Någon kanske ringer och berättar något. Men inte med orden utan det som finns emellan dem, luften, mellanrummen, kanske är det andetagen. Någon kanske säger med tystnaden att det inte går att leva utan mig, och orden är bara utfyllnad. Inte på det sättet att man tar sitt liv om jag inte finns där, utan på det sättet att man bara tynar bort utan att veta varför. Någon kanske behöver mig på det sättet, utan att själv veta om det. För tystnaden mellan orden, den som är som en lång berättelse om svek, lust, kärlek och framför allt om att behöva någon, den berättas inte med mening. Den liksom sipprar fram. Som om smulorna under knapparna på tangentbordet skulle lösas upp och rinna ut när du trycker ner tangenterna.
Men vad ska man göra åt detta förutom att lyssna?
Någon kanske ringer bara för att få höra min röst. För att få veta att jag finns där, även fast det är hopplöst. Men ska inte hoppet vara det sista som överger oss? Så kanske det är.
Någon kanske aldrig kommer att växa upp. Någon kanske har vuxit in i mig, i min lilla trädgård där det bara får plats ett träd, mitt träd. Någon kanske började växa i min skugga för att ta skydd från isvinden. Och när jag rev bort min skyddsling så kapade jag dess stam. Vart ska det trasiga lilla trädet nu slå rot? Det vill ha sin plats tillbaka och det trevar efter den. Det trevar i tystnaden mellan orden.
Med sjukt stor risk för att låta sjukt cheesy, corny och awkward..
SvaraRaderaÄr jag så jävla glad att du finns i mitt liv, jag kan inte föreställa mig hur saker skulle ha sett ut utan dig. Du var allt jag någonsin kunde önska mig. Jag har kännt sann lycka en enda gång i livet, och det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Jag är så oändligt tacksam för att du gav mig det. :) Känner mig väldigt mycket som det lilla trädet för övrigt..