Nu ska jag stå ut lite till. Jag ska väl jobba jättehårt idag tänkte jag, om jag måste ta tåget som går halv ett imorgon, för det gör inte så mycket. Inte är det mycket bättre heller, men det hade kunnat vara mycket värre. Det hade kunnat blåsa mycket mindre. Och det hade kunnat vara lite varmare.
Hur ska jag göra hur ska jag göra hur ska jag göra?
Jag ska stå ut. För det finns ju liksom ett ljus, långt borta. Alldeles för långt, så känns det.
Förut så hade jag det där ljudet i huvudet, ljudet av hur någon faller ihop på golvet. Det där lite klumpiga ljudet av när någon snubblar och ramlar. Eller nej, inte snubblar, bara ramlar ihop. Ett klumpigt och lite pinsamt ljud. Väldigt oglamoröst men verkligt. Nu hörs det inte så ofta längre, men jag kommer ihåg hur det lät, och tänker jag på det så kan jag höra det svagt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar