Skulle skriva något smart eller iallafall något helt fucked up. Men jag är tråkig just nu. Jag fryser om fötterna och det svider i rivsåren på mina händer som min lilla fulkatt har tilldelat mig. Den kan inte bestämma sig för om jag är en mänsklig sovplats, personlig betjänt eller något som borde dödas snarast möjligast. Men den är så söt!
Jag har en dålig dag idag. Trots att allt har gått väldigt bra. Kul. Kul kul kul. Idag är jag besviken på mig själv. Ibland är jag arg på mig själv, och ibland är jag arg på alla andra. Men idag är jag som sagt besviken. Det ska vara en sån dag med. Jag är faktiskt sällan besviken på andra, utan då är jag enbart arg. Ofta önskar jag bort folk från jordens yta. Äckliga andra.
Åh! Jag känner mig som Charlie i Me, Myself and Irene. Snart kommer min alldeles egna Hank att ge sig på folk. Jag kan se det komma faktiskt. Undra vad hon kommer att heta? (Det är det jag undrar, inte hur hon kommer att ge sig på folk och förstöra för dem, det får bli som en trevlig överraskning)
Jag vaknade från en dröm som handlade om föräldrar som plötsligt börjar laga god mat, frågor om integritet och vad systrar vill höra och inte. Eller vad folk vill höra i allmänhet. Allt är ju inte menat för andras öron. Och gränser är bra ibland.
Det där om god mat handlade om att en viss grillningsteknik hade blivit avsevärt bättre och jag kunde faktiskt uppriktigt säga att maten var jättegod. det är ju något som jag inte tror kommer att hända eftersom maten redan nu är en imitation av den BÄSTA grillningstekniken. Så hur skulle den kunna bli bättre? Ja. Jag borde släppa det där. Jag är vuxen och jag kan ju fokusera på att när JAG grillar till MIN familj senare så ska maten smaka gott.
Jag drömde att fönstret var öppet och när jag lyfte upp det lilla modellskeppet med en handduk till segel så flög det av sig själv. Och på garderobernas tak stod det en stor båt, av korg. Så som en luftballongs-korg fast i form av en båt. Den ville jag ha, tänkte jag. För den var inte min. Men han sa att vi skulle ta ner den därifrån och segla med den, och jag tänkte att det måste vara den bästa båten. En båt av korg.
" Och dessutom undrar jag hur kan man veta det där att det är fel tillfälle. Rätt tillfälle kommer aldrig till någonting. Det finns inget "rätt" tillfälle att göra slut och det finns inget "rätt" tillfälle att bli ihop. Nån på jobbet påstod också att det finns en "rätte" åt alla. Vilket jävla BS säger jag. Man blir kär i vem som helst som ger en uppmärksamheten och som ser hyfsat bra ut. Det kan vara vem som helst. Bara man ger det en chans. Sedan kysser man dom och sen blir man kär och då går ju resten av sig själv. Så man undrar ju hur dom tänker dom där som väntar på "den rätte"."
Det där trodde jag också. Det är bara en sak som jag fortfarande håller med om; Det finns inget rätt tillfälle att göra slut.
Om man sitter och tittar på ett debattprogram i bakgrunden medan man funderar över CSN och deras olika idéer om hur saker ska gå till så har man ändå huvudet på skaft. Faktiskt. Man = Jag. Det står en gubbe och babblar i rutan. Åh! Nu kom jag in på det där med ålder. Han var antagligen ungefär 30 år. Så gubbe? Nä. Eller? Vad skulle ni säga? Jag skulle kanske kunna sagt snubbe istället. Har jag sagt att jag är tillsammans med världens bästa kille? Sicken tur jag har!
Gubben i rutan i alla fall, jag har inte lyckats uppfatta om han är röd, grön eller blå(skulle det varit bokstavligt talat så skulle jag ha uppfattat det tror jag. Han hade röd slips iallafall, men nuförtiden så byter ju alla slipsfärger med varandra hejvilt. Jag tycker att utrikesministern kan ha älgar på sin slips oavsett vilket parti som har makten, det skulle se lite gemytligt ut och få sverige att framstå i bra dager när man är ute och representerar landet, älgar ska ju tydligen få turister på bra humör. Fast det kanske bara funkar på turister? Då kanske det är de politikerna som stannar i landet som borde ha älgslipsar.. Ja, varför kan inte ALLA politiker ha älgslipsar? Jag tror att det skulle skapa ett bättre sverige. Migrationsverket skulle kunna ha en älg som logga...det kanske kommer ett separat inlägg om det här, älgtemat är outtömligt men jag känner att jag måste försöka fokusera nu), men han babblar som sagt på och jag uppfattar egentligen ingenting av vad han säger. Det är lite rogivande att höra det i bakgrunden tycker jag. Medan jag funderar över vart och när och hur jag ska lägga det här brevet på posten. Brevet till CSN alltså. Så att jag kan bli rik och åka utomlands med mannen min. Vi kanske ska åka till aruba och tillverka ett barn. Jag har hört att det finns bäst storkar där. Man kanske kan köpa all inclusive satt man får stork på köpet. Kommer den direkt eller får man vänta i flera månader undrar jag då? Aruba - all inclusive med storktillval, eget materiel medtages.
TILLBAKA TILL ÄMNET; gubben i rutan alltså! Jo. helt plötsligt uppfattar jag en mening. Och vet ni varför? Det är för att han säger FEL! Så jag tar alltså in allt han säger men lagrar det i en av de dammigare lådorna längst bak i förrådet som även kallas min hjärna dårå. Det ser ungefär ut som det där stora lagerutrymmet där de förvarar arken bland en massa andra lådor i Indiana Jones, ni vet?
Han säger ”blablabla bla bla blabla….ett starkt förhandlingsmanat…bla blabla”. Men hey tänker jag, han säger ju FEL! Har han inte lärt sig den svenska grammatiken kanske? Det heter EN stark förhandlingsmanat. Jag refererar till bilden nedan. Detta måste ju vara precis vad han menar. Det är okej att många av dem inte har någon högre utbildning, men att dagens politiker understår sig att inte ens kunna grammatiken, det förstår jag då rakt inte.
Här ser ni ett riktigt starkt exemplar, precis som det han nämner alltså.
Hur kan någon insistera på att jag är perfekt när jag har så många fel. Det är inte något jag bara säger. Alla som känner mig vet att det finns en del saker att anmärka på. Hur kan det vara perfekt? Hur kan någon som är så bra själv tycka något sådant? DU kan va! Du kan vaaa!!
Du är perfekt! Nä DU är perfekt! Nä DU! Nä DU! *gulligulligulliguuulll*
Eller ---
*kramkramkram*
-Ä ni nykära eller?
-Nä, vi har varit tillsammans i tio år snart nu.
-Älskling, sluta skoja nu, jag var inte född för tio år sedan!
-Haha eh? Ha..he..Då är du nio nu eller?
Nu säger katten något. Jag hoppas att den morskar till sig och skaffar lite mer basröst, nu låter den ju som en liten fågel. Eller möjligen som en mus.
Imorgon är det skola! Och nu ska jag och(förhoppningsvis) katze sova.
Har numera en katt! Som är döpt till Pixel dårå. Jag har alltid önskat mig en tjock hankatt men det här är antagligen en tjej. Den är dock världens bästa ändå. Och när den blir större ska den bli sådär småfet så som jag tycker att katter ska vara. Och den visar tecken på att bli såååå gosig och pratglad och sådär underbart irriterande så som katter ska vara. Den är bäst! Killen stekte ägg och bacon imorse och tyckte tydligen att lilla Pixel förtjänade att smaka lite, så vi har redan börjat jobba på att gå från Pixel till Megapixel..
Jag undrar vad som kommer att hända. "det kommer gå över" "det kommer ordna sig". Jag sitter ju fast i en loop. Jag vet inte om jag håller med, och det är just det som får mig att fortsätta. Tror jag. Eller så är det att jag inte vet. Eller att jag tror att jag är hjälplös. jag TROR alltså. Inte vet. För jag vet att jag inte är det. Men vad jag tror är en annan sak. Jag ska fråga mig själv igen vad jag tycker om mig själv, men jag brukar alltid säga att jag är sjuk i huvudet och det håller jag inte med om. Jag vill alltid skylla på det så att jag slipper göra något åt det, men när jag försöker hjälpa mig att komma till insikt så förstör jag alltid för migsjälv.
Det kanske är bäst att man inte tjatar. Jag är så bra på att tjata. Jag vill ha vill ha vill ha vill ha vill ha. Säger man inget så skapar man utrymme för de som måste höra tjatet. Tystnad är en lyx. Kanske man tillslut får svar när man slutar tjata. Kanske man skrämmer svaren om man jagar dem. Eller också så blir det bara tyst. Lyx är så stelt.
Måstemåstemåstemåste packa ihop kläder. Saker jag har planerat att göra har jag inte gjort och nu får de följa med tillbaka igen. Andra saker kommer inte få följa med för att jag inte har gjort dem alls. Ändå har jag gjort en massa saker, men jag kommer inte ihåg dem.
När man är normal så känns det i magen. På ett obekvämt sätt. Så känns det i plånboken när man måste gå och handla saker som man inte handlat på ungefär ett år. Man kan inte knulla när och hur man vill heller.
Någon kanske ringer och berättar något. Men inte med orden utan det som finns emellan dem, luften, mellanrummen, kanske är det andetagen. Någon kanske säger med tystnaden att det inte går att leva utan mig, och orden är bara utfyllnad. Inte på det sättet att man tar sitt liv om jag inte finns där, utan på det sättet att man bara tynar bort utan att veta varför. Någon kanske behöver mig på det sättet, utan att själv veta om det. För tystnaden mellan orden, den som är som en lång berättelse om svek, lust, kärlek och framför allt om att behöva någon, den berättas inte med mening. Den liksom sipprar fram. Som om smulorna under knapparna på tangentbordet skulle lösas upp och rinna ut när du trycker ner tangenterna.
Men vad ska man göra åt detta förutom att lyssna?
Någon kanske ringer bara för att få höra min röst. För att få veta att jag finns där, även fast det är hopplöst. Men ska inte hoppet vara det sista som överger oss? Så kanske det är.
Någon kanske aldrig kommer att växa upp. Någon kanske har vuxit in i mig, i min lilla trädgård där det bara får plats ett träd, mitt träd. Någon kanske började växa i min skugga för att ta skydd från isvinden. Och när jag rev bort min skyddsling så kapade jag dess stam. Vart ska det trasiga lilla trädet nu slå rot? Det vill ha sin plats tillbaka och det trevar efter den. Det trevar i tystnaden mellan orden.
Jag tänkte skriva om min helg, som har varit innehållsrik. På ett bra sätt tycker jag. Men jag hinner inte för nu ska jag panta burkar. Och det har jag varit påväg att göra i ungefär en timme nu. Jag kanske hinner leta i några soptunnor på vägen? Jag kanske ska ta på mig killens kläder och rulla mig i en vattenpöl så att allt ser för stort och supersunkigt ut. Då kanske folk tillochmed vill ge mig pengar för att det är så synd om mig. Det är slutet på månaden och är det här verkligen en hållbar strategi?
Jag känner mig svimmfärdig. På riktigt. Munskydd är nog en bra idé, det är inte bara något man har för att se tuff ut uppenbarligen. Men jag har pimpat killens balkong lite. Och hissen. Själv ligger han och sover på soffan, och jag ska nog gå och göra honom sällskap. Nä. Nu vaknade han. Jag skulle ju väcka han med pussar... Men jag antar att han vaknade av mitt högljudda bloggande.
Jag har ont i huvudet och mina lungor är nog alldeles fyllda av svart färg.
-"Lungorna är alldeles svarta." Säger han som utför obduktionen. "Jasså, hon var rökare?" Frågar detektiven dårå. "Näe" Svarar patologen(de heter ju så, de som obducerar, sådeså).
"Det är sprayfärg." Och en tystnad uppstår. Sedan bryts tystnaden av att patologen skriver i sit anteckningsblock; "Dödsorsak: Total awesomeness." Och detektiven kikar över hans axel och nickar i beundran. Sedan går de i respektfull tystnad ut ur salen och in på den lokala krogen och festar loss till min ära.
Killen somnade om. Han är sådär söt och skäggig och jag ska pussa lite på hans kinder och haka och sen på munnen och sedan ska han vakna och titta på mig med sina gråa ögon sådär som han brukar göra och säga att han älskar mig och jag är bara hans och att han är bara min. Och jag ska säga att det har han alldeles rätt i. Sedan ska jag visa honom vad jag har gjort på hans balkong och efter det ska vi laga pasta med egen pesto.
Och ikväll ska vi ut och måla hela världen.
Idag har jag röda strumpor på mig. Och strax ska jag sätta mig på en balkong som råkar vara den balkongen jag hellst av allt sitter på, och där ska jag läsa en bok som jag har fått av min favoritperson. Och till frukost ska jag äta gröt med äpple och mjölk.
När jag har ätit frukosten ska jag förbereda lite. Sådär som man aldrig får se när de gör på matlagningsprogram. De liksom bara har allt i sina fina skålar redan. Men så är det ju inte i verkligheten, så jag måste fixa. Men de här förberedelserna är ganska kul, så det gör inget. Och jag kanske ska lägga till att det faktiskt inte har något med mat att göra.
Ikväll börjar det!
