Jag fick en känsla av att bara vända om. Inte låsa cykeln och gå igenom porten, utan bara vända om. Och åka hem. Men inte stanna, utan kanske gå runt i cirklar. Rycka i saker. ändra om.
Okej nu blir det värre. Jag kanske ska gå nu.
Nej, jag måste vara klart på skolan först.
Vad skulle jag ursäkta mig med?
Nej jag tänkte gå hem nu. Jag har kramp i bröstet och det svider i själen. Jag kan inte andas för jag håller på att drunkna i katastroftankar. Får jag gå?
Som om det blir bättre av att jag går hem. Det är väl bättre att bita ihop. Då gör jag samhället en tjänst och mamma blir glad.
Oj vad bitter jag är.
Jag skriver i mitt anteckningsblock medans min rektor visar diabilder på offentlig konst i Sundsvall.
Nä, nu tänker jag skärpa mig och bita ihop som sagt.
Vad skulle jag göra då?? Leva ut det? KNAPPAST. Då skulle allting krascha och jag skulle bli en belastning för allt och alla.
Och HÅLL TYST.
Jag har gjort tillräckligt.
Nu är det dags att vara en i ledet.
Inget tandskydd för mig. Här ska bitas. Men först ska jag svälja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar