Jag kan det där med Besviken

Besviken. Besviken, besviken, besviken. Idag är besvikelsen.

Den där när man har blivit lovad en hundvalp, åkt och tittat på den, klappat den, tittat den i ögonen och lovat den att "Du, precis DU, ska bli min bästa vän i resten av ditt liv, du ska få allt som jag inte får". Blivit lovad igen, längtat till dagen då man ska få hämta hem den. Och så kommer DAGEN. Dagen då allt skulle bli annorlunda, då man skulle hämta sin bästa vän och sin räddning och sitt hopp, men inget händer. För det finns inte tillräckligt med pengar och det där med att bli lovad har bara varit någon slags undanflykt för att slippa säga som det är, att man aldrig faktiskt skulle ha fått den där hunden.
Och så mår man illa, och sedan kommer nästa tillfälle. Den HÄR hunden ska man kanske få. Och man tror och tror och tror, den här gången ska JAG se till att det finns pengar, och man tjatar och försöker hålla koll på var pengarna tar vägen, man blir utskälld för att vara egoistisk och pengafixerad och när DAGEN kommer ännu en gång så är pengarna ändå på något mystiskt sätt slut. Och då lovar man sig själv att ALDRIG mer lita. Jag ska ALDRIG mer tro. Men så blir man lovad igen. Och när man bara är modfälld och säger "jaja.." så blir man utskälld för att man bara tänker på sig själv, utskälld för att man inte vill tro den här gången. Och så blir man lovad och lovad och lovad och så väcks hoppet igen. Den här gången kanske det faktiskt är allvar. Den här gången kanske är den som man har väntat på. Och så får man titta in i ännu ett par ögon, hålla i ännu en liten varm kropp med viftande svans och blöt nos och känna hur hjärtat slår i takt med ett mycket mindre men som ändå är lika fullt med kärlek. Och man gråter lite när man åker hem för på något vis så vet man. Och man blir lovad och lovad. Och man väntar på dagen då man ska få se sin räddning igen, och få hämta hem den. För den här gången, den här gången är minsann annorlunda. Och HUR VÅGAR jag betvivla? Hur kommer det sig att jag föddes till en sådan egoist som inte litar, och är jag ens värd en hund? Jag får ju allt serverat på ett silverfat och ändå vill jag bara ha mer mer mer.
Och så kommer DAGEN.
Och den passerar.
Och man får aldrig se de där ögonen igen.


Och man kommer aldrig mer kunna lita igen.