liknelser

Den här veckan har jag mått fantastiskt dåligt. Idag har jag vandrat i sjukhuskorridorer. Ni vet. Sånnadär långa som förgrenar sig och inte har något slut. Det sitter skyltar med bokstäver och siffror och pilar och man förväntas veta vart man ska. Jag vandrar igenom dem och skickas fram och tillbaka och tar nummerlappar och väntar och jag kan känna att mina tårkanaler fylls, millimeter för millimeter, tills ögonen sticks och tårar hotar att droppa ner på mina kinder. Men då blinkar jag frenetiskt och tittar upp i taket som en idiot och har jag tur så kanske tårarna rinner tillbaka in dit där de kom ifrån. Och så gör jag det jag lärde mig mycket tidigt i mitt liv; Biter ihop.
Jag är väldigt bra på att bita ihop. Det måste min kille också vara eftersom han har bitit ihop så att hans tänder har gått sönder. Nej, det är fel, det är en helt annan sak. Ja. Killen min har gnisslat tänder i hela sitt liv, det är ju inte samma som att bita ihop. När man biter ihop så ger man inget ljud ifrån sig och låtsas som ingenting, och så stänger man in allt i en liten låda längst in. Bita ihop har egentligen inget med tänderna att göra. Att gnissla tänder har mycket med smärta att göra. I båda fallen handlar det om ångest.
Det var en av de första sakerna jag fastnade för med min kille, när jag först såg honom. Vad har han gjort med tänderna, tänkte jag, vad fin han är när han ler. Lite som om du räddar en vanskött hund från usla förhållanden och trots att den bara har haft dåliga erfarenheter av människor så viftar den ändå på sin brutna svans när den ser dig. Jag ville fånga upp honom och aldrig låta något ont hända honom igen, så att han kunde le sitt fina leende för alltid. Det är fortfarande ett av de dragen min kille har som jag gillar absolut bäst. Ni skulle se det, hur skulle någon kunna tycka att det var annat än vackert? Han är fin han, min kille.

Okej, nu kommer kanske många att sparka bakut när jag liknar M vid en vanskött hund(framför allt han själv kanske?). Igår råkade jag likna honom vid en alien. ("Om DU började få ont i bröstkorgen och du visste att du hade haft en sånndär alien i ansiktet och slingrad runt halsen så skulle det väl ligga nära till hands att tro att du hade blivit smittad? Va?")
Jag gör detta med kärlek, jag har alltid varit en sucker för liknelser. Jag brukar alltid komma på minst en när jag försöker förklara saker för folk. Ibland gör det dem mer förvirrade än om jag bara hade låtit bli. De är alltid mer eller mindre långsökta, och ibland blir de som små historier. Den enda som verkligen brukar förstå ALLA är min syster. Det har jag alltid uppskattat enormt mycket, och hon brukar kunna höra vad det är jag försöker säga även i den mest invecklade berättelsen.
Det är den här egenskapen jag brukar utnyttja när jag ska skriva små berättelser.