Tji fick jag..

Jag läser och läser. Jag har läst det här förut. Det känns inuti, det liksom pirrar och jag andas konstigt. Jag funderar på varför det är så och jag känner att det gör ont. Det gör ont i hjärtat? Hur var det här nu med att det bara var ett organ som vilket annat som helst, är det verkligen så? Varför känns det så starkt just i mitt hjärta nu? Det gör ont i det och jag kan inte göra något. Det finns ett sår som jag vill sköta om, tvätta bort allt grus och plocka bort alla glasbitar, smörja in med någon bedövande salva och linda ett mjukt bandage om. Och det är inte mitt sår. Jag läser och läser och inne i mig ser jag det där såret, det är långt borta och i en annan tid och jag kan inte göra något alls. Men ändå så fortsätter jag att läsa, för jag VILL veta mer. Jag vill uppleva det. Det svider där inuti i bröstkorgen, men jag vill att det ska göra ont. Det här är det jag får, jag kommer aldrig få linda om det där såret, jag fick inte hjälpa till när det behövdes. Såret har läkt och blivit ett fult ärr, det hade kunnat bli så fint, kanske osynligt, om jag bara hade fått vara där och ta hand om det när det var färskt. Nu kan jag inte göra något längre, inte åt just det. Visst ska man se framåt och vara glad, bättre sent än aldrig ska man tänka. Men inte nu. För nu gör det ont i hjärtat. Ni vet, det där hjärtat som inte är mitt.