tänkvärda och fina ord

Ibland dyker det upp små guldkorn i ens vardag som berör på ett varmt sätt. Min syster kom med ett i form av en kommentar och det var så fint att det förtjänar ett eget blogginlägg.

"Alltså, jag har tänkt på det där med att det gör ont i hjärtat. Alltså, där hjärtat är, är ju solar plexus, en fet nervcentral. Ofta när man känner starka saker samlas nervsignalerna i solar plexus. Så egentligen har man inte ont i hjärtat, det är bara känslorna som samlas i närheten. Nerver och sånt är ju mer subtilt än hjärtat. Så jag tycker allt att du ska donera ditt hjärta för det är troligtvis inte där det känns. Ge ditt solar plexus till din kille. Det går ju ändå inte att donera. Så då får han behålla det föralltid."


Ja, du har ju rätt. Bra tänkt, fint skrivet. Du kan va min syrra. 

December

Åh jag längtar till December. Det kommer bli jättemysigt! Man ska baka pepparkakor och sånt, och göra julgodisar. Och göra JULKLAPPAR! Ja, man ska GÖRA julklappar, det är min grej. Det blir mycke trevligare då, och mer personligt.
December är ett så fint namn. Jag skulle vilja ha 12 djur som jag kunde döpa efter alla månaderna, för de är alla jättefina som namn.. Hm.. Man kanske skulle döpa sniglarna efter tre månader.. Men det är ju bara tre. Jag kanske måste ha nio sniglar till? Nä. Jag ska bara ha fyra sniglar har jag bestämt.
...December. Åh, tänk en häst som hette December! Det skulle kanske vara så fint att man dog.

....Nej!

Jag har just sett hur en stor drakjävel av brinnande sten förstör hela mitt hemland. Jag växte upp där, ok? Jag är traumatiserad nu. Nej, men seriöst nu då, jag växte faktiskt upp där. Tolka det hur ni vill, det är sant. Det var MIN värld, precis som det var så många andras. Och jag har saknat den från och till, min egna värld och verklighetsflykten som den innebar. Nu så är den borta helt. Jag hade hört om att Azeroth skulle förstöras, men nu ser jag att det kommer att hända. Azeroth har blivit för omodernt, sen Outlands och Northrend kom har gamla Kalimdor och Eastern Kingdoms existerat på lånad tid. Och det är rimligt att Azeroth ska gå under i ett hav av lågor, men vafan! Det känns faktiskt. Min barndomsfantasi brinner upp framför näsan på mig, nu är jag inte oskyldig längre. Man kanske ska åberopa det här med sorg som alla psykologer pratar om, man ska inte se förbi saker för att de verkar för obetydliga för att sörja över. Så. There. Jag sörjer Azeroth. Nu kan ni alla gapa över vilken nörd jag är.

Du. Är.

Oskyldig. Du är så oskyldig. Jo det är du, jo det är du, jo det är du. Du får tycka precis vad du vill men det är jag som bestämmer det. Du är alldeles ny. Det finns de som är äldre och mer utslitna, och det finns de som är yngre men mer begagnade. Som hotell där städerskorna inte bryr sig längre. För du är det nya stället i solen.

Tji fick jag..

Jag läser och läser. Jag har läst det här förut. Det känns inuti, det liksom pirrar och jag andas konstigt. Jag funderar på varför det är så och jag känner att det gör ont. Det gör ont i hjärtat? Hur var det här nu med att det bara var ett organ som vilket annat som helst, är det verkligen så? Varför känns det så starkt just i mitt hjärta nu? Det gör ont i det och jag kan inte göra något. Det finns ett sår som jag vill sköta om, tvätta bort allt grus och plocka bort alla glasbitar, smörja in med någon bedövande salva och linda ett mjukt bandage om. Och det är inte mitt sår. Jag läser och läser och inne i mig ser jag det där såret, det är långt borta och i en annan tid och jag kan inte göra något alls. Men ändå så fortsätter jag att läsa, för jag VILL veta mer. Jag vill uppleva det. Det svider där inuti i bröstkorgen, men jag vill att det ska göra ont. Det här är det jag får, jag kommer aldrig få linda om det där såret, jag fick inte hjälpa till när det behövdes. Såret har läkt och blivit ett fult ärr, det hade kunnat bli så fint, kanske osynligt, om jag bara hade fått vara där och ta hand om det när det var färskt. Nu kan jag inte göra något längre, inte åt just det. Visst ska man se framåt och vara glad, bättre sent än aldrig ska man tänka. Men inte nu. För nu gör det ont i hjärtat. Ni vet, det där hjärtat som inte är mitt.

Det tredje husdjuret.

- Hej jag är en väldigt liten snigel, som kommer bli en väldigt stor snigel. Och under hela tiden som jag är snigel kommer jag också att vara väldigt söt.

Det här är en Achatina Achatina, den största snäckan i världen. Den kan få en skal-längd på 22 cm, och med kroppen inräknad så kan den väl bli ungefär 40 cm dårå. Men nu är han liiten och söt och bara en månad gammal och skalet är väl ungefär en cm långt.

Julklappar

Jag har hittat en julklapp till min kille. Det kan bli jättebra! Åh, hur ska jag kunna hålla tyst om det här fram till jul?? Om du vet med dig att du inte är min kille så är du fri att ringa till mig så berättar jag vad det är. Det är nämligen för bra för att jag ska klara att hålla det hemligt för alla.

Hmm... nu måste jag fundera lite mer på det här..

En idé och en present

Jag donerar alla inre organ förutom hjärtat. Än så länge. Eftersom jag låter killen bestämma ifall jag ska donera det eller inte. Det blir lite som om det är han som äger det, eftersom han får bestämma. Egentligen så är det ingen stor grej, men bara tanken att få äga det är lite rolig. Jag tror att det var därför han höll lite på det också och inte kunde bestämma sig. Det är klart att jag ska donera det, tycker jag, men jag tänker göra precis som han önskar i frågan. Jag tror att han vill hålla i det lite, så fort han bestämmer att jag kan donera det så är det ju inte hans längre. Det är en ganska liten grej i praktiken som sagt, men det är så nära man kan komma att äga det på riktigt och det är ju ganska stort, om man vill se på det på det sättet. Iallafall ganska romantiskt. 

"Jag donerar mina organ och vävnader efter min död."

Kroppen är ett skal, men samtidigt så finns det så mycket länkat till de olika delarna. Här försöker jag bortse ifrån affektionsvärdet av alla olika delar och tänka på vad man skulle kunna använda dem till istället för att behålla dem för sig själv sedan när man ändå är klar med dem.

Man kan ändra sig och senaste anmälan om ställningstagandet är det som gäller.

Då kan man välja mellan dessa två;

* för transplantation och annat medicinskt ändamål(Med ”annat medicinskt ändamål” menas vävnads-, blod- och cellprover vid medicinska forskningsprojekt, som alltid godkänts av en etisk kommitté. Sådana forskningsprojekt arbetar till exempel med att få fram bättre behandling av diabetes.

Detta handlar inte om helkroppsdonation till medicinsk och anatomisk undervisning.)

* enbart för transplantation

Så kan man kryssa i ifall man vill ange undantag;

Hjärta

Njure

Lever

Bukspottskörtel

Lungor

Hornhinnor

Hjärtklaffar

Hud

Benvävnad

Muskelvävnad

Nervvävnad

Det här är något som jag måste vänja mig vid, och eftersom man kan ändra sig så tänker jag börja med att gå in lite fegt och välja "enbart för transplantation" och enbart organ. Det är först och främst mitt synsätt som jag måste bearbeta lite, för jag känner att när man dör är kroppen ändå bara ett skal. Det spelar ingen roll för mig vad som händer med den, jag är borta då. Eller ja, det är så jag VILL tänka, men jag lyckas inte riktigt, jag har nämligen en fåfäng bild (som jag är beredd att jobba bort) av att jag ska se vacker ut i döden. Hur skulle det då se ut om de tex. tog min hud? Det här är faktiskt en ganska fjantig bild som jag har, eftersom jag inte ska ställas ut till allmän beskådan efter min död. Det hade jag ändå aldrig velat. Och så dyker det upp en svag motvilja och ordet "likskändning" ploppar upp i huvudet. Helt dumt, jag vet, men det finns där.

Nu tänker jag gå igenom varje alternativ var för sig så att man får en bild av hur jag känner inför alla olika delar.

Att välja bort "transplantation för annat medicinskt ändamål" känns nära till hands för mig, eftersom jag inte kan komma över bilden av helkroppsdonationer för medicinsk och anatomisk undervisning, även fast det står klart och tydligt att det inte är det som ska ske. Och det som de ska göra är inte så farligt. Jag inser själv att det bara är ett hjärnspöke hos mig och jag känner att jag kommer kunna ändra mig i den här frågan, jag behöver bara bearbeta det lite först.

Ja, jag kan ge bort alla mina inre organ. Men hjärtat? ja, det kan jag ge bort, jag tror inte att något speciellt sitter i hjärtat, jag tror inte på det teologiska begreppet "själ" heller, och skulle den finnas skulle den sitta i hjärnan, det är så jag tänker. Av alla organen så känns ändå hjärtat svårast, det finns så många känslor kopplade till hjärtat. Det här är svårt att komma över, men det handlar ju egentligen om att se till funktionerna. Det är inte något enskilt organ som gör mig till den jag är.

Vävnader;

Hornhinnor - Svårt, ska jag ge bort en del av mig som har sett allt jag har sett? Mina hornhinnor har varit fönster som jag har sett hela mitt liv igenom. (Ska man börja tänka såhär kommer det sluta med att man inte ens donerar en tånagel). Jag SKA jobba med att försöka tänka annorlunda om det här.

Hjärtklaffar - Nä, det är väl samma som hjärtat.

Hud - Det är nog nästan svårast. Tänk om jag skulle dö imorgon och någon skulle få min hud. Vad skulle min kille säga om det, det tänker jag nu. MIN hud. Total mindfuck om den skulle sitta på någon annan, bara en liten bit skulle vara nog. Jag SKA jobba med att tänka annorlunda om det här med, det är ett väldigt inskränkt tankesätt enligt min mening.

Benvävnad, muskelvävnad och nervvävnad - allmän motvilja som har samma grund som resten av alternativen under "vävnader"

Det påpekas tydligt att man alltid kan ändra sig och att det är de senaste uppgifterna som gäller. Vilket är bra för jag känner mig inte nöjd riktigt, jag vill donera fler saker, men jag måste som sagt jobba lite med mitt sätt att se på det.

Så. Alltså;

Njure

Lever

Bukspottskörtel

Lungor

Jag planerar att utöka listan senare, men än så länge så är det här vad som står i donationsregistret.

Nu ska jag ringa och fråga en speciell person om jag skulle kunna få donera hjärtat också. Man får ju inte ge bort något som inte är ens eget, ni vet.

Trodde ni ja!!

Trodde ni på det där? Det hoppas jag inte. Jag skulle ge upp allt för min kille och relationen vi har tillsammans, för det är sån jag är och alltid har varit. Jag har tränat lite på att försöka tänka på vad som är viktigt för mig på lång sikt och jag skulle nog tveka lite innan jag gav upp skolan, men skulle han be mig på allvar så skulle jag göra det. Förr i tiden skulle jag sätta allt som hade med mig att göra i andra hand, nu vet jag att man inte kan göra så. Men jag är samma person som jag var då, skillnaden är att jag vet om det nu och försöker hantera det. Min kille är likadan och vet att det fungerar så, han vill att jag ska stanna men han säger att jag måste gå. För annars kommer jag ångra mig, han finns kvar här och jag flyttar snart hit. Han säger det lika mycket till sig själv som till mig. Att vara singel är piss och det finns ingen karriär som jag skulle värdesätta högre än den här relationen. Så är det med det.

Prioriteringar

Det där om att min kille var högst på listan av prioriteringar, det var självklart inte sant.
Jag prioriterar mig själv först. Och Skolan är ju viktigast eftersom det handlar om min framtid, och mitt välbefinnande är extremt viktigt. Skulle jag välja skulle jag leva ett liv ensam och må bra hellre än att försöka matcha ihop mitt liv med någon annans. Min kille kommer alltid i andra hand, självklart bryr jag mig om honom men först och främst vill jag satsa på karriären. Det som är viktigt för mig måste han acceptera, han vill ju så gärna vara med mig och det är därför vi fungerar så bra tillsasmmans, han kan anpassa sitt liv till mitt lite mer självständiga. Att bo isär är också viktigt för mig, på så sätt får jag eget utrymme och jag känner mig fri att fokusera på det som är viktigt för mig. En par-relation är absolut inte essentiell för mig, man ska inte hasta in i något bara för att man inte klarar att vara ensam.
Jag har hittat mitt kall och skulle jag få en riktig konstutbildning utomlands så skulle jag flytta direkt. fakum är att jag har funderat på att söka en 3 årig utbildning i italien. Det är min dröm att få jobba inom konsten och jag är villig att åsidosätta allt.  Jag har äntligen lärt mig det. Man ska alltid sätta sig själv först, jag har hoppat över det i så många år och nu tänker jag ta igen det.

Sitter fast!

Ja, jag har lite svårt att blogga på helgerna eftersom det är då jag umgås med min kille. Han råkar vara högst på listan av prioriteringar, typ, det finns en sak som måste gå före; jag måste faktiskt hem och gå i skolan på vardagarna.
Jag hade tydligen tur nu när jag åkte ner, men nu igår när jag skulle beställa resan hem så fanns det knappt något att välja på och det som fanns var antingen bussar eller resor som tog 7 timmar(!!) eller så var de extremt dyra. Och då kom vi ju på att det berodde på att sj håller på att krångla med de där sprickorna i hjulen på vagnarna. Alltså sitter jag fast här i Stockholm.

Man hade ju kunnnat sitta fast på betydligt sämre ställen, men det är ändå inte okej. Sj........ Jag kan inte riktigt beskriva känslorna för sj just nu. De får väldigt mycket pengar av mig. Det MÅSTE gå att sköta sveriges tåg-situation på ett bättre sätt. Jag vill så gärna tro det.

Jag ska gå igenom reseutbudet nu igen och i värsta fall får jag väl sitta på något failtåg i 7 timmar och komma fram på någon obekväm tid.

Facebook

If you have a Boyfriend who is your best friend, 
who works hard, who has been with you through thick and thin and whom 
you are PROUD to share your life with, copy this and write your date: -- -- --


Öh jaha? Om jag inte kopierar då, betyder det att jag inte är stolt över att vara med honom?
Jag känner inte för att kopiera det där och skriva in datumet.
Jag blir faktiskt smått irriterad, min kille är BÄTTRE än hennes men jag tänker inte skriva något opersonligt facebook-trams för att hävda mig.


Haha, min nästa status ska se ut såhär:


Jag har inte klamydia! Kopiera den här texten om du inte heller har klamydia och se hur många av dina facebook-vänner som har det!


De som inte kopierar texten har alltså klamydia och de personerna kan man ju skriva upp som på en liten lista och posta på sin wall. Eller varför inte ta bort dem från kompislistan? Man vill väl inte ha kompisar med klamydia heller!

Och så går vi igen..

Nu ska jag stå ut lite till. Jag ska väl jobba jättehårt idag tänkte jag, om jag måste ta tåget som går halv ett imorgon, för det gör inte så mycket. Inte är det mycket bättre heller, men det hade kunnat vara mycket värre. Det hade kunnat blåsa mycket mindre. Och det hade kunnat vara lite varmare.
Hur ska jag göra hur ska jag göra hur ska jag göra?
Jag ska stå ut. För det finns ju liksom ett ljus, långt borta. Alldeles för långt, så känns det.

Förut så hade jag det där ljudet i huvudet, ljudet av hur någon faller ihop på golvet. Det där lite klumpiga ljudet av när någon snubblar och ramlar. Eller nej, inte snubblar, bara ramlar ihop. Ett klumpigt och lite pinsamt ljud. Väldigt oglamoröst men verkligt. Nu hörs det inte så ofta längre, men jag kommer ihåg hur det lät, och tänker jag på det så kan jag höra det svagt igen.

Jag är en asätare.

En av bloggarna jag följer har jag något av en hatkärlek till. Jag vill läsa den för att jag i grund och botten är en sånndär vidrig asätare. Och jag hatar den för att tjejen som skriver den inte förstår hur hopplös hon är. När jag letar efter ord så hittar jag "patetisk" framför allt, men det ordet som passar bäst måste ändå vara "tragisk".

Det är tragiskt helt enkelt, hon är en sånndär tragisk människa.

---  Blääärk, jag hatar det! Ge mig MER!! 

Varför är vi sådana blodsugare? Och då kanske ni säger; vi? vaddå "vi"? Jag skulle ALDRIG gotta mig i någon annans missöde. Skvaller är INGET för mig. 

Men nä, jag tänker härmed erkänna att jag är en asätare, precis som de flesta utav er. Och jag undrar hur många av er som inte spetsar öronen när ni hör någon skvallra på tunnelbanan.

Kväll igen

Det är intressant hur man kan känna sig så ensam även fast man egentligen inte är det. Inte om man tänker realistiskt. Vilket jag inte gör när jag känner mig ensam.
Det känns som om det är mitt i natten, och det är det inte heller. Alla känns så långt borta. Lite som när jag vaknade mitt i natten och var så täppt i näsan att jag inte kunde andas genom den och fick panik. För tänk om något skulle hända med min mun så att den inte gick att öppna, då skulle jag ju kvävas. Och ingen skulle märka något. Det finns många sätt att dö på men att kvävas är nog ett av de sätten som ligger absolut längst ner på listan ifall jag får önska. Det får gärna göra ont, men andas vill jag kunna göra hela vägen.

Man ska ju inte klaga.

Det finns alltid en massa saker att inte klaga på. Och det finns alltid någon som har det värre. När man vill jämföra, men det skulle man ju inte. Och så gör man det, för alla uppmuntrar ändå till det.

Och nu om man jämför, den här hösten med förra hösten, så är den här lägenheten lika tom. Jag sitter här och är lika ensam, inte i teorin men i praktiken kanske man skulle kunna säga. Om man ser mig som jag sitter precis just nu så är jag precis lika ensam. En massa relationer har knutits ihop och klippts isär, spelplanen har bytts ut ett par gånger, jag har lärt mig så mycket, men det är samma skal som sitter här. Bara jag. Jag kan gå ut på gatan nu och gå en lång promenad. Ja, jag kan stanna ute hela natten och ingen kommer att veta någonting. Jag kan vara borta till långt in på nästa dag och ingen skulle veta om det. Det finns ingen som känner när man försvinner, för känslan kommer när man får höra det. Det finns inget hugg i det undermedvetna eller någon mystisk koppling eller kontakt som bryts. Allt fortsätter som vanligt. Det är ingen som märker när man släcker en lampa om det är ljust ute.

"Har du någon mamma eller pappa som vi kan ringa?"
"Måste ni det?"
"Nej..eftersom du är myndig så är vi inte skyldiga att göra det. Det är ditt beslut."
"Okej. Gör inte det."
"Har du någon annan anhörig som du vill att vi ska ringa, någon som står dig nära som kan komma och stötta dig?"
"Nej."

Och just nu..

Jag spenderar kvällen med att kompulsivt vika små papperslådor av post-it lappar.

Filmtipset

Igår gick det en film sent på kvällen på någon kanal som jag inte kommer ihåg. En svensk film! Och jag tyckte den var riktigt bra. det brukar jag inte tycka om svenska filmer. Den här var dock i särklass den bästa svenska film jag har sett på år. Den hette "Den man älskar". När jag surfade runt lite för att hitta någon bra recension att referera till så snubblade jag över den här av någon "Ville Gideon Sörman". Man kan läsa recensionen här. Själv tycker jag att Ville verkar vara ett litet CP. Han kan inte alls förstå Lenas val säger han. Han blir provocerad och upplever filmen som obehaglig.
Jag å andra sidan kan helt och hållet förstå Lenas val, hade jag suttit i samma situation hade jag gjort samma. Alla gånger.
Men det är okej, Ville blir frustrerad för att han helt enkelt inte vet bättre. Han kan inte sätta sig in i den situationen som regissören försöker skildra, vilket gör att han istället blir villrådig och illa till mods. Mellan raderna ser han ut att vara en sån som säger "Meh! Varför lämnar inte slagna kvinnor bara sina män? Kan de inte bara skärpa sig och sticka därifrån? VILL de bli slagna?" Om man läser någonstans i mitten så kan man tillochmed tolka det som att lilla Ville tycker att det är för lite knull för att han ska lyckas hålla intresset vid liv. Men nä. Nu ska vi inte hacka på Villepille.
Det jag ville göra från första början var att tipsa om den här fina filmen som definitivt är sevärd, enligt mig. Så var en pirat med smak och ladda ner den nu.

Paradise Hotel

Jag hotar att kvävas av den största skämskudden som varit här inne i lägenheten på LÄNGE. Paradise Hotel är på tv'n.
Jag råkade fastna framför det och jag kommer på mig själv med att tänkar meeh, ska dom inte börja knulla snart? Det är ju därför jag tittar, jag trodde dom höll på med sånt helatiden, jag känner mig lurad nu. jag ska ringa tittarombudsmannen kanske..

Såhär blir det alltså när man bara tittar på Agenda och debattprogram och dokument innifrån/utifrån, kalla fakta, svt Forum och nyheterna.
Det är inte så att jag har fått en bild av att det är värre än vad det är. Men jag hade förväntat mig mer knull, mer dekadens. Ja faktiskt! Ännu mer. Jag ser korkade stackare i 20-års åldern dock, det blev jag lovad.
Killen sa att alla såg ut som Barbie och Ken. Ja, äckligt var det. Men nä, det tycker inte jag, jag håller med om att det är äckligt dock. Var det för att han tyckte att de såg ut som ideal kanske..? Jag tycker inte att de ser ut som Barbie och Ken. Jag tycker att tjejerna är ganska fula. Och celluliter har de faktiskt, killarna är svettiga och vilsna och tjejerna är korkade och har ingen livserfarenhet. Men det är faktiskt inte plastigt, det är smutsigt. Och jag tycker att det är ofräscht.

Om det är sådär det ska se ut så vill inte jag vara med. Och vilken tur jag har, för det behöver jag faktiskt inte! Jag är ju redan upptagen.
Jag tycker att killarna kan se ut som......min kille.
Han har grå ögon, och tittar man in i dem kan man se världar och tiden, ja, en massa år och känslor kan man se och drömmar och verklighet. Det är sant, vissa har ju grunda ögon, men min kille har som stora förråd där pysselsaker och gamla möbler är blandade med nya från ikea och stilrena köksredskap, det finns små skruvar och värmeljus i olika dofter och dyra tesorter och öronproppar i små plastpåsar. Det finns långa rader med hyllor och lådor fulla med saker som man vill plocka upp och vända och vrida på och hålla i försiktigt så att man inte tappar dem i golvet.
Man kan gå där inne länge och hitta nya saker och gamla saker, saker man har sett förut men vill titta på igen och saker som man inte trodde fans som man vill titta närmare på.

Omnomnom

Det behöver iallafall inte diskuteras vem som gör bäst snigelgröt.

Som brev på posten

Skulle ni kunna tänka er att jag skulle vara en sådan som brevväxlade med en fånge? Kanske att jag skulle ha letat upp en som jag tyckte verkade intelligent och skickat ett trevande mail. Eller kanske ett riktigt brev. Och kanske han blev nyfiken på mig och svarade.
Kan ni tänka er alla brev som de där människorna får från små vilsna kvinnor? Men flickor som mig? Jag ville ju inte ha någon dum jävel som satt inne för att han inte kunde bättre. Eller någon sönderknarkad idiot som inte visste bättre. Nej, jag skulle ha gått för de som satt inne för överlagt rån. Eller misshandel. Eller mord. Men en kille med komplexa motiv. Inte någon korkad underhuggare utan the mastermind himself.
Jag skulle självklart ha tagit med i beräkningen ifall han skulle komma ut inom en snar framtid. Man vill ju ligga också. Det skulle vara en som högst hade ett par år kvar på sitt straff.

Kanske jag hade tur och fick en som precis skulle komma ut. Som hade suttit av ett långt straff på kanske 7 år.
Kanske var han i sådana fall lite äldre men redo för mig. Kanske han skulle ta emot mig med öppna armar som om han aldrig älskat någon annan. Kanske han skulle vara som en otämjt monster som lyssnade till min svagaste viskning.

Kan ni se att jag skulle kunna ha gjort det? Kanske.
Kanske jag gjorde det.

Husdjur!

Det här är ett husdjur. Det betyder att det har ett hus. Det här husdjuret har ett på ryggen. Vissa husdjur bor i trähus, andra bor i lägenheter. Lägenheter räknas som hus, så djur som bor i lägenheter räknas som husdjur. Även djur som bor i inhägnader har rätt till skydd enligt jordbruksverket, alltså är de också husdjur. Men det här är det sanna husdjuret. Det mest ekonomiska husdjuret också eftersom du inte behöver tilldela det ett hus. Det är väldigt få djur som föds som husdjur, man måste tilldela dem ett hus för att de ska bli husdjur. Det här är alltså det enda djuret som föds som ett husdjur. Är inte det fantastiskt så säg? Betyder inte det att det här kanske är det bästa husdjuret i världen? Det är iallafall det mest naturliga husdjuret.

Höstlovet då!

Och så hade man inte höstlov! Nähä. Kul. Vad gör man då? Tar ut ett eget höstlov kanske? Eller rättar sig efter schemat?
Det här var ju inge vidare... Skolan har ju gjort klart att "ledighet" går att sökas med en enkät, men det klassas som frånvaro.
"Men vi har ju studieresan till stockholm!" säger min rektor då. Ja, så det är DET som är mitt höstlov? Eller ska det vara en awesome ersättning för ett höstlov? Eller va? Nä. Stockholm åker jag ju till helatiden ändå. Jag ville ju åka till grekland, eller kanarieöarna eller något i den stilen.
"Ta det på våren, då har vi ju två lov!" Säger rektorn. Jaaa, visst. kul. JAG VILLE ÅKA NU!

I min familj

 Jag längtar till våren. Men först till höstlovet. Längtar till lägenhetsvisningar och kanske ett nytt hem.

Jag har en egen familj.
I våran familj får man sitta hur man vill vid matbordet. Men oftast sitter man inte ens vid matbordet, för där är det fullt med pysselsaker. I min familj så äter man bara god mat och i min familj så får man söla, man behöver inte äta upp om man inte orkar och är man inte mätt så får man äta mer, och så är det ingen som skäller på en om äpplena tar slut. I min familj får man vara sjuk och i min familj så får man gråta i famnen på någon tills man blir glad igen.

Jag ska resa utomlands, till något varmt ställe. Första gången på jättelänge!

Jasså?

Det har visst blivit en sånndär mänsklig rundgång. Och oljudet har liksom gått runt tills det slår upp rakt i ansiktet på mig. Och självaste källan är den där gamla vanliga, och de som leder vidare ljudet är de som sitter fast i gamla mönster.
Jag har än en gång velat strypa fel människa. Det är dock sant att den jag först har riktat ilskan mot förtjänar en reprimand. Men den riktiga boven är som sagt den gamla vanliga.

Det bubblar där inne ändå, den där..ja vahettere..? Ilskan? Har jag sån? INGEN snackar skit om min kille. Det finns nämligen ingen skit att snacka om. Använd fantasin till vettigare saker.