sundsvall för ett och ett halvt år sedan. Det var ett av de största och bästa besluten jag har tagit i mitt liv. De bästa och största sakerna jag har gjort går att räkna på en hand(det är sjukt bra och stora saker alltså). Det här är en av dem.

Nu flyttar jag HEM.

Och vad som är säkert är att jag ALDRIG kommer att bosätta mig i Norrland igen. Nä. Faktiskt inte. Det luktar illa här.


Eller ja, det är inte riktigt därför. Men jag kommer aldrig mer att bo här. Däremot kommer jag komma och hälsa på. Det finns släkt häruppe som man måste besöka. Inte på min sida dårå, utan på hans. Hälsa på är okej. Men inte att bo. Aldrig mer. Ulääää.

Jag ska flytta hem till Stockholm igen. Jag ska bo tillsammans med han som ska bli min man och far till mina barn och vi ska ha hästar hundar och katter och bubbelpool och sommarstuga och båt och altan och hängmatta och hus. Volvo har han redan. Japp. Vänta å se bara!

Tror du mig inte så är du bara AVIS! Det kommer att bli awesome.

Ja, eller så var det inte så viktigt

Så nu känns det bättre igen. Framtiden är ljus och bambi och hans mamma leker i trädgården, hästen står på balkongen (eller sover i sängen under TVÅ täcken).

Man kanske ska ta och se över den här sova-situationen. Jag tror att jag ska köra standard. Det där med huvudet på kudden och täcket över resten. Lite så. För jag har inte gjort de där extrasakerna hittills, jag har nog egentligen inget behov av det. Och att sova tillsammans är ändå tusen gånger mer värt än alla sätt man kan sova på ensam.
Och faktiskt, om jag fick bestämma så skulle jag sova tillsammans inatt med.

Kontraster

Så. Nu känns det bättre. I den här bilden jobbar vi med kontraster. Alltså. Låda till vänster. Inte låda till höger. Lite så ungefär. Den här metoden ska jag köra på lite oftare. Vilken tur att jag nog är lite mer åt det beräknande hållet och gärna tänker över saker åtminståne lite, istället för att vara endast impulsiv. Vilken tur att jag fick tanken "Nä, då skulle jag ju behöva dammsuga och jag har inte lagat dammsugaren än och det orkar jag inte" när jag började rycka i porslinet i köket. Och så tänkte jag "Nä, det räcker med lådan. Du kan ju ta en bild på den och lägga upp på internets så att du kan få bekräftelse och känna att du har åstadkommit något."
Det var ju bara synd att det bara är en låda nu, jag behövde ju faktiskt två lådor. Tänkte inte på det. Tur att jag tänkte tillräckligt för att slippa dammsuga iallafall.

Slag

Jag tänker NEJNEJNEJ och jag hinner inte med för då spiller jag ut en stor mugg med vatten över skrivbordet. Jag stirrar på det som en idiot medan det börjar rinna ner från kanten ner på golvet. Jag lyfter upp tangentbordet, vänder det uppochned och häller ut vattnet som letade sig in bland tangenterna. Och börjar skriva. Ja, vart var jag? Jo: Nej. Nejnejnejnejnejnejnejnej.

Jag tänker att jag ska skriva något fint. Något vackert. Något målande. För nu har jag fan läst en hel roman. Men det är bara det allra sista, det minsta lilla som handlar om mig.

Jag tänker som den där boken. Men jag då?

Men jag då?

Jag sitter här på datastolen med knäna uppdragna. Tangentbordet balanserar jag ovanpå. Det är blött på skrivbordet och golvet. Jag skulle skura. Jag skulle dammsuga. Jag skulle sätta in viktiga papper i pärmar. Jag skulle göra middag.
Jag tappade orken.

Men jag då? Jag ville att det skulle handla om mig. Allt. Skulle handla om mig. Men jag fick bara slutet. Och sen kom det inget mer. Sen kom det bara strunt. Och känslorna finns inte med längre och vad finns det för tankar och varför får ingen veta längre och varför får inte jag. Och jag vill straffa nu. Nu kanske jag ska stänga igen. Och det kommer dröja flera flera timmar och jag vill skrika nununu.

Och jag är SÅ. JÄVLA. SVARTSJUK.

Säg att det var fint. Punkt. Säg att du läste. Punkt. Sen då? Är det TOMT?
Nu är jag här igen i den här världen, det är sånnadär slag i mitt huvud. Inte knytnävsslag, utan sånnadär gammaldags, sånna storslagna med massor av hästar och riddare och svärd och blod och skrik. Sådanna slag. Och alla andra har bara tomma rum.
Visst jag kan berätta om slagen. Men vad får jag för det? Ja, jag vill ha något i gengäld. Jag vill ha slagen som jag inte var med om, inte är med om. Jag vill höra berättelserna om dem. Eller är det så, att det bara är jag som har huvudet fullt av slag? Va? Är det så?

Fan. Fan säger jag.

Och nu måste jag torka upp det här jävla vattnet också.

Sista

Inatt är sista natten som jag sover ensam. Någonsin.

Sug på den lite! Ja, det känns ganska bra faktiskt.

Fast man blir nästan lite hetsad av det om man tänker så. Jag måste göra något drastiskt! Sista kvällen jag är fri! Sista kvällen jag kan sova precis hur jag vill utan att ta hänsyn till någon annan.
Jag kanske ska sova på tvären i sängen? Det kommer jag inte kunna göra sen, M skulle inte få plats... Jag kanske ska ta ALLA kläder och lägga i en hög i sängen och sova ovanpå den...? Det kan jag ju inte heller göra sen. Jag kan bygga som ett fågelbo och sova med huvudet under armen som en fågel kanske. Jag kanske ska ställa klockan så att jag kan vakna en gång varje halvtimme och ändra sovställning. Eller ställa klockan på kanske halv fyra och hoppa i sängen i 20 minuter och sedan somna om..?
   Jag kommer aldrig kunna göra det här sen! Det här är SISTA gången jag har de här möjligheterna! Sedan försvinner de ut genom fönstret..ba hejdå.... Och så kommer jag aldrig aldrig få chansen igen och ba nej jag har aldrig rullat in mig i alla sängkläderna och suttit som en korv mitt i sängen precis när klockan slagit 00:00.
  Sen kommer jag bli en bitter gammal gumma som klipper ut ica-kuponger och pratar om att det var bättre förr... När jag kunde sova utan hänsyn. En natt. EN natt kvar! Jag kanske ska gå och lägga mig extra tidigt så att jag hinner med allt jag vill göra... Jag kanske ska gå och lägga mig redan NU. Ja. Det gör jag. *biter på naglarna*

På andra sidan filten.

Detta är den andra versionen av den här texten.

"...och sen skickade dom hem mig med en massa piller och så fick jag skura bort allt blod i badrummet och på väggarna. Hela eftermiddagen."

Jag tittade på honom och han såg tillbaka med lugna grå ögon. Jag väntade på att han skulle springa, men han satt kvar. På något sätt hade jag förstått att han skulle göra det redan innan, att han inte skulle bli skrämd. Men jag ville testa honom och jag ville driva det till sin spets. Spring då! Tänkte jag. Det fanns mycket kvar.

Jag skrattade och viftade bort det lite. "Blir du skrämd nu?" frågade jag.

Han såg allvarligt på mig. Nästan som om det var en förolämpning att fråga, och hans ögon sa "lilla gumman, då känner du inte mig när du frågar sådär".

"Nej." Svarade han. "Jag har alltid lyckats hitta unga tjejer med problem, jag har försökt att 'sluta' med det."

Jag skrattade till och kände en liten sten i bröstet. Jag satte mig upp och slog armarna om mina knän. Jag kunde inte låta bli att skratta lite mer. "Ja men det verkar ju gå riktigt bra för dig, hörru!"

Han skrattade också. Hjärtligt och lite uppgivet. Han hade säkert insett för länge sedan att han hade gjort det igen. "Nej.. Jag har kommit fram till att det inte är någon idé att försöka ändra på det, jag har bestämt mig för att acceptera det och utgå ifrån det istället."

Han satte sig upp bredvid mig och tittade in i mina ögon. Han var nära. Jag böjde lite på nacken och tänkte att den här är lätt. Jag måste vara bromsen just nu, för den här killen är gasen. Det såg jag i hans ögon hela tiden. Men jag hade så svårt att förstå varför. Varför var jag så speciell för honom, han visste knappt vem jag var....eller? Jag tvivlade aldrig på att den här killen stod på kanten. Eller han kanske redan hade fallit. Jag håller honom i mina händer, tänkte jag, frågan är om jag vill det. Och om jag nu vill, skulle jag kunna? Hans ögon beordrade mig att berätta mer, så jag fortsatte. Sa något om min pappa, fortsätter med lite om min mamma. Och han var inte ett dugg förvånad. Han kom med kommentarer som lät logiska, det lät som om han var påläst. Det hade han ju skrivit att han var, han var intresserad av sånt där. Och han förstod. Han följde alla mina rörelser med sina intensiva ögon och jag kunde inte göra annat än att pilla med jordgubbarna jag hade köpt, jag kunde inte äta dem när jag stod i det fulla skenet av hans strålkastare.

Jag tittade ut över gräset, ner på jordgubben jag höll i, pillade lite på filten vi satt på, tittade upp på den blå himlen, sedan såg jag på honom. Nära. Inte som att han trängde sig på. Inte med vilje, men det var något med hans ögon som slukade mig och allt jag sa. Jag fick känslan att jag måste hålla emot, annars skulle han falla och jag ville inte göra honom illa. Han var nära att lägga allt han hade i mina händer, precis så kändes det. Jag kunde inte titta för länge för då skulle han stjäla en kyss. Han bara väntade på att jag skulle ge honom tillåtelse, det var en sån fin gräns och minsta rörelse jag gjorde kunde han ta som ett ja. Och ja skulle vara ja framför altaret. I hans ögon fanns det allt eller inget. Något som jag bara sett hos mig själv förut.

Jag började berätta mer om pappa, och när jag hade berättat en till liten historia om mitt liv där pappa var huvudpersonen så avslutar jag med "..och jag får helt enkelt acceptera att jag aldrig har fått vara barn." Meningen i sig gjorde att mina ögon fylldes med tårar och jag kunde inte hjälpa det. Jag satt där och berättade om mitt liv för den här okända människan och han reagerade tvärt om mot vad alla jag hade stött på tidigare hade gjort. Han fick mig att tycka synd om mig själv. Något som jag aldrig tidigare vågat göra. Och tårarna rullade ner för mina kinder. Det gick på mindre än en sekund och den lilla lilla tråden av luft som höll oss isär var bruten. Han hade lagt sina armar om mig och han strök mig över ryggen, höll mitt huvud mot sin axel.

När jag drog mig tillbaka så var mina läppar så nära hans kind, så nära att jag inte skulle kunna värja mig. Och jag vände bort huvudet lite, men tänkte sedan att nu förtjänar han en kyss. Jag skulle kunna släppa fram honom och hoppas att det får mig att vakna också.

   Jag ville ta emot hjärtat som han sträckte fram emot mig. Jag ville ge honom mitt, men det var inte där än. Och jag hann nästan tänka. Om jag kysser honom kommer jag inte kunna sluta. Om jag inte blir kär i honom så är jag fördömd.

Allt eller inget.

Vem är det

Ibland börjar jag undra. Och så sätter jag mig över situationen och tänker att den är banal, sedan tänker jag att jag har fel och att den är mänsklig och vem är jag att sätta mig över den. Och så tänker jag att det är någon annan. Men varför skulle det vara så? Det kan ju vara jag. Men så tänker jag att det är nog någon annan. Det är någon annan. Det är jag. Jag tror att det är jag. Det är nog jag. Det är nog någon annan. Det är någon annan. Det är jag. Det är nog jag. Ja, så är det, det är jag. Det är någon annan.

Jag tänker så ofta när jag ska ta ställning. Jag tänker att jag har en åsikt, men det är nog inte bra. Den har ingen bra grund, hur ska jag veta. Jag är så liten. Jag kan inte ha en åsikt för världen är så stor, hur ska jag kunna tro att jag är tillräckligt stor för att greppa den. Jag vill inte tro att jag är något. För hur kan någon vara tillräcklig. Hur kan någon vara tillräckligt påläst på något. Kunskap är oändlig och jag kan inte greppa den. Jag har ingen åsikt för jag har inte läst på tillräckligt, och ju mer jag läser på desto mer inser jag att jag aldrig kommer att få veta allt. Jag tappar orken. Det är inte jag. Det är någon annan. Någon annan får. Någon som har ett tillräckligt stort ego för att tro att den kan. Att den kan greppa världen. Jag är för liten. jag kan inte. Jag kommer aldrig kunna tillräckligt.
Jag kommer aldrig att bli prefekt.

Min alien är vaken och gnager på insidan av mina revben.

funderar..

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom

Ja, 8:an kan jag iallafall inte hålla med på... Eller?

Jag har ingen kronisk tomhetskänsla heller. Jag har en kronisk alien. Min syster sa något om att det inte är hjärtat man har ont i, utan solar plexus. Ja, det är där det gör ont. Det känns lite som en alien. Eller kanske som en jättemuskelknut. Hela mitt solar plexus är en knut. Lite så. Eller så ÄR det en alien. Ibland är den i magen också, men mest i bröstkorgen. Så tomhetskänsla? Njää... Men om en alien är samma som tomhet så är det väl så. Jag kan tycka att min alien är något, det är alltså inte tomt där inne utan jag har liksom en parasit. Ibland vill den ha mat. Jaja, precis. Ibland är den jättehungrig. Jag skulle gärna kräkas bort den om det gick, men den liksom biter sig fast där inne. Ellen nä, den är fastvuxen, för jag vet på något sätt att den aldrig aldrig kommer komma ut. 

Fast min kille säger att den går över. Vart går den över undrar jag? Kan den ens gå? den har ju blivit buren av mig i hela sitt liv...

tre.två.ett....

Stannar upp. Ser mig omkring. Förbereder mig på att kliva ur. Ser framför mig hur jag kastar träskorna och springer barfota i snön den sista biten innan jag får kasta mig i skyddsnätet som har spänts upp. Jag trodde att jag fick saker på silverfat, men det enda jag fick var silverfaten. Jag fick servera själv. Servera andra, med mina fat. Och jag skulle vara tacksam sa man. Och fatens värde översteg mitt.

Nu tänker jag släppa taget igen, men den här gången kommer jag fångas upp. Jag ska lära mig att bli förbannad.

Pussreflex

(Vill bara börja med att säga - Varning för rejält smaklösa skämt.)

Ett nytt begrepp är myntat, eller ja, det var nytt för två år sedan. Det där när killen ligger sked och håller om en hela natten och när man rör sig så pussar han en på axeln.
Det är en pussreflex. Det har jag fått förklarat för mig nu.

Urk!
Det är DET det är! En reflex! Jag har alltid undrat varför vissa gör sådär! Jag har trott att det betyder något, men hon som myntade begreppet satte fingret på det! Det är en reflex.. Det förklarar allt.. Det gör faktiskt det.
Jag gillar den inte. Det är inte världens bästa egenskap. Jag tänker gå all in med nördigheten och säga som han i The Walking Dead; "Don't pull the trigger unless you mean it"

Hånglas du så vill du knulla - Man knullar för att man är kåt. Det är alltså godtagbart ifall du efter dessa två aktiviteter inte vill stanna dagen efter.

Men.

PUSSAS gör man för att man tycker om - Alltså; Du är nu SKYLDIG att vara kär i mig. Är du inte det utan fortfarande envisas med att du bara ville ligga så får du en skalpell i halsen.

My way or the highway.
Eller; The way of the borderline-psycho-bitch eller din kropp, livlös, vid en bäck i skogen. (eller för all del; min på badrumsgolvet)

Men come on, hur kan ni motså mig? Jag gör ju "stalker" till något positivt! Jag menar, jag är ju snygg också! Va? Mina egenskaper är ju helt fantastiska. Som exempel; vi kan prata om dina intressen hela dagarna för jag har tagit reda på dem genom att memorera allt du någonsin har sagt och sedan maniskt läst på om de olika ämnena som du tycker är spännande så att jag kan imponera på dig med att veta en massa saker som du tycker är intressanta och dessutom har jag samma åsikter och värderingar som dig.
Jag har bättre koll på vart du är och vart du ska än du själv har, så om du någon gång undrar vart du ska vara på fredag klockan 14:57 och vem du ska träffa då eller när du senast såg din syster eller pratade med din gamla klasskompis från gymnasiet så är det bara att ringa mig, jag är antagligen betydligt närmare än du tror.
Så? Är det inte charmerande så säg?

Ni killar, ni är lite sådär som ni säger att tjejer är. Det där med att vi tydligen ska säga "nej" och mena "ja".
- För att rätta till det där lite så måste jag säga att när det kommer till mig så spelar det inte så stor roll vad jag säger för jag ljuger nästan alltid. Men säger du "Nej" så menar jag att jag har misslyckats med att övertyga dig om hur mycket du behöver mig. Då krävs det att jag genast intensifierar egenskaperna jag beskrev ovan för att du ska komma till insikt snarast möjligast.
Och säger du "ja" så behöver du i princip aldrig mer säga något för jag kommer ändå inte att registrera några fler åsikter ifrån dig, det är ett universalt "ja". Det finns således ingen anledning att fråga dig om något eftersom du redan har sagt "ja" till allt som har med mig att göra. Ditt "ja" gäller även för "Vill du ta det där geväret och följa med ut på fältet så kan vi skjuta ihjäl oss där för att visa för hela världen hur mycket vi älskar varandra?".

Ni säger saker som: "...du borde seriöst söka hjälp..lova mig att du söker hjälp för det här..!"[kombineras helst med en skärrad och smått arg röst] eller "det här funkar inte, du kan inte hålla på sådär..!" [kombineras helst med en bestämd röst som har en touch av uppgivenhet]
- och jag VET att ni egentligen vill ha mig! För ni pussade ju sådär på axeln!
Haha, skulle ni vetat vad ni gav er in på så skulle ni kanske varit lite mer försiktiga med den där reflexen. Ja, jag vet ju inte hur det är med de mer normala tjejerna, men för er egen skull så kan ni ju allafall tänka på det i fortsättningen. Och fundera på om det liksom är värt det, ni förlorar lite pussar på någons axel(vad ni nu vinner på det om ni nu ändå bara ville ligga, jävla spärrmongon) och istället sparar ni en massa plågsamma händelser (varav jag nämnde några ovan). Ni vet aldrig ifall nästa tjej ni möter är seriöst störd i huvudet. Jag smälter in sjukt bra.

"..ehe..."

Word

Jag-  Jag tycker faktiskt att oskulder är gravt överskattade.
Killen-  Ja, verkligen.
Jag-  De är lite som julklappar typ.
Killen-  Hurdå menar du?
Jag-  Ja men julklappar, de är ju absolut roligast och mest spännande precis innan man öppnar dem.
Killen-  Jaha, ja precis! Och sen öppnar man dem och bah neeej inte raggsockar igen!

Gamla vanor die hard XIIIVVII

Och så lyckas jag göra det igen, dra med mig skavande tankar från ett gammalt liv. Det är inte så att jag behöver krypa ihop och bli liten, jag behöver inte sträcka mig efter en vuxen hand som inte har tid med mig. Jag behöver inte sitta i ett hörn och vänta på att du ska vilja vara med mig igen. Det är inte så längre och jag ska inte applicera sådant på en sådan som dig. Du skulle aldrig.

Den lilla lilla flickan står och väntar vid dörren, hon vet inte om hon kanske borde gömma sig. Hon är en inkräktare och hon har bjudit in sig själv, igen. Något som hon brukar göra när det blir såhär. Och då krymper hon och hoppas på att hon åtminstone ska bli accepterad på grund av att hon är liten och inte vet bättre. Så hon står och väntar på att få krypa upp i knät, kasta sig om halsen. Bävar inför utskällningar och förebrående blickar. Förbereder sig på att bli ännu mindre, förbereder sig på att bli så oskyldig och liten som det går. Blottar gärna strupen för att få vara med.

Men när dörren öppnas står det ingen auktoritär vuxen där.

Där står den lilla lilla pojken.

Och då förstår jag att den där förebrående, vuxna gestalten är ett spöke från mitt tidigare liv. Den finns inte längre, och det har aldrig varit och kommer aldrig att vara du. Och den lilla lilla flickan och den lilla lilla pojken står där och ser på varandra. De sträcker sig efter varandras hjärtan och når fram, det finns ingen som fnyser eller vänder sig bort. De tar varandras händer. Och tillsammans hjälper de varandra att orka vara vuxna.

Driver mig bort från spåret

Jag tror att en av mina absolut sämsta egenskaper är att jag kan vara extremt barnslig. Nej inte på det där sättet som ni först tänker när ni läser barnslig, som att prata bebisspråk eller att ha 3-årings humor. Utan en slags djupare barnslighet. Det där med att inte ha någon impulskontroll, det där med att släppa allt och förvänta sig att "de vuxna" finns där och städar upp efter en. Det där med att tro att allt blir bra om jag bara får krypa ihop i knät på den där signifikanta andre. Det där med att tro att om jag bara lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet så försvinner resten av världen. Den sortens barnslighet. Och jag lovar er, det är den värsta sorten.

Nu har jag känslan av att jag gör det igen. Den här stalker-grejen.
Snälla ta hand om mig. Jag vill sitta i ditt knä. Bär mig härifrån. Jag skriker om du går. Jag tänker klänga runt din hals och du kommer att få släpa på mig. Det gör inget om du inte orkar bära upp mig, jag kan hänga fast själv av egen kraft. Den lilla jag har. Den tänker jag förbruka på att hänga fast. Inte åt att gå själv. Jag tänker hänga fast tills jag inte orkar något mer, och då kanske allt har ordnat sig. Om jag bara blundar tillräckligt hårt så kanske allt försvinner av sig själv. Om jag bara får känna doften av dig och trycka huvudet mot ditt bröst när jag blundar så är jag nästan säker på att allt kommer vara borta när jag öppnar ögonen.
Jag tänker stänga nu. Så kom hem i tid. Jag är här och väntar på dig, jag har redan slagit armarna om din hals fastän du inte vet det än. Och nu drar jag upp fötterna från marken och litar på att du går åt mig också. För jag är så liten, och jag kan inte själv. Jag krymper och tittar dig inte i ögonen. Jag mumlar tysta och små ord medan håret hänger ner i mitt ansikte. Och jag behöver en vuxen. Jag är den där lilla lilla lilla flickan. Jag är hon som jag aldrig fick vara och kommer någon nära så vill hon ut och sitta i knät. Hon vill bli struken över ryggen och vaggad till sömns. Hon vill ha, vill ha, vill ha. Och hon vill tänka på sig själv. Hon vill släppa allt och alla. Alla utom dig.

tågen..

Jaha, idag ska man åka tillbaka hem. Jag funderar lite på om det kanske kommer vara förseningar på pendeltåget? Vad skulle man göra då isåfall? Tänk om? Jo då skulle jag laga middag åt min kille så att den var färdig när han kom hem ikväll. Kanske raggmunkar, det har jag ju inte gjort åt honom än. Och så skulle jag maila min lärare och säga ojojoj jag fastnade i stockholm. Det är fruktansvärt att åka tåg.. Verkligen. Jag är så jävulsk jävulskt jävulskt trött på det.

Titta liksom!

Det räcker inte med att pendeltågen ska krångla, de riktiga tågen krånglar med..