ekonomin

På TV pratar dom om delad ekonomi vs odelad ekonomi. Och jag undrar lite.
Jag och killen delar på pengarna. Killen tjänar mycket mer än mig, jag har inte haft ett riktigt jobb och har fler år kvar att studera. Just nu är jag sjukskriven. Jag "tjänar" ingenting.

Vi har självklart varsitt bankkonto..eller är det självklart? Men vi pratar alltid om vad vi ska köpa, och när jag önskar mig dyra djur eller akvarium så pratar vi först om det passar vår ekonomi att köpa det. När killen önskar sig en jacka så kan man fråga hur det är med skatteåterbäringen, hur mycket har vi kvar den här månaden, och sen kan man köpa den.
Man vill ju ha ett varsitt konto så att man kan köpa överaskningar åt varandra. Det är nog enbart därför jag tänker att jag vill ha ett eget konto. Ja. Man kan ju inte köpa presenter till killen för killens pengar. Det tycker jag är viktigt.
Men allt annat har ju med familjen att göra, nya köksredskap, nya däck, bensin, saker till bebisen. Det spelar faktiskt ingen roll vem som köper dom, den som har pengar på kontot får det bli. Nu är det ju oftare killen än jag som har det.. Men även om jag tjänade mer så skulle jag tycka så, jag kan ge bort alla mina pengar för jag tycker inte att det är viktigt. Men framför allt så litar jag på killen.

Gravid i vecka 22

Jag ville ta sånnadär fina kort på magen, men när jag tittade mig i spegeln så såg jag att jag inte alls ser gravid ut. Jag ser ut som en vanlig tjockis. Tjocka lår, tjock mage och stora tjocka bröst.
Tar man kort på mig så kommer man bara tro att jag har blivit fet, och inte att jag är gravid. Det är som om jag har gäst sedan jag blev gravid. Jag känner mig som michelingubben.
Alltså, visst putar magen ut, men det är många tjockisar som har sånna magar nuförtiden.
En helt vanlig tjockis alltså, och ingen kan tro det, men i min mage gömmer det sig en bebis.
Hoppas hon är frisk iallafall..
Fina gravidbílder kommer inte jag att få, det var väl det där med oturen igen då.
Det här kan vara min gravidbild..

Sakerna på listan

Här är en lista på saker som jag inte har gjort idag:

*Diskat
*Bokat tvätt-tid
*Tvättat
*Dammsugit
*Gått ut med soporna
*Plockat undan på bordet
*Gått långpromenad med hunden

Jag har:

*Torkat av spisen lite
*Tömt soppåsen och haft i en ny påse
*Tagit min medicin
*Tagit in grönsaker från balkongen och lagt i kylskåpet

Trött och ledsen

Om man prenumererar på trisslotter och får 6 stycken varje månad. Då borde man tillslut vinna en miljon. Det stod på pappret man fick att någon blir trissmiljonär var 3:e dag. Då BORDE det ju hända någon gång.
Kan någon göra en uträkning?

Jag försökte googla men det gav ingen utdelning.

Jaja.
Jag har ju ändå bara otur.
Killen säger att otur inte finns.
Men då måste ju jag ha den värsta oturen i världen eftersom jag har otur även fast det inte finns.
Ja, så måste det vara.

Korten på killen

I garderoben, i en väska, ligger det gamla foton på killen. Från när han var liten och när han var ungefär lika gammal som mig.
Det var så länge sen, tänk att jag är lika gammal nu som han var då. Vad lång tid det är tills jag blir lika gammal som honom.
Vad orättvist att jag inte fick vara med honom när han var lika gammal som mig. Han får ju vara med mig nu.
Hur kan man kompensera det? Det går ju inte att kompensera.

Det finns några fina kort som är fyrkantiga, som kommer från en sånndär kamera som gör fyrkantiga bilder. Dom är jättefina och är på killen. Och han är gullig och fin och liten, nånting med 20 iallafall.
Och så är han med en annan tjej. Men det gör inte så mycket, för det går inte att göra någonting åt. Dessutom är jag snyggare än hon. Iallafall när jag inte är tjock. För jag är gravidtjock. Inte så fint.
Men killen säger helatiden att jag är fin. Han tycker gravidtjock är fint tydligen. Men det kanske ska vara så.
Förresten är jag visst finare än henne när jag är tjock, och snällare också.

När killen var liten var han spinkig.
Jag tycker om dom spinkiga killarna.
Jag tycker dom biffiga killarna är fjantar.

Dom biffiga killarna blir gubbiga och får ölmage när dom blir 40, men min kille är fortfarande fin.
Undra om jag är fin när jag ska fylla 40?

Uppdatering

Jag har tänkt att jag ska blogga igen och så. Och jag har tänkt att jag ska skapa en ny blogg, och jag har prövat och prövat med massa olika bloggar och namn och whatever men den här bloggen är ändå den jag gillar mest. Asså.
Jag har bestämt att jag ska fortsätta skriva här.
Ok?

Så nu ska jag uppdatera, inte för att någon läser. Men för min egen skull kanske, utifall att någon skulle läsa så har jag liksom gjort så att han/hon kan förstå.
Jag och killen bor i en lägenhet precis utanför Söder, vi har två katter och en hundvalp på 5 månader. Vi har köpt ett akvarium som vi ska fylla med vatten och saker och fiskar EFTER jul och nyår, har killen sagt.
Och jag är gravid i vecka 21. Det är en liten flicka har vi fått veta och hon ska heta Elliot.
Jag är sjukskriven också, för att jag är ledsen.
Och så går jag i terapi. Så att jag ska bli mindre ledsen.

Mina tavlor är inte prislösa

Utifall att det skulle vara någon som fortfarande slökollar på den här bloggen så kan jag ju passa på att lägga upp en länk till min shop på Etsy här.

Jag säljer nämligen mina tavlor nu.
Kolla om ni tycker att det verkar intressant. :)

--- TAVLORNA OCH SHOPPEN Å SÅ Å DE ---


Hoppas ni är rika och har bra smak. ;)

blablablogg

Igår så fixade jag faktiskt en ny blogg. Jag har tänkt att jag ska kunna vara mycket mer ocensurerad i den.
Jag har inte kommit fram till hur jag ska föra över de få läsare jag här till den bloggen. Jag ska fundera lite mer på det. Det gäller förstås bara för de som inte kan hitta den själva.
Jag ska ha kvar den här bloggen också, men den kommer att vara död. Typ så tänkte jag.
Nu kanske ni tycker att det är onödigt att jag byter överhuvudtaget då liksom. Men nejnejenej, det är jättebra. Det är adressen jag vill ändra. Och jaaa jag vet att man kan göra det och blabla, men det här blir faktiskt jättebra. Så.
Problemet med den här bloggen är att en person som jag inte vill ska läsa den SKULLE kunna hitta den. Därmed inte sagt att den är hittad, men det SKULLE kunna ske. Det är därför jag byter.
Den här bloggen har inte riktigt någon röd tråd, och det kom jag fram till att det ville jag ha. Den andra bloggen kommer att ha det. Det blir super!

Och justja, jag fyller år idag!

Förfödelsedag

Idag ska jag fira min födelsedag. Jag och mannen min ska åka till min far och farmor och ja...fira min födelsedag.
Jag är snorig och jag har inga förväntningar. Så som sig bör.
Jag funderar på om jag kanske måste byta bloggadress.. Jag måste cencurera när jag skriver här eftersom jag inte är säker på om någon läser som inte borde göra det. Jag är 99% säker på att det inte är så. Men för mig så är det tillräckligt för att jag ska tycka att det är obehagligt. Så ja, jag funderar på att byta.

När man blir frisk

Igår så klagade killen för första gången på att han hade tråkigt. Han har varit sjuk i en hel vecka och nu och legat som en död sill i soffan utan att klaga på annat än hosta och snor.
"Jag har tråååkigt!" gnäller han plötsligt. "Ska vi baka något? Vad ska vi laga till middag? Jag ska nog göra oxrullader." Och så dyker han ner i ett antal kokböcker och sticker sedan upp huvudet och ropar att "Vi måste gå till ICA!", rusar in i köket och rullar ihop en sats kokosbollar och sedan skuttar han iväg till sollentuna centrum och köper rökt sidfläsk, högrev, en flaska Bourgogne-vin och kokar ihop en Boeuf Bourguignon.

Influensan

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Det beror på att jag inte har tid att skriva när jag är med min kille helatiden. Mest för att jag helt enkelt inte har lust att ta mig tid, jag vill ju hellre umgås med honom och spendera tid tillsammans med människor istället för maskiner. - Men också för att HAN sitter framför datorn. Jag får alltså inte komma till att skriva något. Jaja, jag vill ju ändå inte. Jag försöker ju upperätthålla något slags ideal här.

Varför har jag då varit konstant med min kille i en hel vecka nästan? Jobbar han inte. Jo, min kille är ett flitigt litet bi men de senaste dagarna har han varit sjuk, så sjuk. Det har varit väldigt synd om den lilla killen och han har haft en hemsk influensa. Han har haft ont överallt och hostar och snorar osv. Ja justja, by the way så har jag också varit sjuk, han smittade mig när han insisterade på att hånglas ändå. Meeeeen, ja, va? Vi pratade om killen. Det har varit fruktansvärt för honom. Han har varit OCH ÄR så sjuk så sjuk så sjuk. Jag har bakat bullar åt honom, stekt pannkakor, bakat kakor, köpt halstabletter, köpt sjukpåse(en påse med saker och ting som man vill ha när man är sjuk, godis och fint skräp), låtit honom spela Fallout 3 i mängder, försökt att titta på Spaceballs med honom...ja, där gick gränsen. Härreguuud... *pust* glärk..
Ja.
Nu ska jag sätta på kaffe, koka te med honung åt killen, baka frukostbröd och koka varm choklad och diska och medan brödet är i ugnen så ska jag lägga mig på soffan och DÖ i några minuter. Sedan ska jag gå in och väcka min kille med pussar.

Bytt i bytt

Ja, nu är det bestämt. Min födelsedagspresent kommer bli den dyraste jag fått. Men det är inte bara en dyr present. Det är ett slags statement. Jag har redan sagt vad det är jag vill säga, men nu så stryker jag ett sträck under det. Ett stort rött sträck.

När det här kommer fram så undrar jag hur det kommer att se ut. Jag har betalat en stor summa för att byta ut en person mot något annat. Det var förvisso redan gjort, utan att det ens kostade någonting, men nu betalar jag för det. Också! 

Dagens fråga:

Vem står ut med Lars Ohly?

förtjänar/förtjänar inte

Det pendlar idag. Liksom förtjänar och förtjänar inte. Jag hade ett telefonsamtal som varade i nästan en timme. Jag tror att jag ska klara mig och att det bara rinner av mig, men det äter upp mig inifrån och när jag lägger på så ser jag att något saknas, jag blev påverkad den här gången också. Och jag som trodde att jag kunde komma undan den här gången. Det tror jag alltid.
Ingenting. Ingenting fick jag utav det. Och det var precis vad jag visste, om jag hade tänkt efter.
Sedan undrade jag vad jag skulle göra, jovistja, jag kan ju läsa klart killens blogg! Vilket underbart beslut. Liksom det jag tog innan, det som hade med samtalet att göra.
Nej, jag stoppar här helt enkelt. och tar det lugnt, inga fler beslut förens killen kommer hem.

Jag förtjänar. Jag förtjänar inte. Jag förtjänar. Jag förtjänar inte.
Så ser det ut i huvudet.
Det finns så mycket jag vill berätta, och jag önskar att jag hade spelat in allt. Varför händer alltid det här när jag är ensam? Jag vill bara sucka när jag ska försöka formulera allt jag hört en gång till. Och varför försöker jag ens sträcka mig åt det hållet? Ja det kan man allt undra. Är det inte meningen att man ska vilja upprepa saker som ger en bra erfarenheter?

Det är den värsta delen på året just nu. Den absolut värsta delen. Och det är inte ens i mitten eller i slutet, det är precis i början.

Födelsedagspresent.

Ikväll ska vi åka och titta på en födelsedagspresent till mig. Den är från mig till mig. Det är nog en av de dyraste födelsedagspresenterna jag fått.
Ja, jag tycker nog att jag är värd den. Eller, ja...

ka-ching!

Jag tror jag ska sälja av en del av min fond, så att jag får ut ungefär 10 000, så ska jag köpa en sånndär ragdoll. Ja, en sånndär JÄTTEkatt som ser ut som sockervadd.
Vill man ha något här i världen så får man KÖPA det. Själv.

Vad ska jag med pengar till. Jag kan lika gärna köpa en asdyr raskatt. Så. Då var det bestämt. Eller ja, om jag inte ska köpa en hund förstås. Nä, man kan inte impulsköpa en hund. Eller ska jag kanske gå till doktorn och be dem att operera in en sånndär bebis i magen på mig? Det lär väl kosta mer än 10 000 kanske. Då kanske jag får sälja hela fonden. Menmen. Som sagt, vad ska jag med pengar till. Jag har redan tagit av den där fonden för att betala mina böter, killen har fått ett lån så att han kan betala sina. Every man for himself. Mina pengar ska brinna.

Jag ska börja med att ringa till vårdcentralen och kolla upp det där med att operera livmodern, sedan ringer jag den där uppfödaren jag hittade på blocket.

Födelsedag

Det gör inget om man gråter i en skål med fiskbullar när de ändå är väldigt saltade. Det gör inget om köket luktar fisk ifall man är ensam. Det gör inget om det gör ont när man vet att det ändå inte är cancer.

Gör det något om min födelsedagspresent kanske kommer lite senare i månaden. Du vet ju att vi inte har några pengar just nu. Men jag älskar ju dig, du vet att jag skulle ge dig ALLT om vi bara hade pengar.
Jag tar på mig vuxenminen och försöker se lugn ut, jag får tillochmed fram ett leende när jag tittar honom i ögonen. Det är HELT okej. Vi kan åka och titta på bilar idag om du vill. Det gör ingenting. Jag förstår väl det, jag är ju inte dum.
Nä, du är inte dum du, du är ju släkt med mig. Du är så begåvad och smart. Det säger han och ler.
Vi behöver faktiskt inte göra något för mig alls idag, eller sen heller. Jag tänker inte vara någon egoist.
Jag tänkte diska och tvätta sen ikväll också. Ja, jag har tänkt att jag ska ta hand om hela lägenheten och så så att du inte behöver bekymra dig om något! säger jag.
Vad bra! Säger han. Men så undrar han hur jag helt plötsligt blev såhär medgörlig, vad bra att jag äntligen har förstått att jag måste hjälpa till, han kan inte dra hela lasset själv helatiden.
Ja men jag ska ju få en hund sen svarar jag och ler brett

...Ja justja..säger han lite undvikande. Jag låtsas som om jag inte märker något, jag vill inte märka något, jag vill inte att han ska säga det undvikande, jag vill att han ska säga "det är klar att du ska få", jag tittar bort och tar på mig jackan. Vi ska ju åka och prova bilar.

Födelsedag och namnsdag och sånt. Det är inte speciellt. Hade det varit det så hade det kanske inte slutat på "dag". Som vilken dag som helst. På natten så får man sova. På dagen så ska man inte vara en egoist. I texter så är man bara jag.

Jag kan det där med Besviken

Besviken. Besviken, besviken, besviken. Idag är besvikelsen.

Den där när man har blivit lovad en hundvalp, åkt och tittat på den, klappat den, tittat den i ögonen och lovat den att "Du, precis DU, ska bli min bästa vän i resten av ditt liv, du ska få allt som jag inte får". Blivit lovad igen, längtat till dagen då man ska få hämta hem den. Och så kommer DAGEN. Dagen då allt skulle bli annorlunda, då man skulle hämta sin bästa vän och sin räddning och sitt hopp, men inget händer. För det finns inte tillräckligt med pengar och det där med att bli lovad har bara varit någon slags undanflykt för att slippa säga som det är, att man aldrig faktiskt skulle ha fått den där hunden.
Och så mår man illa, och sedan kommer nästa tillfälle. Den HÄR hunden ska man kanske få. Och man tror och tror och tror, den här gången ska JAG se till att det finns pengar, och man tjatar och försöker hålla koll på var pengarna tar vägen, man blir utskälld för att vara egoistisk och pengafixerad och när DAGEN kommer ännu en gång så är pengarna ändå på något mystiskt sätt slut. Och då lovar man sig själv att ALDRIG mer lita. Jag ska ALDRIG mer tro. Men så blir man lovad igen. Och när man bara är modfälld och säger "jaja.." så blir man utskälld för att man bara tänker på sig själv, utskälld för att man inte vill tro den här gången. Och så blir man lovad och lovad och lovad och så väcks hoppet igen. Den här gången kanske det faktiskt är allvar. Den här gången kanske är den som man har väntat på. Och så får man titta in i ännu ett par ögon, hålla i ännu en liten varm kropp med viftande svans och blöt nos och känna hur hjärtat slår i takt med ett mycket mindre men som ändå är lika fullt med kärlek. Och man gråter lite när man åker hem för på något vis så vet man. Och man blir lovad och lovad. Och man väntar på dagen då man ska få se sin räddning igen, och få hämta hem den. För den här gången, den här gången är minsann annorlunda. Och HUR VÅGAR jag betvivla? Hur kommer det sig att jag föddes till en sådan egoist som inte litar, och är jag ens värd en hund? Jag får ju allt serverat på ett silverfat och ändå vill jag bara ha mer mer mer.
Och så kommer DAGEN.
Och den passerar.
Och man får aldrig se de där ögonen igen.


Och man kommer aldrig mer kunna lita igen.

Pengar vs Kreativitet

Ibland tänker jag att min kille faktiskt har en ganska bra flickvän. Även fast jag har varit en aning sur och mer ledsen än vanligt den senaste veckan. Men killen åt en apelsin till frukost och nyss så sa han att han var hungrig igen, förstås. Vi hade precis varit och köpt äpplen och mjölk till mig för våra sista pengar. Och så undrar jag lite vad jag ska kunna göra för lunch till honom.
Joo.... kanske muffins! Vi har citroner och kokos så man kan göra citronmuffins med kokostopping. Ja det blir bra, så jag kikar i kylskåpet. Vi har inget smör, men det visste jag redan. Man kan faktiskt göra muffins med olja. Men så märker jag att vi förstås inte har några ägg. Nähä.. Så jag letar lite i kylskåpet och hittar oliver, och en burk med soltorkade tomater. När jag dessutom vet med mig att vi har torrjäst i skafferiet så kommer jag på att jag kan göra världens bästa foccacia. Så jag slänger ihop en foccacia åt killen.
Tjohoo!
Jag har inte haft pengar på mitt konto sedan någon gång i början på december och killens lön är slut nu. Vilken tur att vi har min kreativitet! Jag är faktiskt ganska bra på att förvandla bortglömda saker längst in i kylskåpet och skafferiet till fina ätbara grejjor som man inte alls skulle kunna tänka kommer från en desperat raid i kökets mörkaste vrår.
Men framför allt så har allt jag gör i köket kvalité, och det är nog en av de(få) saker jag har fått av min far.

Önskas röd tråd?

Ibland tycker ni kanske att jag inte har nån röd tråd i det jag skriver, det kom jag att tänka på när jag läste igenom mitt förra inlägg.
Ja, ni tycker allt det va?
HAHA! Där fick ni! Där fick jag er allt! Hahaha......! Ehe...!

Och utöver det så finns det alltid fler bokstäver på pennor än vad det finns pennor. Men det finns inte fler färger på pennor än vad det finns pennor. De ni.

liknelser

Den här veckan har jag mått fantastiskt dåligt. Idag har jag vandrat i sjukhuskorridorer. Ni vet. Sånnadär långa som förgrenar sig och inte har något slut. Det sitter skyltar med bokstäver och siffror och pilar och man förväntas veta vart man ska. Jag vandrar igenom dem och skickas fram och tillbaka och tar nummerlappar och väntar och jag kan känna att mina tårkanaler fylls, millimeter för millimeter, tills ögonen sticks och tårar hotar att droppa ner på mina kinder. Men då blinkar jag frenetiskt och tittar upp i taket som en idiot och har jag tur så kanske tårarna rinner tillbaka in dit där de kom ifrån. Och så gör jag det jag lärde mig mycket tidigt i mitt liv; Biter ihop.
Jag är väldigt bra på att bita ihop. Det måste min kille också vara eftersom han har bitit ihop så att hans tänder har gått sönder. Nej, det är fel, det är en helt annan sak. Ja. Killen min har gnisslat tänder i hela sitt liv, det är ju inte samma som att bita ihop. När man biter ihop så ger man inget ljud ifrån sig och låtsas som ingenting, och så stänger man in allt i en liten låda längst in. Bita ihop har egentligen inget med tänderna att göra. Att gnissla tänder har mycket med smärta att göra. I båda fallen handlar det om ångest.
Det var en av de första sakerna jag fastnade för med min kille, när jag först såg honom. Vad har han gjort med tänderna, tänkte jag, vad fin han är när han ler. Lite som om du räddar en vanskött hund från usla förhållanden och trots att den bara har haft dåliga erfarenheter av människor så viftar den ändå på sin brutna svans när den ser dig. Jag ville fånga upp honom och aldrig låta något ont hända honom igen, så att han kunde le sitt fina leende för alltid. Det är fortfarande ett av de dragen min kille har som jag gillar absolut bäst. Ni skulle se det, hur skulle någon kunna tycka att det var annat än vackert? Han är fin han, min kille.

Okej, nu kommer kanske många att sparka bakut när jag liknar M vid en vanskött hund(framför allt han själv kanske?). Igår råkade jag likna honom vid en alien. ("Om DU började få ont i bröstkorgen och du visste att du hade haft en sånndär alien i ansiktet och slingrad runt halsen så skulle det väl ligga nära till hands att tro att du hade blivit smittad? Va?")
Jag gör detta med kärlek, jag har alltid varit en sucker för liknelser. Jag brukar alltid komma på minst en när jag försöker förklara saker för folk. Ibland gör det dem mer förvirrade än om jag bara hade låtit bli. De är alltid mer eller mindre långsökta, och ibland blir de som små historier. Den enda som verkligen brukar förstå ALLA är min syster. Det har jag alltid uppskattat enormt mycket, och hon brukar kunna höra vad det är jag försöker säga även i den mest invecklade berättelsen.
Det är den här egenskapen jag brukar utnyttja när jag ska skriva små berättelser.

Sanningen om spelbolagen

Ja, på tal om det där med att vinna 60 miljoner. Jo, det skulle ju vara så stor chans att göra det säger de som säljer lotter. Och då undrar jag såhär. Hur många har egentligen hört om att en av de där sunkiga alkisarna som alltid står vid spelkassan har vunnit? Det brukar ju skrivas om vem som vann vad och hur mycket i media å så.
Då tänker jag mig den där sunkiga alkisen med stripigt hår och secondhandkläder i en gigantisk villa med biljardrum och galleri och pool. Han kanske ligger i en solstol med en dyr drink som hans butler har blandat i hans egna bar, i sina urblekta och fläckiga badbyxor. Och det stripiga håret klibbar mot hans håriga bröst där han har någon slags suddig hemmagjord tatuering.
Eller så står han på nån dyr utställning av fula men jättetrendiga abstrakta tavlor tillsammans med en massa kostymnissar och budar på tavlor för minst en miljon styck.

Eller så tar han sina sunkiga trasor och sätter sig på närmaste bar och bjuder alla och dricker allt och så gör han det från morgon till kväll tills han dör. Han kommer inte ens ha hunnit göra av med en miljon. Tänk om spelbolagen har en deal med alkisarna som spelar.. När du dör så får vi tillbaka pengarna. Och alkisarna säger, jaja, som om jag kommer dö. Och om jag skulle dö så ska jag spendera så mycket jag kan varje dag så att det inte finns nått kvar till er! Haha! Och så tror de att de vann fast de blev lurade. För som mest ett halvår senare får spelbolaget tillbaka 59 500 000 kr. Det är därför de kan fortsätta lotta ut så mycket pengar, och det är därför det aldrig syns i tidningarna och tv när alkisarna vinner. Spelbolaget har råd att muta media.
Ja. Så var det med det.

Om vi vann skulle jag ge dig...

Jag och killen diskuterade vad vi skulle göra om vi vann 60 miljoner. Och killen tar min hand och ser kärleksfullt på mig;
- Om jag vann 60 miljoner så skulle jag leta upp den bästa terapeuten i VÄRLDEN och så skulle du få gå till den varje dag.

De ni!

Jag har en hemlighet.

Så slog jag i tån idag igen

Jag tappade sugen. Vad är det med samhället egentligen? Vart kommer alla idioter ifrån? Och varför hamnar de på ställen där de kan liknas vid stoppklossar som man slår tån i när man bara vill ha en rak väg framför sig?
Jag orkar verkligen inte. Men okej. Jag väntar väl dårå, så får vi se. Man får ingen hjälp iallafall, det är ju ett som är säkert. Inget liksom ramlar in genom brevlådan när man behöver det.
Och nej, jag går inte till vårdcentralen för en andra gradens brännskada. Vad ska de göra? Inget egentligen. Förutom att ta betalt. Och för de pengarna kan jag köpa sårsprit så att jag kan ta hand om det själv.
Men häärrääguud säger ni. Jo, det är så det funkar. Man behöver kompetens. Kompetens finns INTE där. Inteinteinteinteinte. Den går inte att hitta om man inte sätter sig ner och gräver riktigt djupt i den här skrothögen, och jag orkar inte det. Men vem gör det? Det här yttersta lagret med idioter med telefoner är svårt att knäcka.

Men det här blir bra det. Jag kan hanka mig fram såhär och så ska jag försöka glömma alla äckliga tanter och farbröder som motvilligt sitter med en telefon i handen och bara väntar på att få åka hem till sina äckliga svenssonliv. Ingen av stoppklossarna vill jobba med det de jobbar med, de vill helst av allt bara säga "Hej,NEJvikanintehjälpadighejdå." Utan att behöva lyssna alls på de där gnälliga satarna som ringer och är oroliga över sina triviala problem som inte angår dem. Men de måste ju få lön för att de ska kunna köpa sin falukorv och sin Expressen, så då plågar de sig igenom dagarna.


Idag är jag arg och ledsen och rädd är jag också. Det brukar jag inte vara faktiskt, inte rädd.

Jag såg Into the Wild igår

Här försöker man vara en laglydig och duktig medborgare, och vad händer? Ja ba jag vill betala, och dom ba va? Ööö vänta jag kopplar... och telefonen ba *peeeeep* "du har blivit kopplad till ett låssasnummer som vi kopplar till när vi inte vet vad vi håller på med och helst vill skicka dig vidare till någon annan som i sin tur kan skicka dig vidare för att vi inte vet vad vi ska göra med dig." Och jag ba nähä. Slipp då. Jävla sepen.


Det bästa är att jag ska försöka igen om en liten stund, eftersom jag är så jävla tålmodig och dygdig. För jag VET att jag kommer få igen om jag inte gör det, de kommer nämligen ha mage att klaga på att jag inte har betalat. Och jag undrar VAR ÄR INFORMATIONEN. Men framför allt så undrar jag var de som inte är sepe har gömt sig. De har kanske sprungit ut i skogen och dött.

Society, crazy indeed...

Svar på tal

Nu tycker jag att tant B kan sticka ner näsan i sina egna krukväxter, husdjur och människor.
Jag har hållt liv i fler djur och växter än du kan tänka dig att jag skulle kunnat hinna med trots min späda ålder. När jag gick ur nian så var jag en av fem i hela årskursen som fick ett stipendium i syslöjd, jag hade sytt en balklänning i voile. Nästa gång vi kommer upp kan du få visa dina hemgjorda plagg i voile, ja? Ja!
Sen är jag snäll och duktig på att laga gröt och berätta sagor också.

Råd från de äldre(som ser på bra filmer) i all ära, men jag och farbror M skaffar precis vad vi anser passande. Jag tror att det ordnar sig till slut, du ska nog se att vi lyckas hålla liv i vad vi tar oss för.
Gott nytt år på dig med och god fortsättning!

(Tjoho! Nu ska jag gå och rycka katten i svansen och se om den kanske vill bada i akvariet idag igen. Det man inte dör av gör ju en starkare, så jag har alltid haft starka husdjur. Det är ju det man vill ha. Inte några små bortklemade mesar. Kärlek är för veklingar som inte kan slåss. Jag önskar mig en symaskin för att den jag sydde voile-klänningen med slutade fungera efter att någon hade brutit av alla utstickande delar på den och tappat den från balkongen. Jag har ingen aning om vem det var.)

Önskelistan

Jag och killen sitter och tittar på en dokumentär om bebisar. Det är massa olika bebisar på olika ställen i världen. Jag tror att den handlar ganska mycket om kontraster, men samtidigt om likheter. Och bebisar. Bebisar, bebisar, bebisar.

Jag fyller 21 snart. Jag kanske önskar mig en symaskin, det kom jag på igår kväll. Och en valp. Och en tjock hankatt. Och en fengädda.

Och en sak till.

Och så pratar alla mer om det

Jag läser #prata om det. Åh vad jag gillar det. Det ligger precis rätt i tiden. Vi behöver det här. JAG behöver det. Jag känner igen mig och kommer till insikt.
Jag har förvisso skrivit lite om det här och här men nu vill jag prata lite mer.

Jag kom på att även om de flesta sexuella erfarenheterna jag har faktiskt har varit sisådär så har jag stått upp för mig själv då det enligt mig "verkligen gällde".
Jag har lämnat en snopen kille utanför dörren till min lägenhet.
Jag har lämnat en annan snopen kille naken i sin egen säng.
Ännu en snopen kille har jag lämnat med sugmärken över hela halsen och kläderna på golvet.
Jag har lämnat en annans säng när jag fått en trevande hand på mitt lår, han var för full och trött för att vara snopen. Förvisso så bytte jag till en annan säng, men det var ändå ett statement.
Jag ligger inte med någon som jag inte vill ligga med. Jag ligger med de jag VILL ligga med. Sen har det fallerat när det kommer till frågan om VARFÖR jag vill ligga med personen. Men jag har aldrig varit tvungen att ligga mot min vilja. Jag har aldrig blivit påtvingad någonting och jag har alltid klarat att säga nej.
Mitt problem är ett annat.
Jag har legat med många av fel anledning. Det har fått mig att må dåligt. Men framför allt så har min felaktiga uppfattning om att jag är skyldig att göra det eller att jag inte är något att ha om jag inte erbjuder mig fått mig att må dåligt.
Jag har använt min kropp som säkerheten i ett lån. Ger jag dig min kropp så kan jag låna kärlek av dig.
Är jag kär i dig så får du ligga med mig, då kanske du stannar. Då kanske du vill ge mig din kärlek också.
Eller.
Jag har ingen som helst lust att ligga med dig men jag är kär i dig, jag vill att du ska älska mig också.
Eller.
Jag är inte ett dugg kåt men du är det och jag älskar ju dig.
Det handlar om att ta en för laget. För laget som man har skapat eller laget som man hoppas på att få vara med i.

Men kärlek är inte som ett lån, det finns ingen ränta. Det är ett ömsesidigt givande och mottagande, man ger och tar emot för att man älskar det. Det kanske ni tycker är självklart. Men jag är HELT seriös. Jag har trott att ingen kan älska mig om jag inte erbjuder sex. Det är vad jag har att handla med eftersom att jag är värdelös i övrigt. Låter det tragiskt och sjukt? Ja, det kanske det gör. Jag har tänkt så. Och jag tänker så fortfarande, men jag jobbar på det. Min kille jobbar på det.
Det har gjort mig genusvidrig. Det har gjort att jag jag inte kan acceptera ett nej. Det har fått mig att tycka ännu mer illa om mig själv. Det har fått mig att dra killar över en kam.

Begreppet "vilja ligga" har fått en helt annan betydelse för mig än det borde ha. Det har blivit så mycket mer komplicerat än det borde vara. Det har blivit så invecklat att jag inte längre riktigt vet vad det innebär att "vilja". Jag måste försöka hitta tillbaka till det där grundläggande, göra det enkelt igen. Bara igår så insåg jag att jag egentligen har förgripit mig på mig själv. Vad har jag utsatt min sexualitet för egentligen?

Jag har insett det nu iallafall och det är ett steg på vägen.

Killens blogg

Jag blir glad av att min kille skriver på sin blogg, det visste jag innan också men jag märkte det speciellt nu. När jag ser långa texter som han har skrivit så kryper det fram ett leende utan att jag hinner reflektera över det. Det finns ingenting som jag hellre skulle vilja läsa. Jag önskar att han var en författare, och jag önskar att han skrev tusen böcker. Jag har varit en bokmal sedan jag var liten och jag åkte tunnelbana och buss till skolan utan att se annat än ord. Man kan ta sig från ett ställe till ett annat utan att titta på vägen, man behöver bara en hörsel som varnar en när det behövs, men som annars är avstängd. Man behöver bara se världen i ögonvrån, den världen som inte är en del av boken.
Skulle han skriva böcker så skulle jag bli så igen. Jag skulle böja huvudet och inte titta upp förens boken var slut och då skulle jag be om en till.

 Det är fint. Det han skriver. Igår hade vi visning av våran lägenhet som vi ska flytta ut ur, den sista som kom var en tant. Hon frågade vem det var som fotade och vem det var som målade. Och M sa att jag målade och han fotade. Tanten hade velat ta kort på sin familj länge och letade efter någon som kunde göra det. Det lät jättebra tyckte jag, precis sånna jobb som han skulle kunna göra. Jag sa att han hade fotat bröllop och sådant tidigare och annars var det mest mig han fotade nu för tiden. Tanten tyckte det lät jättebra. Jag sa att han hade talang. Han HAR talang. Jag vet, jag har sett många fotografer, både professionella och in the making. Jag antar att jag måste se på det lite nyktert och ta med i beräkningen att jag är kär, men även om jag inte skulle vara det så skulle jag gilla vad han gör. Han har fina idéer. Och jag är aldrig sen med att skryta om att han har inrett världens mysigaste balkong. Det fick nog alla veta. Vilken mysig balkong sa de, de som kom på visning. Ja, det är M's förtjänst sa jag. "Ehe.." sa M och rodnade.

Jag har märkt att jag får små blogginlägg då och då. Muntligt. Vissa saker han säger tänker jag att han skulle ha skrivit om han inte hade mig. I samma stil som hela hans blogg går, sättet han skriver fast det är muntligt, sådant får jag serverat på ett fat som bara är mitt. Och då blir jag stolt över att det bara är jag som får höra. Det är som att bloggen fortsätter fast det är bara jag som får läsa. Jag har ändrat synsätt på det hela. Jag vet att det är sådär det är. Men jag kan inte låta bli att le när han väl skriver något. För oavsett hur mycket han pratar med mig så tycker jag fortfarande att han skriver så fint.