Jag blir glad av att min kille skriver på sin blogg, det visste jag innan också men jag märkte det speciellt nu. När jag ser långa texter som han har skrivit så kryper det fram ett leende utan att jag hinner reflektera över det. Det finns ingenting som jag hellre skulle vilja läsa. Jag önskar att han var en författare, och jag önskar att han skrev tusen böcker. Jag har varit en bokmal sedan jag var liten och jag åkte tunnelbana och buss till skolan utan att se annat än ord. Man kan ta sig från ett ställe till ett annat utan att titta på vägen, man behöver bara en hörsel som varnar en när det behövs, men som annars är avstängd. Man behöver bara se världen i ögonvrån, den världen som inte är en del av boken.
Skulle han skriva böcker så skulle jag bli så igen. Jag skulle böja huvudet och inte titta upp förens boken var slut och då skulle jag be om en till.
Det är fint. Det han skriver. Igår hade vi visning av våran lägenhet som vi ska flytta ut ur, den sista som kom var en tant. Hon frågade vem det var som fotade och vem det var som målade. Och M sa att jag målade och han fotade. Tanten hade velat ta kort på sin familj länge och letade efter någon som kunde göra det. Det lät jättebra tyckte jag, precis sånna jobb som han skulle kunna göra. Jag sa att han hade fotat bröllop och sådant tidigare och annars var det mest mig han fotade nu för tiden. Tanten tyckte det lät jättebra. Jag sa att han hade talang. Han HAR talang. Jag vet, jag har sett många fotografer, både professionella och in the making. Jag antar att jag måste se på det lite nyktert och ta med i beräkningen att jag är kär, men även om jag inte skulle vara det så skulle jag gilla vad han gör. Han har fina idéer. Och jag är aldrig sen med att skryta om att han har inrett världens mysigaste balkong. Det fick nog alla veta. Vilken mysig balkong sa de, de som kom på visning. Ja, det är M's förtjänst sa jag. "Ehe.." sa M och rodnade.
Jag har märkt att jag får små blogginlägg då och då. Muntligt. Vissa saker han säger tänker jag att han skulle ha skrivit om han inte hade mig. I samma stil som hela hans blogg går, sättet han skriver fast det är muntligt, sådant får jag serverat på ett fat som bara är mitt. Och då blir jag stolt över att det bara är jag som får höra. Det är som att bloggen fortsätter fast det är bara jag som får läsa. Jag har ändrat synsätt på det hela. Jag vet att det är sådär det är. Men jag kan inte låta bli att le när han väl skriver något. För oavsett hur mycket han pratar med mig så tycker jag fortfarande att han skriver så fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar