#Prata om det

Jag har inte skrivit något på länge. Nu ska vi se. Jag har hittat en bra sida som man kan läsa på, tipset kommer från tv4's nyhetsmorgon.
Man ska alltså prata om det.
Och jag har kommit fram till att jag tror att de flesta har någon slags upplevelse som inte riktigt varit okej.
Här  skriver Lisa Magnusson om vart man sätter gränser, och hon berättar om saker hon har varit med om som jag tror är jättevanliga och som man ofta ser förbi för man tänker att "jag får ju skylla mig själv" eller "men han/hon ville ju, jag vet det" eller kanske "det var ingen big deal". Jag gillar ju inte henne så värst mycket, men här skriver hon som att det hade kunnat vara du eller jag. Det är inga stora händelser, inte som en våldtäkt, men de är tillräckligt stora för att gå över gränsen. Och det är inte något man ska vifta undan.

Jag har egna sådana.

Jag minns hur han säger nej. Han ler blygt och är lite nyfiken, men han säger nej. Jag lyssnar inte. Jag tänker att jag vill, och jag är ju tjej, jag får göra såhär för det gills inte när man är tjej, killar vill alltid. Och jag ser ju att han vill och jag känner ju att han vill. Och han säger att han inte vill. Och sedan ger han upp och jag tänker att jag hade rätt, han ville ju. Och efteråt så ser han på mig och han säger att han gillade det. Men han sa nej.

Jag minns tjatet. Och man säger att man inte vill, hur man sedan ger upp för att man tänker att jag är ju skyldig honom det. För jag vill ju inte och nu har jag ju nekat honom så länge. Istället för att fundera på varför jag inte har lust alls så går jag med på det och hatar det. Helt utan entusiasm, och efteråt har jag funderat över varför han fortfarande gillade det. Han brydde sig inte och jag ville bara få det överstökat.

Eller hur jag talar om att jag inte gillar när han gör sådär, jag vill att han ska sluta med det. Jag tycker inte om det över huvud taget och han har provat det nu och nu vill jag inte mer. Men du gillar det ju säger han och jag säger nej. Och nästa gång så gör han det igen. Och efteråt så säger jag att men du skulle ju sluta och han säger att jag gillar det. Jag säger att jag hatar det. Och han smyger med det, som om jag inte skulle märka, och tar sig friheten varje gång. Efteråt blir jag arg. Men nästa gång gör han det igen. Och igen.

Jag minns hur jag stannar kvar fast jag vet att han inte vill, lägger mig bredvid fast han inte vill, försöker dra ut kärlek som inte finns och när jag inte lyckas så låtsas jag och när jag inte kan låtsas längre så blir jag arg och försöker skrämma honom till det. Men då ligger jag inte bredvid längre utan det finns bara ord mellan oss, och jag skräms bara med ord. Och det får honom att försvinna bort helt.