....Nej!

Jag har just sett hur en stor drakjävel av brinnande sten förstör hela mitt hemland. Jag växte upp där, ok? Jag är traumatiserad nu. Nej, men seriöst nu då, jag växte faktiskt upp där. Tolka det hur ni vill, det är sant. Det var MIN värld, precis som det var så många andras. Och jag har saknat den från och till, min egna värld och verklighetsflykten som den innebar. Nu så är den borta helt. Jag hade hört om att Azeroth skulle förstöras, men nu ser jag att det kommer att hända. Azeroth har blivit för omodernt, sen Outlands och Northrend kom har gamla Kalimdor och Eastern Kingdoms existerat på lånad tid. Och det är rimligt att Azeroth ska gå under i ett hav av lågor, men vafan! Det känns faktiskt. Min barndomsfantasi brinner upp framför näsan på mig, nu är jag inte oskyldig längre. Man kanske ska åberopa det här med sorg som alla psykologer pratar om, man ska inte se förbi saker för att de verkar för obetydliga för att sörja över. Så. There. Jag sörjer Azeroth. Nu kan ni alla gapa över vilken nörd jag är.